Jag drev under tio år ett mycket framgångsrikt företag, men har nu lämnat det bakom mig, men som 33 åring har jag ett långt yrkesliv framför mig.
Företagande och entreprenörskap har varit en del av min identitet sedan jag var barn, och jag brinner fortfarande för det. Jag är en kreativ person och märker ofta att jag inspirerar andra företagare – vänner, bekanta, kunder och leverantörer – att utveckla sina verksamheter och hitta kreativa sätt att skala upp. Det tycker jag är fantastiskt kul och jag är duktig på det.
Men just nu känner jag mig lite vilsen i mitt yrkesliv. Privat är allt precis som jag vill ha det – jag har en stabil relation, fantastiska barn och ett boende som många skulle drömma om. När jag lämnade mitt företag tänkte jag ta det lugnt ett par år, fokusera på hälsa, sport och båtlivet. Men efter bara tre månader klättrade jag på väggarna och tog en kvalificerad anställning där jag får utvecklas i en yrkesroll.
Det är dock första gången på tio år som jag har en ”vanlig” anställning. Även om jobbet i sig är givande, känner jag att jag inte riktigt passar in i arbetsgruppen.
Åren som företagare har format mig till att alltid lösa problem, ta initiativ och göra det som krävs för att driva saker framåt – ett mindset som inte alltid går i linje med hur andra anställda fungerar.
Jag märker också att mina referenspunkter skiljer sig från mina kollegors, både ekonomiskt och socialt. Det skapar ibland märkliga situationer där jag tvingas tona ner mig själv och kanske framstår som hemlighetsfull eller konstig. Jag känner mig som en utomjording när vi pratar om resor eller kostnader kopplad till fordon eller bostad, eller så framstår det som att jag är skrytsam bara för att jag redogör min verklighet i ett vanligt samtal.
Jag måste helt enkelt bort från livet som anställd, men jag är för energisk för att inte jobba.
Jag längtar tillbaka till livet som företagare men har ännu inte hittat ett affärsområde som verkligen tänder gnistan. Jag har funderat på att starta som konsult, bara för att komma igång, men vet också att jag måste känna glädje i det jag gör för att orka lägga ner det engagemang som krävs. Jag skulle enkelt kunna komma igång som konsult men för mig är det viktigt att ha en produkt eller tjänst som går att skala upp och då vill jag inte sitta fast i konsultuppdrag.
Jag är en skicklig säljare, organisatör och ledare – men just nu saknar jag en produkt eller tjänst att satsa på och det känns lite hopplöst, för egentligen är det ju så lätt - allt går att lyckas med om man bara försöker.
Är det någon som känner igen sig i den här situationen?
Hur hittade ni tillbaka till drivet och en ny idé?
Hade ni svårare att hitta engagemang när ni redan hade uppnått era ekonomiska mål?
Och snälla, berätta om era kulturkrockar kring ekonomi på jobbet! 
Förr i tiden hade jag så kort från idé till genomförande, men nu kommer jag liksom inte vidare. För 10 år sedan hade jag inte råd att ta tålamod utan var tvungen att lyfta luren för att få in pengar till hyran, det räcker ej som motivation nu.
Vad går livet ut på utanför familjelivet egentligen, om man inte vill ha en vanlig anställning, är för ung för pension men inte kommer på en skalbar företagsidé att satsa på, vad gör man, idéer?
aha. Bra term eller diagnos, den ska jag ta med mig!
