Har helt tappat motivationen till det mesta i livet och jag förstår inte riktigt varför (en bit förstår jag för att det har med klimatet att göra och hur jag ser på framtiden men inte den andra).
Sitter och funderar om det har att göra med att jag känner att vi har kommit till ett skede där allt ska optimeras och vi har tagit bort lite “mystiken” med vad livet innebär. Allting ska ha sitt optimala “blueprint”. Eller så känns det iallafall för mig, min bild av verkligheten kanske är skev.
Jag känner inte att jag tränar för att det är kul längre utan för att bevisligen lever man längre.
Jag dricker inte alkohol för att det är bevisligen dåligt för en.
Jag väljer inte ett yrke för att det är kul utan för att det har bra lön.
Jag känner att jag har fastnat i träsket där “optimalt” går före allt. Jag känner en stor meningslöshet. Ibland känns det som att jag hellre hade levt i ovissheten om alla de saker vi vet idag.
Vad är viktigt för dig i livet?
Hur vill du se tillbaka på livet när du ligger på din dödsbädd?
Svara på det först, och följ sedan din intuition.
För mig insåg jag tidigt att det var att uppleva så mycket som möjligt.
Så jag sa fuck it och gav mig ut och började resa runt världen. Bodde i olika länder, började plugga något jag tyckte var kul.
Det låter jäkligt cliche, men om du bara gör det som du tycker är kul (kombinerat med att arbeta för det du vill såklart) och följer ditt hjärta så blir det mesta bra till slut.
Hela den här bilden känns kopplad till ungdom och hur det är att vara ung idag. Att vara ung har iofs alltid handlat om att ingå i olika ”påtvingade gemenskaper” där olika paket av värderingar ingått. Man har förväntats tycka och tänka på olika sätt för att inte uppfattas som ni avvikande.
Att välja yrke baserat på lön framstår som ett regelrätt dåligt val. Jag vet nu inte vad vi konkret pratar om för yrkesval. Jag är själv civilekonom och det har gett mig många bra möjligheter. Det vore fel att säga att alla roller kopplade till ekonomi är direkt roliga. Lönemässigt är det genomgående ok. Är det något liknande du gett dig in på kommer du att kunna styra mot intressanta roller och sammanhang.
Jag håller med till viss del. Man vet lite för mycket för mycket för om allt för att kunna njuta av livet. Antingen håller man sig till allt som är “optimalt” eller så struntar man i det men då känner man istället dåligt samvete. Utöver det är en det så jävla mycket skit och idioti i värlen att det nästan börjar klia i kroppen av irritation och obehag
Nej inte direkt faktiskt. Jag vill egentligen inte förminska detta problem genom ett skämtsamt svar. Jag tycker faktiskt det är en väldigt viktig sak med meningsfullhet. Kanske det viktigaste av allt!
MEN: Mark Hamill har svaret!
Alkohol är inte bra. Men desto bättre om man använder det med balans.
Träning är jättebra, man vill ju leva länge, men bara roligt med lite balans mellan träning och återhämtning.
Håller med om att jobba för hög lön, det är viktigt. Jag gör samma sak just nu. Men man får se till att ha kul också så att det blir balanserat.
Nja, kanske som ung men med barn blir det lite svårare. Egentligen funkade det inte heller så bra när man var ung heller för man kommer ingenvart med att leva som en hippie.
Hehe att följa sitt hjärta och göra det som känns lustfyllt är att vara en hippie?
Har själv gjort det de 10 senaste åren nämligen och det har tagit mig väldigt långt. Identifierar mig inte direkt som en hippie
När jag läser ditt inlägg tänker jag på boken Enchantment av Katherine May, som kanske handlar om något liknande. Även om hon kanske inte tappat bort sin livsgnista till följd av ett optimiseringstänk, men… kanske kan ge något, vad vet jag.
Så - en fråga från mig är: Vad föder du dig med? Är du i ett sammanhang där optimisering är grejen? Kan du öppna dig för annat? Och kanske stänga dig från sånt som inte gagnar dig?
Och vem har du i ditt liv som du kan prata om sånt här med? Privat eller professionellt. Det är för mig en viktig del i mitt välbefinnande - att jag har djupa och givande konversationer med människor i olika sammanhang som både ger mig tankespjärn som håller mig ankrad till det som är viktigt för mig.
Hade jag gjort det hade jag varit halvalkoholiserad och halvnedknarkad hippie helt klart. Jag hade rest runt. Tagit dagen som den kom. Inte haft så mycket prylar. Inte haft någon partner eller barn. Träffat en massa folk, festat, gjort det jag känt och levt nästan som en uteliggare eller närmare bestämt en hippie.
Jag skulle sätta mig ner och verkligen tänka igenom hur jag vill ha mitt liv. Jag förstår din känsla kring meningslöshet, men jag är rädd för att pengar inte är lösningen. Det är en förstärkare som det var ett avsnitt om. Bättre att du finner någon slags balans och härifrån utgår från vad som skulle göra dig lycklig istället. Pengar är sekundärt. Tänk igenom dina prioriteringar noga. livet är för kort för att leva halvdant. Att optimera är ofta en dålig lösning, när det handlar om saker som inte behöver optimeras. Balans&Harmoni
Terapi eller någon form av coaching kanske kan vara en väg framåt? Annars, testa att göra något som är helt meningslöst ur synpunkt att optimera ditt eget liv. Kanske arbeta ideellt, skaffa en ny hobby där du träffar människor, eller fundera på om ökad exponering för religion (som ofta belyser det existentiella) kan bidra med mening till ditt liv. Det sistnämnda kan kanske låta kontroversiellt, men i stora delar av världen bidrar religion till meningen med livet för människor även om det inte är så modernt i Sverige.
Gör snarare att man får ännu mer panik över att man inte lyckas leverera ett tillräckligt bra liv till sig själv.
Jag tror på att lära sig uppskatta vardagen. Jag hörde en läkare på radio som berättade att en obotligt sjuk patient sagt att “jag önskar mig bara att det ska vara måndag morgon hela tiden”.
En dag när jag satt och körde tåg och var hyfsat trött på skiten såg jag en mamma med en pojk i permobil som stod och tittade på tåg. Hans högsta dröm kanske var att själv få köra tåg men det kommer inte hända. Man ska vara jävligt tacksam för vardagen. Även om man glömmer av sig själv emellanåt och gnäller hur kasst det är.
“Man ska vara glad för det lilla. Det kanske är det som är det stora!” (Mia Skäringer)
Håller inte med här. Att tänka på döden och att livet kommer ta slut tror jag ofta är viktigt för att göra det som känns meningsfullt i livet.
Meningen att tänka på hur man vill se tillbaka på sitt liv är inte att skapa en lång bucket-list och krossa av bada med delfiner och hoppa fallskärm.
Det är snarare hur man vill se tillbaka på hur man levde sitt liv i helhet. Vågade jag följa mitt hjärta? Gjorde jag det som inifrån kändes bäst och lustfyllt istället för att göra det som andra eller samhället förväntade av mig?
Man kan nog se det på olika sätt. Jag jobbar med döden och har kanske mindre behov av att tänka aktivt på den.
Däremot upplevde jag tidigare en press av att behöva göra sådant som jag trodde man skulle göra innan livet tog slut. Nu har jag insett att jag exempelvis inte är så förtjust i långa resor och avstår. (Accepterat att jag npg exempelvis inte kommer att resa till USA innan jag dör och det känns ok) Det har gjort mitt mående bättre.
Upplever du att du är mer nedstämd än du brukar vara?
Känner du dig energilös och lätt uttröttar?
Har du tappat intresset för saker som engagerade dig tidigare eller upplever du att du får mindre glädje av aktiviteter som gjorde att du blev glad tidigare?
Om du svarar ja på en eller flera av dessa frågor kan det hända att du har hamnat i en depression. Det händer många, och ibland tar det tid att fatta att man har drabbats av en sådan. I så fall kan det vara bra att bolla med en läkare som kan säkra diagnosen och som kan hjälpa dig att få rätt behandling. Det finns alltid hjälpa att få!
