Har du (också) blivit en quiet quitter?

Vardagsekonomi Jobb-, lön- och arbetsrelaterat
1

Jag har nog så långt bak i tiden jag kan minnas tillhört den mer högpresterande skaran individer i de sammanhang jag befunnit mig i. Alltid värderat prestation högt både hos mig själv och andra människor i min omgivning.

Såhär i efterhand står det bortom allt rimligt tvivel att drivet som resulterat i att jag varit högpresterande i grund och botten kan härledas till en övertygelse om att själv vara mindre intelligent än många i min omgivning. Jag har alltid upplevt mig få använda både lim, spik och silvertejp för att information inte ska rinna av mig likt smöret i en teflonpanna.

Lösningen på detta uppenbara handikapp har helt enkelt varit att anstränga mig och arbeta hårdare än alla runtomkring mig - ofta med önskat resultat men på bekostnad av både fritid och eget välmående. Under universitetstiden gav sig denna typ av kompensation uttryck i form av att jag spenderade kvällar och helger med näsan i studielitteraturen medan kurskompisarna var ute på stan och festade. I arbetslivet i form av att jag inte sällan varit först in och sist ut på kontoret. Gjorde det där lilla extra. Alltid var minutiöst förberedd inför varje möte.

Jag valde prestation framför allt annat i livet.

Men. Under det knappa decennium jag spenderat som anställd i både små och stora bolag i näringslivet har saker och ting gradvis förändrats. Den glöd jag en gång besatt och som drivit mig till att prestera på topp har sakta men säkert tynat bort. För varje år jag bytt min tid mot pengar har syret runtomkring mig blivit en alltmer framträdande bristvara. Den inre lågan har slocknat.

Högst motvilligt kan jag erkänna att jag numera nästan alltid finner mig göra precis det som krävs av mig. Inget mer. Inget mindre. Jag jobbar i stort sett aldrig övertid längre. Jag tillåter mig plötsligt komma relativt oförberedd till möten. Jag utstrålar numera ungefär samma engagemang och entusiasm för mitt arbete som personen i disken vid närmsta postombud när hen möts av ytterligare en uppsättning avslutande siffror i ett kolli-id.

Jag inser att jag gått och blivit det jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig för ett antal år sedan. Jag har blivit en quiet quitter.

Jag har försökt gå till botten med hur jag faktiskt hamnade här, och i ärlighetens namn är jag nog inte helt klar med den analysen ännu. Men en sak ter sig dock stå bortom allt rimligt tvivel - jag har fullkomligt lessnat på näringslivet och den själslösa tillvaro det innebär när allt runtomkring en antingen direkt eller indirekt kommit att reduceras till siffror på en resultat- eller balansräkning. Lessnat på att varje enskilt beslut i någon mening alltid bör mynna ut i svaret ja i den ständigt återkommande frågan - kommer detta beslut att öka våra intäkter och/eller minska våra kostnader på kort och/eller lång sikt?

Jag har lessnat på att kasta bort min egen och andras mest värdefulla resurs i form av tid på meningslösa möten som nästan alltid mynnar ut i fler frågor än svar. Lessnat på allt rekvisita som ingår pjäsen arbetslivet. Lönesamtal. Utvecklingssamtal. Veckomöten. Lessnat på att byta arbetsplats med jämna mellanrum i hopp om att gräset är grönare på andra sidan för att efter något år inse att det var konstgräs även på andra planhalvan. Jag har sörjt insikten om att alla relationer i arbetslivet till syvende sist är högst transaktionella och situationsberoende. Att ingen egentligen bryr sig på riktigt.

Törsten och längtan efter en mer meningsfull tillvaro har vuxit sig allt starkare för varje dag som gått och för egen del är det denna törst som kommit att bli raketbränslet på resan mot ekonomiskt oberoende. Jag längtar helt enkelt efter att få ge näring till livet snarare än att ge näring till näringslivet.

Ibland känner jag mig så fullständigt ensam i den här situationen. Inte sällan fantiserar jag om att ställa mig upp med en megafon på kontoret och skrika ”ÄR DET BARA JAG SOM LÄMNADE SJÄLEN I SÄNGEN IMORSE!?”. Men så kommer frontalloberna till undsättning, lyckligtvis.

I och med att jag i någon mån fortfarande betraktar mig själv som en relativt civiliserad varelse (om än dold bakom en rosa stormtrooper från Star Wars) så skippar jag nog megafonen här i cyberrymden, för god ton osv.

Är det bara jag som lämnade själen i sängen imorse?

179 gillningar
2

Låter väl som flera beskrivningar jag läst av folk med utmattningssyndrom. Har du pratat med ett proffs om din situation och känslor? Eller funderat på att göra det?

I övrigt, hur har du bytt arbetsplats egentligen? Har du funderat på att byta yrke istället? Eller båda?

Sen, är inte quiet quitting att man bara… Slutar jobba? Gör du det? Eller kör du på, utan att göra det lilla extra?

Själv försöker jag att göra vad som väntas av mig, dock utan att göra jättemycket extra, och snarare vara öppen med om jag inte hinner med någonting. Ingen tackar en något särskilt om man kör in i kaklet ändå, är min samlade upplevelse och vad jag ständigt hör.

10 gillningar
3

Känner igen detta men tror det kan o andra sidan appliceras på alla av tillvarons många dimensioner.

1a miljonen är svårast och första kyssen osv.

1 gillning
4

(inlägg raderat av författaren)

9 gillningar
5

Precis. Det var det jag trodde tråden skulle handla om. Sen handlade den väldigt lite om det :slight_smile:

2 gillningar
6

Fantastiskt formulerat av TS. Läste detta inlägg med stor förtjusning och lite igenkänningsfaktor. Jag tror liknande tankar är mycket vanliga bland sveriges anställda och jag vill påstå att fenomenet med att i smyg fisa runt på jobbet utan att lägga ner sin själ är extremt vanligt. Manken läggs till när det krävs men inte annars. Vanligtvis ser man till att det “ser bra ut” men att lägga ner sin själ & fulla angagemang i arbetet det tror jag inte är så vanligt längre bland de som varit i arbetslivet 10+ år.

Vill tipsa TS om David Graber bullshit jobs sök på youtube. Inte samma fenomen men kanske finns nått samband där i vissa fall. Jag vek mig dubbelt första gången jag såg en interljuv med honom på YT.

Tack för ett välskrivet inlägg även om jag inte har några råd att komma med

19 gillningar
7

För mig är det snarare lite tvärtom. Har förut känt mig väldigt ointresserad och oengagerad av lönearbete. Mitt mål var att komma undan med att göra så lite som möjligt på dagarna. Alla kollegor var totalt ointressanta. Så pass att jag undvek fika och lunch tillsammans med dem.

Allt det där har gradvis ändrats. Nu vill jag ha mycket saker att göra, vill känna att jag kan bidra, vill verka för god stämning, ha kul med kollegor, vill utvecklas osv. Jag tänker att om man ändå tvingas tillbringa så mycket tid på en plats så bör man försöka göra det bästa av situationen istället för att bara sitta och sura.

Trots detta är målet att sluta jobba helt viktigare än någonsin för jag är iaf fortfarande övertygad om att jag värderar fritiden mycket högre än arbetet.

10 gillningar
8

Det är inte bara du. Näringslivet ÄR transaktionellt och livet måste vara mer än så.

Jag bytte bana till forskning & undervisning för att slippa kompromissa med själen. Det är kul och svårt och håller mig intresserad.

En annan väg är att acceptera att jobbet är transaktionellt och att fritiden är viktigare. Trivs du med ditt liv utanför jobbet så kan en trygg inkomst vara vettigt att behålla, särskilt som du ju uppenbarligen klarar jobbet utan att lägga så mycket energi på det. Eller så är det dags för dig att fokusera på FIRE.

6 gillningar
9

Tvärtom. Däremot har insett att utväxlingen man får av att vara driven på en arbetsplats inte är värt besväret. Så nu arbetar jag ungefär varannan dag i snitt i väntan på att portföljen ska göra sitt, lägger min energi på annat.

4 gillningar
10

Detta känns inte som den frågan du egentligen hade :nerd_face: Jag gillar ditt inlägg. Jag tror du har haft förväntningar på arbetslivet som är förväntningar på livet i stort. Gissar att det inte finns någon koppling till bakgrunden att anstränga sig extra. Företagande bör nog vara lite själslöst och transaktionellt av sin natur. Det blir konstigt att lägga in mer vikt i det än så. Det vore konstigt om man bryr sig “på riktigt”.

FIRE är ett alternativ om man känner att livet i stort börjar bli mer intressant än arbetslivet.

3 gillningar
11

Vilken intressant läsning! Du har inte funderat på att ägna dig åt skrivande? :thinking: Lyssna till din själ och till din kropp. Vad VILL du göra? Vad vill DU att ditt arbete ska innebära?
Meningsfullhet är mer värt än alla pengar.
Har du möjlighet att byta jobb? Ja, naturligtvis. Det finns många intressanta arbeten därute. Våga pröva något helt nytt.
Du tjänar kanske inte lika mycket, men so what?
Livsglädje är viktigast. Ingen kan ta med sig sina pengar när vi dör.
Din beskrivning kan ses som ett friskhetstecken i en osund miljö.
DU är viktig. Byt sammanhang och hitta din arbetsglädje! 🩷

11 gillningar
12

Väl skrivet. Har inga goda råd att komma med, men det var upplyftande att läsa nåt annat än det vanligen förekommande skrytet om hur mycket pengar man har. Hoppas du har en bra fritid.

21 gillningar
14

Tack för att du delar en så välformulerad och träffsäker text! Det känns som att jag till viss del förstår och kan känna igen vissa situationer och känslor du beskriver.

Jag har än så länge inte hamnat i quiet quitting men jag har anammat andra strategier för att hålla sinnet och motivationen intakt. Till exempel har jag accepterat att jobbet är transaktionellt och lägger mycket mer vikt vid vad jag får ut av transaktionen gentemot vad andra parten vill ha/väntar sig. Det handlar inte bara om den ekonomiska biten utan även om att själva utförandet ska känns meningsfullt, givande, lärorikt eller lustfyllt för mig. Det innebär såklart inte att jag försöker göra minimum, utan istället att jag hittar något i uppgiften som jag kan gå loss på och gör mitt bästa där, eller också inse att det verkligen var helt meningslöst och jag lägger minimal ansträngning för att nå MVP supersnabbt (tack Chat GTP). Resultatet blir förstås bara skit men så var uppgiften också meningslös så ingen bryr sig ändå i slutändan. Men då kan jag i alla fall visa att den är utförd och släppa uppgiften för att göra annat som känns meningsfullt för mig istället. I korthet så handlar det om att jag ser till att prioriterar mig själv först eftersom ingen annan kommer göra det åt mig. Sen när det kommer till dessa långa meninglösa och själdödande möten. Där har jag accepterat att jag inte har kapacitet att lyssna koncentrerat mer än max 20 min innan jag börjar zooma ut. Är det något viktigt så tenderar informationen ändå komma upp igen efter mötet sammanfattat i slack eller mejl.

(inte meningen att det skulle postas som ett svar till inlägg)

10 gillningar
15

Viss igenkänning på detta :slight_smile: Jag brydde mig en gång i tiden på riktigt. Nu bryr jag mig mest på låtsas. Jag har nått insikten att ingen annan än jag själv märker någon skillnad.

5 gillningar
16

It’s not that I’m lazy, it’s that I just don’t care

12 gillningar
17

Känner igen mig till 100%. Det känns bara inte motiverat att göra så mycket som man gjorde tidigare. För mig är det inte utbrändhet på det sättet att man går helt in i väggen, men lite som utbrändhets inte allt för avlägsna kusin. Man är bara inte motiverad att ge gärnet på samma sätt som innan men man kan fortfarande prestera om det behövs till skillnad till att vara utbränd.

Efter 12 år med ett underbart atbete men med 80 timmarsveckor de första 9 åren och “bara” 60 och faktiskt en del 40 timmars veckor de sista åren så går jag nu på avgångsvederlag i 5 år med bara 25% arbete i två olika styrelser. Vet inte riktigt vad jag ska göra framöver, men hade jag kört på i samma takt så hade jag nog tillslut hamnat i utbrändhet.

Så om du har hamnat där du är och känner som du gör tror jag du behöver ta en funderare på dina alternativ och prioritera hälsan.

4 gillningar
18

Du är utbränd, eller på randen. Låt din egen hälsa och välmående komma före arbetsgivaren en stund.
Om syrgasmasken fälls ned under flygningen som den har gjort nu, är det din uppgift att trä på din egen mask först så du eventuellt kan hjälpa andra efter det.

Jag känner igen symptomen. Ta tag i det.

16 gillningar
19

Känner definitivt igen frågan vad man egentligen spenderar sin värdefulla livstid på. Men frågan följer en oavsett vad man gör - nu är du på jobbet och undrar vad meningen är där. Hade du varit hemma så hade du ifrågasatt meningen med det.

Är meningen med livet att ta sovmorgon, ruttna framför netflix, träna utan specifikt mål, gå och fiska (trots att fisken du fångar motsvarar en negativ timlön jämfört med att köpa fisk i butik), hugga ved (trots att ni inte eldar med ved och timlönen är extremt låg och det är ännu jobbigare och mer långtråkigt än jobbet du nyss lämnade) o.s.v.

Kan det vara så att ifrågasättandet av tillvarons mening i sig leder till skepcis, kritik och cynicism? Vad vore egentligen meningsfullt? Det går alltid att klaga på något. Kanske är svaret att inte leta efter vad som kan förbättras, utan vad som är bra. Vad är meningsfullt i tillvaron som den är, och varför är den tillvaron bättre än olika alternativ?

Vi skolas i att vetenskapligt ifrågasätta allt, vilket är till gagn för materiell förståelse och utveckling. Men vi fnyser åt den vidskepliga övertygelsen att vi har en given plan och mening för våra liv. En plan vi inte förstår, men väljer att blint tro på och följa.

Är det konstigt att vi tvivlar om vi ifrågasätter vår existens vad vi än sysslar med?

10 gillningar
20

Vi vuxna har lite att lära av barnen.
Se på deras nyfikenhet och entusiasm.
Varför tappar vi det som vuxna?
Försvinner dessa egenskaper med ökad kunskap?
Varför minskar dessa egenskaper i takt med livets gång, borde det inte kunna vara tvärtom egentligen?

3 gillningar
21

Som andra sagt: vill börja med att tacka för ett välskrivet inlägg. Och likt andra fråga: skriver du? Använder du denna din förmåga för din skull?

Frågan kommer sig nog av att jag själv har skrivande (läs: bloggande, åtminstone de första 2500 inläggen åtminstone) att tacka för stora delar av den självinsikt och -kännedom jag utvecklat/som växt fram senaste tolv åren.

Sen undrar jag:

Det känns ’duktig flicka’ över ovanstående (och det finns ’duktig pojke’ oxå. Så klart.) och jag blir lika nyfiken där: har du jobbat nått med dig själv och din relation med prestation? Gått i terapi? Arbetat med en coach? Tittat på dina inre ’sanningar’ på något annat vis?

När jag läste kom jag att tänka på gårdagens läsning i Mark Nepo’s Seven thousand ways to listen, en fantastisk bok jag använder som daglig kompanjon. Han skrev på tema Making sense:

IMG_2996
IMG_29962642×2980 1.46 MB

IMG_2997
IMG_29973563×1344 866 KB

Och… det kändes relevant. Men vet inte alls om den kopplingen endast är uppenbar för mig?

Oavsett, att:

…kan jag förstå driver dig knäpp, ärligt talat. Om så bara för att vi ÄR meningsskapande djur.

Och tror du att :point_up_2: är en sanning även det? Dvs, är alla jobb/anställningar inställda på ovanstående? (Ledtråd: det tror inte jag. Vanligt ja. Men ’sant’ i betydelsen att det alltid är så, överallt, nope.)

Fint summerat! Så, vad gör du för att ta ett steg i den riktningen?

Och:

Kanske inte är lyckligt alls? Vad skulle hända om du börjar göra just det? Ställa frågan alltså? Måste ju inte vara med megafonen i handen. Och kan ju innebära att lyfta frågan/frågor/känslor på jobb på ett sätt som bjuder upp andra till dans. För vem vet, kanske finns en villig danspartner eller två?!

Nej.
Men det händer.
Fast… så kommer jag på mig själv.
Men nu måste jag kliva ur sängen, så jag återkommer, för jag har mer att reflektera kring om detta.

Gör en fin dag.
:pray:

10 gillningar