Hej alla,
Vet inte om det här är rätt forum för mina tankar, men känner mig ensam i mina tankar och känslor så testar om det finns någon här som förstår och/eller har tips.
Jag arbetar som statlig tjänsteman och det gör min man också (olika myndigheter). Jag är dock vad jag (på skämt, men ändå inte) brukar kalla ”fotfolket” som gör nåt faktiskt jobb medan min man är högre uppsatt inom ledningen och sitter bara i möten 
Jag har jobbat inom mitt område i över tio år nu, Jag är sjukt bra på mitt jobb. Och det är för att jag insåg då, för drygt tio år sen, att ska jag palla göra något jobb överhuvudtaget åtta timmar per dag, fem dagar i veckan, så måste jag tycka det är intressant. Så jag bestämde mig för att gå in för skiten. ”Lura” mig själv att det här var det mest intressanta i världen. Inte ge mig förrän jag fattar, läsa, jaga rätt på folk att fråga, tvinga mig själv att bita i det sura äpplet och fråga igen om jag inte förstår. Osv osv. Ja ni fattar. Jag gav mig fan på att lära mig och det gjorde jag. Och vad hände då? Jo, nu behöver jag inte ”lura” mig själv. Jag tycker mitt jobb är intressant, utmanande, roligt och inte minst viktigt.
Tyvärr har detta också inneburit att jag också nu förstår hur dålig kompetensen i stort är, inom mitt arbetsområde Det är på riktigt skrämmande. Jag har försökt och försökt att driva förändring, komma med förslag osv osv. Jag blir rasande när jag ser hur dålig kompetens folk har och hur jag är en av de få som deras inkompetens dumpas på, utan att det någonsin görs nåt faktiskt för att komma till rätta med detta.
Min kära make har förklarat för mig varför det är som det är, all politik bakom och hur man måste lära sig ”spela spelet”. Han kan det. Han gör det bra. Och på så sätt kan han påverka det han faktiskt kan påverka.
Jag är inte dum. Jag förstår allt det där. Men jag känner bara tomhet. Jag kan ”inte spela spelet”. Jag kan inte. Det skulle vara att göra våld på min integritet och jag skulle hellre dö typ. Det känns som att jag är den enda som inte fick memot om att vi bara skulle låtsas göra saker för att det ska låta och verka bra. Och här har jag kämpat på som ett pucko som trodde vi skulle göra saker på riktigt. Teamarbete, effektivisering blablabla.
Och alla jag pratat med säger typ samma: jamen vad trodde du?! Det är så här det funkar! Du borde byta jobb.
Och jag känner: jamen hur ska ni ha det?! Om det är så här det är, då löser att byta jobb inte någonting?!
Nej jag vet inte. Det är inte så lätt för mig att byta jobb heller. Hade en vän som tycker att det låter som att jag skulle passa bättre inom privat sektor. Men det är just det jag tycker är sorgligt.
Jag blir så jävla arg över att det är så det blivit med offentlig sektor.
Typ: ”Ja där vet man hur det är, folk är slappa och kan inget. Men det är ju så det är. Man får vad man betalar för. Men vi ska fortsätta ge dem dåliga löner och fortsätta ge dem skit för att de inte gör ett bra jobb och maskar, för folk som väljer offentlig sektor ska vara nöjda med drivas av sitt ”kall”. Så de behöver inga pengar. Deras familjer kan leva på luft och kärlek.”
Är jag den enda i det här landet som inte drivs inte av pengar?! Inte på det sättet. Självklart vill jag ha en bra lön, men ska jag palla jobba så måste jag framför allt känna att jag gör något som är viktigt och betydelsefullt. PÅ RIKTIGT. Även om jag skulle få dubbla min månadslön så skulle jag inte kunna jobba på ett företag som, jag vet inte, tar fram nån dum jävla app, eller nån dum jävla produkt som ingen egentligen behöver. Så jag känner att eftersom jag tvingas välja utifrån hur arbeten värderas i världen idag: hög lön och förruttnelse av min själ, eller låg lön och integritet intakt, så är valet inte svårt.
Men nu känner jag bara att… jag vet inte. Att jag inte längre känner att mitt jobb är betydelsefullt. Jag kunde köpa att vi inte hade några bra löner. Men nu är det besparingskrav på verksamheten år efter år också. Vi ska ”effektivisera”. Och eftersom kompetensen är skit för att man aldrig jobbat med den på riktigt, så kan jag berätta för er att det som då händer, när verksamheten får mindre pengar, det är att ledningen bestämmer att vi ska släppa mer. Och vet ni vad det i sin tur leder till? Trumvirvel: ännu lägre kompetens! Och det här upprepas. År efter år.
Nej jag vet inte. Känner att detta spiller över på allt annat också. Vår privatekonomi. Den är bra. Vi kan göra saker, vi kan köpa saker, vi kan spara och investera. Men vad är poängen med det? När allt runt omkring blir till skit. Ska vi sitta i vårt slott och titta ner på kåkstaden nedanför? Är det så alla andra går runt i livet? Har så snäv uppfattning om vad som är det bästa för en själv och för ens familj? För jag är verkligen inget helgon. Jag drivs också av vad som är bäst för mig och min familj. Det känns bara som att min definition av detta skiljer sig så markant från andras (inklusive min man) att folk tycker att jag är ett ufo 
Om någon orkat läsa säger jag tack. Och jag vill vara tydlig med att jag inte anser att ni som inte tänker eller känner som jag gör fel (uppenbarligen är det jag som är fel då jag helt klart är i erminoritet). Det jag söker efter är väl nån som kan känna igen sig i vad jag beskriver och som har nåt tips om vad man kan göra för att inte allt ska kännas meningslöst typ. För tipsen jag får från tex min man funkar inte för mig. Eftersom jag inte funkar som han.
