Jag har läst här på forumet under en lång tid men aldrig skrivit något själv. Jag har lite tankar som jag tror fler kan relatera till.
Jag är 28 år och har lyckats bygga en portfölj på drygt 2 miljoner med mestadels indexfonder. Jag har alltid varit väldigit ambitiös och tagit livet väldigt seriöst, vilket har gett ekonomisk utdelning. Jag är från en mindre stad men bor nu i Stockholm och har ett krävande jobb med väldigt hög lön som finansierat allt sparande. Jag har optimerat min vardag med mycket sömn, effektivt jobb och mycket bekvämligheter som att köpa lunch och kaffe nästan varje dag. Jag försöker i alla fall laga någon middagsmat hemma de flesta dagar, men i övrigt köper jag mig gärna fri från minsta friktion.
Jag tycker om mitt jobb! Det är stimulerande och jag är bra på det. Men jag kan inte låta bli att känna en viss tomhet. Jag drömmer om djupare vänskaper och att utforska något mer själsligt, men sanningen är att jag har otroligt svårt att ta tag i något. Jag har ingen energi efter jobbet, jag tycker inget speciellt är kul nog för att motivera ansträngningen, och jag är så bekväm att det känns nästan omöjligt att börja med något nytt. Mitt sociala liv är absolut helt okej, men kretsar mycket kring folk jag känt länge och vardagsaktiviteter som att äta tillsammans. Jag reser en del men skulle kunna resa mycket mer, men känner heller inte att jag har någon att göra lite längre eller mer äventyrliga resor med.
Det känns precis som att jag väntar på att livet ska börja, trots att jag har alla förutsättningar att leva det nu. På pappret i alla fall. Jag tycker också sparandet är väldigt kul (jag är på gränsen till besatt trots att jag slösar på vardagslyx) och jag vill fortsätta komma mycket längre med det, och kanske på sikt uppnå FIRE.
Mina funderingar
Är priset för en toppen karriär och megaportfölj en grå vardag där man inte orkar vara så ambitiös utanför jobbet, eller är problemet att jag inte hittar något utanför jobbet som känns kul?
Finns det andra som slutat optimera för ekonomi och istället försökt optimera för mening? Hur gör man det när man har krävande jobb och massa bekvämligheter?
Hur hittar man nya sammanhang (t.ex. reskompisar) som vuxen?
Ser fram emot att höra om någon annan känner igen sig
Det du beskriver är både genomtänkt och modigt formulerat. Det är uppenbart att du är reflekterande, disciplinerad och har tagit ansvar för ditt liv på ett sätt som många aldrig gör. Att du trots det vågar sätta ord på tomhet och rastlöshet är inget svaghetstecken, utan snarare ett tecken på mognad.
Många i din situation upplever något liknande. När vardagen är effektiv, bekväm och rationellt optimerad finns det plötsligt väldigt lite som kräver hjärtat. Allt fungerar, men inget riktigt drar. Så känslan av att ”vänta på att livet ska börja” är märkligt vanlig bland människor som på pappret redan lever drömlivet. problemet är kanske inte att du valt fel, eller att priset för framgång automatiskt är tomhet. Snarare att vi människor kanske är skapade för mer än prestation, trygghet och självkontroll. När nästan all energi går åt till arbete och optimering finns det ofta väldigt lite kvar för det som inte kan mätas, relationer, närvaro och mening.
Här kommer religion in, och jag vill vara tydlig med varför jag nämner det. Inte för att ge ett färdigt svar, utan för att det du beskriver ligger nära den fråga som kristen tro faktiskt försöker svara på. Vad är människan värd, och var hittar hon vila när allt yttre fungerar men det inre ändå skaver.
Jesus talar ofta till människor som lyckats, inte till dem som misslyckats. Han säger i princip att livet inte är tänkt att bäras som ett ensamt projekt. Att du inte är skapad för att själv vara både meningen, motorn och målet i ditt liv.
Att närma sig Jesus behöver inte innebära att bli religiös eller byta personlighet. För många börjar det som ett experiment i ärlighet. Att våga säga, även utan tro, om du finns, och om det finns mer än detta, visa mig. Det är inte ett steg bort från förnuft, utan ett steg bort från ensamhet.
Det som gör Jesus unik är inte att han erbjuder fler regler eller högre ideal, utan relation. Vila från kravet att hela tiden bevisa att livet är värt något. Många upplever att just där, när man slutar bära allt själv, börjar livet kännas mer verkligt, inte mindre.
Oavsett var du landar tror jag att din längtan efter något djupare är sund. Den betyder inte att något är fel på ditt liv, utan att du kanske är redo att utforska en dimension som inte kan optimeras, men som kan bäras tillsammans med någon.
Inte en komplett tanke utan en lös reflektion; man kan inte “optimera” för mening. Mening eller “livet” är inte en andragradsekvation. Det är som att söka skatten vid regnbågens slut… en omöjlig uppgift, där det enda kloka egentligen är att stanna upp och njuta av utsikten.
Sedan finns det väl vissa aktiviteter som väcker en sinnesstämning där man är mer öppen för att njuta av “utsikten”. Lagom stress och utmaning, lagom kontroll. För mycket blir fel. Det går nog aldrig nå en konstant balans, utan det är en ständig växling mellan arbete och vila. Arbete behöver inte vara lönearbete utan ambition, hopp och strävan som sedan kulminerar i nöjdhet, välförtjänt vila och tacksamhet.
Man sover bättre efter en hård dag i skidbacken/ -spåret, skogen, trädgårdsarbete, löpspåret, på sjön, med barnen/ barnbarnen o.s.v. Det är roligt i stunden och skönt när det är över i ständig omväxling.
Det kniviga är väl att behålla det här metaperspektivet en regnig dag och tvinga sig ut när man fastnat i “viloläge” eller sluta kämpa och piska sig själv när man fastnat i “jobbläge” för länge. När man fastnar är det som att man glömmer bort hur skön den där balansen är. Man vill bara uppslukas av det ena eller andra; totalt arbete eller total vila, samtidigt som man egentligen bara är inne i en självförstärkande spiral. Vila gör en tröttare, så man vill vila mer. Eller omvänt; arbete gör en mer pigg och stressad, så man vill arbeta hårdare. Därför fastnar man frivilligt i ytterligheterna.
Vad balansen innebär för livsstil tror jag är individuellt. Viljan styrs av kroppens signalsubstanser, så när vilan och arbetet är bortkopplat från kroppen så funkar inte de naturliga signalerna. Fysisk strävan skapar en mental balans mellan arbete och vila - inte bara en fysisk. Därför tror jag en harmonisk livsstil innefattar någon slags fysisk aktivitet, förmodligen baserat på någon slags återkommande dygnsrytm.
För vissa räcker en promenad och lite solljus, för andra krävs några timmars längdskidåkning eller motsvarande aktivitetsnivå.
Är du singel? Jag tycker att det låter som att du är väldigt redo för att ta dig an en annan människa. Livet är väldigt mycket större än dig själv, och blandar du in en tjej och hennes liv i ditt så blir det direkt intressantare.
Jag skulle också rekommendera att skaffa barn. Min egen erfarenhet är att det finns inget mera meningsfullt än att vara förälder.
Livet är inte tänkt att vara enkelt och bekvämt, det är som att spela spel på enklaste svårighetsgraden.
Något annat man kan göra är att börja med en idrott. Du kanske kan vara med i någon tävling såsom löpning, cykel eller längdskidor? Kanske satsa på att göra en svensk klassisker? Sport är kul och viktigt, jag bytte jobb för att kunna vara en mer närvarande idrottsförälder till mina barn.
Jag tänker att livskriserna kanske har ett syfte? Att de dyker upp för att ge oss en spark i baken att vi ska kliva ur vår comfort zone och prova något nytt, för det är då som vi utvecklas och växer som människor.
Att facka ur lite ibland är att ta ansvar över sin personliga utveckling. Hitta Jesus, prova droger, ligga runt, köp en båt, backpacka ensam, utöva extremsport, eller kanske den ultimata tillstökaren av en mundan vardag: skaffa barn.
Bättre att ångra att man gjorde något, än att ångra att man inte gjorde det.
Skulle nästan vilja PMa dig! Är i exakt samma postion! Har en motsvarande nettoförmögenhet, gillar mitt jobb, och gillar att optimera vardagen så att man slipper göra för mycket (mat är inte min grej, så äter också ute en del haha). Ambitiös för övrigt med ett välbetalt jobb på ett stort “möbelföretag”’s huvudkontor mitt i södra skogarna haha
Är inte religlös alls, mer mot atheist-hållet, men har precis som du nämner börjar gå i dom banorna också att tro på något “större”. Det är nog resultatet av att man kanske har för mycket tid att tänka då vardagen är så optimerad, på gott och ont…
Från en som ofta reser ensam, du kommer aldrig vara ensam på en resa, de bara checka in på ett hostel så hittar du folk som reser ensamma också. De väldigt lätt att hitta folk att umgås med när man reser, man gör aktiviteter och vips har man folk att prata med. Fördelen är också att man kan närsomhelst välja att sätta sig på en strand med en bok och inte umgås med någon alls om man känner för det, du väljer.
Hade en liknande situation för 2 år sedan ungefär. Jag letade efter ett jobb med bättre worklife balance. Kan verkligen rekommendera det. Mår bättre idag och tjänar typ samma som för 2 år sedan. Skillnaden är 35h veckor istället för 50h.
Skulle även vilja rekommendera psykolog. Du borde ha via försäkring på jobbet?
Om du hittar en partner att dela livet blir mycket bättre.
Nu vet jag inte vad du har för hobbys, men kan starkt rekommendera att försöka ta dig ut i skogen, cykla, vandra,paddla, gör upp med en eld och tälta. Sånt saktar ner tiden och får en att leva i nuet och att bara komma ut i naturen ger en ett sånt skönt lugn inombords.
Känner många som har depressioner av olika slag och känner mycket meningslöshet och om det är nått dem mår bra av är när dem kommer bort från bebyggelse.
Du behöver inte ta livet väldigt seriöst och optimera allt för att nå en god ekonomisk framtid. Du kommer inte bli en bättre människa eller bli mer omtyckt av andra för att du gör “allt rätt”.
Jag kan lätt identifiera mig med din situation även om det var rätt länge sedan jag var där själv. Bra att du funderar i dessa banor iaf då finns det hopp
Några konkreta tips:
Försök bryta jobb, AW, ytlig kompiskontakt-lunken på något sätt. Träning i någon slags socialt sammanhang kanske. Resor pss. Utmana dig själv. Sätt mål på antal träffar med andra eller antal nya kompisar/kontakter skapade per år eller något liknande, Poängen är att att det händer inte av sig själv
Försök hitta en BRA mentor som kan hjälpa till med jobb, jobb/fritid-balans och kanske lite allmän klokskap om livet
Kopplat till punkt ett. Jobba aktivt på att hitta en partner om du inte redan har en
Gemensamt för alla är att du måste sänka garden lite och bryta det enkla, smidiga, inrutade som du skapat i din tillvaro. Blotta dig och ta lite risker. Genom detta skapar du möjligheter till att växa på det sätt du uttrycker önskemål om.
Jag känner verkligen igen mig i allt du skriver! Jag är 27 och när jag tänker på mina jämnåriga vänner så känns det som att det är ett genomgående tema i denna åldern: att hitta något större syfte med livet än att jobba - äta - sova. Vissa gifter sig och skaffar barn, andra gör en svensk klassiker. Själv fick jag ett ryck i höstas och köpte hem massor med saker för att testa nya hobbies.
Jag läste boken Die with Zero i julas, den fick mig att inse att det är riktigt dumt att slösa bort sin ungdom genom att spara alla sina pengar för att kunna använda dem “sen”. Det är dock oväntat svårt att gå från insikt till att faktiskt göra förändringar i sitt liv, så det jobbar jag fortfarande på. Tyckte att detta inlägget var riktigt inspirerande (och uppföljningen här). Följer tråden med spänning och hoppas att du får bra tips här
Jag är 25 år äldre, men har en liknande situation. Pengar (mer än sex miljoner och inga lån) och trygghet, men lite innehåll. Jag har med mycken svårighet börjat dela med mig av mina pengar, i mitt fall till Ukraina som jag anser vara värt det, till släkt och bekanta i lagom måttfullhet (100k till syskonbarn som fyller 18 osv), och till resor med en nyfunnen reskamrat. Pengar är bara ett medel mot ett mål, sägs det, men jag har alltför länge behandlat pengar som ett mål i sig, och först nyligen insett hur pass jävla poänglöst det är efter en viss trygghetsnivå. Det var skitsvårt för mig att byta inriktning, men jag tror du är på väg dit långt innan mig. Hav förtröstan, ditt svar ligger i att du väckt frågan.
Jag tror du länge funnit glädje och motivation i sparandet och pengarna, och sen kanske friheten att spendera dem (lyx som du säger). Men nu då? Jag tror du behöver hitta andra meningar med livet och saker att fundera på.
Det jag är gladast över att jag gjorde mellan 20-30 är lite klyschigt att testa att bo i olika kulturer. Men alltså inte backpacka och turista. Utan att bo ett par månader, helst ett år, på samma ställe utanför det globala väst och bli en del av vardagen. Jag tror dina sinnen skulle behöva testa andra fysiska miljöer, normer osv. Det låter som att du lever mycket i ditt huvud och framtiden (strävan) och behöver träna på att vara mer närvarande. Hur kan du träffa människor du aldrig hade träffat? Det går förstås att uppnå i Stockholm men är svårare i en stad där du har väldigt mycket vanor.
För mig är detta mer eller mindre oberoende variabler. Jag har varit fattig och haft skitjobb, och nu har jag bra jobb och indexfonder. Min grundinställning och personlighet är dock ungefär densamma. Jag mår bättre pga mindre stress kring pengar och min plats i världen, men det betyder inte att jag plötsligt tagit mig an livet på ett helt annat sätt, eller vad nu folk föreställer sig att man gör.
Du har grundförutsättningarn för både ditt seriösa jobb, och för att vara en som sparar. Men det är inte ditt seriösa jobb och sparande som är orsaken. Orsakssambandet är det omvända. Så tror jag iaf.
PS.
Det är inte fel att självreflektera och fundera på vad man kan göra annorlunda, men det finns också en risk att göra det för mycket. Framförallt, att sträva efter att vara någon annan än vad man faktiskt realistiskt kan vara, givet sina förutsättningar.
