Jag har lite av en livskris. ”Vad ska jag göra med mitt liv?”. Det har jag fått ett flertal gånger tidigare men av någon anledning har det slutat med att jag står kvar på samma ställe och trampar i alla fall.
Jag vill göra något nytt inom arbetslivet men samtidigt tjäna rätt bra. Känner dock inte att jag har nån särskild kompetens kom kan ta mig vidare.
Bakgrund: Fil. Kand i Folkhälsovetenskap och några stökurser. Utbildad kostrådivare och PT i yngre år (tidigare livskris) men blev inget vidare. Drev en så icke framgångsrik enkild firma vid sidan av arbetet inom samma område men tappade snabbt intresse då det inte kändes rätt eller kul. Arbetar idag kommunalt med arbetsmarknadsinsatser. Sökt arbete inom folkhälsa/arbetsmarknad men får då inte högre lön och känns inte intressant att byta jobb om jag inte får upp lönen. Tjänar runt 38 k idag.
Intresserad av hälsa, folkhälsa, ekonomi och utveckling/effektivisering av olika slag. Skulle gärna jobba inom folkhälsoområdet eller med ekonomi. Öppen för det mesta men vill gärna kunna styra mer själv. Idag behöver jag arbeta på plats på kontoret alla dagar. I övrigt: Stockholm, är 31 år. Har 3 barn och man.
Fråga:
Hur bör jag tänka? Utbilda mig på nytt inom samma bransch? Byta bana helt och satsa på nåt högavlönat? Starta eget AB? Är rätt sugen på att starta eget men känner mig inte självsäker nog och känner inte att jag har en tillräckligt bra idé att göra nåt av med den kompetens jag har idag.
Förlåt för luddigt inlägg – och jag är väl medveten om att ingen annan kan fatta beslut åt mig. Men bara skönt att få skriva av sig och reflektera. Kanske finns det nån därute med nån input som kan vägleda mig åt ett eller annat håll J
Tack för svar. Bra fråga. Har nog inte reflekterat så noga över just det (konstigt nog).
Skulle säga både och egentligen. Är rätt trött på det gör jag gör nu då det inte känns meningsfullt och det saknas utvecklingsmöjligheter. Finns heller inte annat som kan locka mig för att “kompensera” som möjlighet till hemarbete, möjlighet till bonus och dessutom krävs det bil för att ta mig till jobbet.
Ja lönen är OK men man vill ju alltid ha mer. Och i och med att det saknas möjligheter till utveckling/förändring på arbetsplatsen finns heller ingen möjlighet att höja lönen för att därmed höja motivationen.
Vet inte om det var svar på frågan? Men hoppas det blev lite tydligare.
Jag tolkar dert mer som mening och sammanhang än lön, åtminstone primärt. Att jobba med stimulerande och intressanta uppgifter är roligare än slentrianarbete. Men jag tror det är svårt om man sneglar på lönespecifikationen vid val. Då tror jag mer på en sittning med sig själv eller några kloka nära och kära, för att reda ut vad du vill.
Ett alternativ är ju att satsa mer på fritiden och kanske utkristalliserar det sig lättare vad du tycker är centralt i livet. Att du har ganska många år med små barn nära inpå dagens datum lär också spela in. Efterhand som dessa blir självgående skiftar synen på övriga livet ganska dramatiskt. Det var åtminstone min upplevelse vid samma tid.
Precis som @angaudlinn tolkar jag det du skriver som att lönen är sekundär, men att du vill känna en rörelse framåt och utveckling. Lönen kan ju vara en viktig del av det, även om det såklart rent praktiskt är kul med mer betalt.
Självförtroendet är såklart en sak att jobba med. Du har ju gjort massa bra saker och har en fin utbildning, du har bara inte haft en karriär på det sätt du kanske tänkt dig?
Det är svårt att ge råd utan att känna dig, men en tanke jag fick var att söka sig till en mindre arbetsplats baserat på någon av dina kompetenser. På rätt typ av mindre arbetsplats blir ofta både arbetet och det kollegiala stimulerande, du kan växa dina ansvarsområden i takt med ditt självförtroende och ökande erfarenhet. På sådana företag uppskattas människor som vill växa och göra mer.
Jag tänker att det är ett mellansteg (eller bättre alternativ!) till att starta eget som både kan vara ensamt och riskfyllt om man inte har självförtroendet och drivet för stunden.
Lycka till och glöm inte att se allt du också redan har.
Jo, det har nu nog rätt i. Det är nog mest att varje arbetsdag känns meningslös. Och att jag lyft detta men inte fått gehör. Det finns heller ingen möjlighet att testa nytt eller utvecklas vilket nog är själva grunden i hela min känsla. Tack för hjälpen att reda ut det!
Ja, mina barn är 2, 6 och 9 så de kräver ju fortfarande en del och jag vill gärna spendera mycket tid med dom. Ännu en anlending till att vilja ha mer frihet eller i alla fall möjlighet att styra lite mer än jag kan i dagsläget. Jag är nog bara rädd att jag “går och väntar” på att barnen ska bli större. Sen står jag här om 10-15 år när de inte behöver mig och är kvar på samma arbetsplats och då ska börja fundera på nästa steg. När jag är runt 50. Nej, det vore en mardröm. Även om det såklart inte är för sent att byta bana då så känns det som att jag borde “börja nu”.
Du har rätt. Lönen är sekundär. Det är inte förrän jag har reflekterat nu i forumet som jag insett det. Problemet är att arbetet känns meningslöst och det inte finns några möjligheter till utveckling.
Jag tror faktiskt på vad du säger. Att hitta rätt arbetsplats. Jag har nog varit så inpräntad i träsket “det är bara att byta jobb som gäller för att höja lönen” vilket skrämt mig från att byta om jag inte fått en höjning. Trångsynt egentligen. Tack för din kommentar. Den hjälpte verkligen!
Sen har jag nog blivit lite fartblind när jag läst i forumen här om folks löner och karriärer. Dumt. Men man lever så länge man lär.
Utifrån det du beskriver allmänt tänker jag att en möjlig målbild skulle vara att försöka styra mot att jobba med internationellt bistånd. Där skulle du kunna få en logisk sammankoppling av folkhälsa och ekonomi. I den typen av arbete är de två områdena naturligt kopplade till varandra. Där skulle du ha större frihet, både gällande kontorsnärvaro och mer generellt i hur arbetet ska utföras.
Fördelen med bistånd är att jobbet är dynamiskt och “i sig relevant”. Det handlar om att styra projekt med helikopterperspektiv och se till att allting fungerar enligt plan. Nackdelen är väl att “hög lön” inte är något givet fokus. Man förväntas inte främst vara motiverad av “hög lön”. Sedan finns det möjligheter att arbeta internationellt och då får man en massa tillägg som gör lönen hög, alltså under den tid som man är stationerad i något annat land.
Jag kan egentligen inte så mycket om just området hälsa inom biståndet. Det är dock ett område som är prioriterat politiskt och alltså “gångbart” i den meningen. Det är främst i Afrika som de stora projekten finns och de är helt klart spännande. Det är inget krav att kunna några ovanliga språk där utan främst engelska. Just nu pågår en massa förändringar och det kan påverka möjligheterna kortsiktigt. Om du skulle börja styra mot det här området nu så lär det dock dröja något innan du landar och tills dess lär det ha lugnat ner sig.
Jag ska inte säga att jag är i samma sists som dig, jag har ju lyxen att bo i en betydligt trevligare stad, nämligen Göteborg!
Skämt åsido, jag är något äldre än dig och har också tre barn som är något yngre än dina, och jag tänker som så att mitt rätt krav- och meningslösa jobb passar perfekt nu när barnen är små. Klarar med enkelhet av de uppgifter jag blir ålagda och har därför inget problem med att fortsätta ta full lön även fast jag i ren tid arbetar något som mer kanske skulle motsvara 75%. Annars är väl det omvända rätt vanligt, att man går ner i tid under småbarnsåren för att hinna med allt, men jobbar ändå 100% till 75% av lönen… Det misstaget vill jag inte göra!
Jag funderar däremot på vad jag ska göra “sen” när barnen är mer självgående. En tanke jag har haft är att byta kontorsjobbet mot något helt annat, kanske något mer klassiskt/praktiskt, exempelvis lokförare… Skadar nog inte heller att ha ett jobb som gör att man kommer hemifrån när inte barnen längre kommer se till att man kommer ut i verkligheten.
Haha. Jo, kanske ligger nåt i det. Trevligare dialekt om inte annat.
Ja, lite samma här. Jobbar nog också 75% till full lön, kanske knappt det ibland vilket i och för sig inte heller känns helt korrekt men så ser det ut. Jag är med dig angående tiden efter. Det är nog det som började väcka tanken. Att man vill ha ett värdigt liv (arbetsliv) även när barnen är utflugna. Och visst, man kan ägna sig åt intressen på fritiden osv men det känns inte tillräckligt. Inte just idag i alla fall. Vi får suga på karamellen! Men väldigt värdefullt med de andras input här. Hoppas det kan hjälpa även dig.
Hm. Det har jag inte haft en tanke på. Rent spontant låter det inte jättelockande, men å andra sidan tror jag att du har en poäng i att söka sig mot någon som känns meningsfullt inom det området som intresserar mig. Stort tack för din kommentar och input!
Det kan finnas motsvarande typ av jobb i Sverige också men den världen är jag inte specifikt kunnig inom. Själva modellen att skippa “det praktiska” och jobba med frågorna man gillar på en övergripande nivå är i min värld vettig.
Läkemedels- eller Medtechbolag, kan det vara något som passar din utbildning och dina intressen? Beroende på roll kan det vara mycket välbetalt och sannolikt även intressant.
Rent spontant tänker jag att, nej det passar nog inte min utbildning. Men det låter intressant. En bransch jag inte tänkt på men absolut ska kolla vidare på. Tack för det!
Och med det inser jag att jag nog varit ganska trångsynt i vad min utbildning duger för. Har tänkt att det “typ bara går att jobba kommunalt” eller kanske folkhälsomyndigheten men då krävs ofta masterexamen så även det går bort.
Även om folkhälsovetenskap är ett tvärvetenskapligt ämne så “blir” man ju inget särskilt vilket gör att efterfrågan inte är särskilt stor. Men där får nog jag själv göra en grundligare undersökning i hur jag faktiskt kan använda min utbildning.
Vi får suga på karamellen! Men väldigt värdefullt med de andras input här. Hoppas det kan hjälpa även dig.