Blev pappa för första gången för 2,5 år sedan, och nu för ett drygt år igen. Detta har fått mig att tänka om rejält i livet, inte minst genom att jag helt bytte karriärsriktning från idrottsvetenskap till att ge mina småkillar en rimlig och bra framtid genom att jobba med miljöstrategi. Jag har även börjat fundera på vilka tankar och råd jag vill delge mina söner, så att de får bästa möjliga förutsättningar i livet.
Precis som rubriken lyder: vilket är ert bästa livsråd som ni mer än gärna delar med er av till era barn/andra yngre förmågor i generationerna under er?
Har ställt frågan till några närstående, bland annat min 83-åriga morfar. Han menade att det viktigaste man har i livet är sin familj och relationer och att jag ALLTID ska prioritera dessa framför annat.
Min pappa är av det mer praktiska slaget och menar att en säker bil och stabil ekonomi är vägen att gå.
Läste i någon annan tråd där en skribent beskrev tre mantran dennes föräldrar körde under dennes uppväxt:
Det du har i huvudet kan ingen ta ifrån dig
Tänk på vad du har, inte vad andra har. Fundera ut vad du saknar och hur du kan skaffa det
Bete dig mot andra såsom du vill att andra ska bete sig mot dig
Finns säkerligen mycket idéer och klokheter här på forumet, men vilket livsråd skulle du vilja bidra med?
Gå din egen väg och skit i vad andra tycker eller säger åt dig att göra. Våga göra misstag och lär av dessa istället. Det är aldrig försent att starta om, om något går åt skogen.
Våga se ut som du vill, bry dig inte om vad andra tycker/tänker om ditt utseende eller klädstil.
Våga vara nöjd och stolt över dig själv. Det är faktiskt tillåtet och bra att vara det. Du är värd att vara stolt över dig, oavsett vad andra säger.
När man ligger på dödsbädden är det för sent att ångra sig.
Jäkligt klyschigt men tycker ändå att det ligger mycket klokt i det.
Ingenting klår tur! Har spridit det till mina barn. Har det tom på sängbordet då en av döttrarna gav mig en tavla hon gjort
Ska tolkas som att gör NÅT det kan gå hem. T ex sök ett jobb, gå fram och säg hej till någon du är intresserad av. Dvs det handlar INTE om att spela bort pengarna eller chansa på aktier eller liknande.
Ungefär som någon känd idrottsman sa att “ju mer jag tränade ju mer tur hade jag”. I den metaforen tänker jag ofta på en målvakt som alltid kastar sig mot en chanslös boll. Desto mer tränad och genom att alltid göra det så ser den målvakten ut att ha “tur” oftare än andra fast det egentligen handlar om träning och ihärdighet.
Jag kommer att kämpa för min åsikt, men är medveten om att jag har fel ibland därför har jag gjort det till en livsstrategi att omge mig med folk som är villiga att ifrågasätta mig, på tiden jag hade personalansvar och anställde folk var det en hygien-faktor för vilka jag anställde (ja-sägare fick aldrig ens chansen) sen pushade vi varandra att bli våra bästa jag! Blir bra i slutändan, jag lovar!
Djupare förståelse för värdet av samarbete. Jag tror gamla råd som att vara snäll, följa regler och att vara en god förlorare/vinnare behöver djupare förklaringar. Gängse förklaring är att “annars får du inga vänner”. En upprörd 5-, 10- eller 15 åring tänker bara “Fint. Jag behöver ingen familj/vänner ändå” och sätter sig och tjurar. Den djupare förklaringen jag tänker prova med är att om du inte är snäll och inte har vänner så står du ensam emot världen.
Man kan konkretisera det genom en brottningsmatch där barnet är ensam mot ett överlägset antal. Det är antagligen så sociala konstruktioner som stammar, länder, samhällen och företag vuxit fram. Utan den grunden så ter sig ganska mycket ganska märkligt. Eller är jag ensam om att inte ha gjort den kopplingen rent intuitivt?
Jag ser “livsråd” som en bred genre och att vilka råd som är bra beror mycket på i vilken fas i livet man är. När man är ung behöver man vissa typer av råd, när man precis fått barn andra och senare i livet ytterligare några. Att tänka att man ska få någon sorts försprång genom att tillägna sig olika råd “i förväg” tror jag inte riktigt på. Råden behöver komma vid rätt tidpunkt för att vara verksamma. Det kloka i olika råd blir tydligt i takt med att man blir äldre och mer erfaren. Det som för en person kan framstå som floskler kan för en annan framstå som riktigt kloka tankar, helt enkelt för att de kommit olika långt i livet. Hur långt man har kommit i livet behöver heller inte alltid ha linjärt samband med ålder.
När det gäller barn och vad man ska ge dem tror jag att det finns olika varianter. Det viktigaste är att hjälpa barnen att bli självständiga och att våga saker. En alltför auktoritär eller styrande uppfostran är inte bra. Det ska alltid vara tillåtet att göra fel. Att vara öppen med misstag och inte ljuga eller sopa saker under mattan är bra. Något jag själv saknade som yngre var en tydlig “vinnarinstinkt” och det var något som jag uppfattade att andra i min omgivning, ofta från rikare familjer, fick med sig mer av. För den som kommer från en miljö där pengar alltid finns och föräldrarna har nått höga positioner kan detta ligga nära till hands. Det kan förstås också uppfattas som en press att lyckas, att få lika höga betyg som storebror etc. Samtidigt uppfattade jag att den här instinkten iallafall för vissa ledde fram till bra saker. Jag tänker då på:
Att våga gå utanför boxen och göra saker som är långsiktigt syftande. Ett exempel är en kompis som åkte iväg till Sovjetunionen på ett utbyte som väldigt ung. Jag menar nu inte att rekommendera just kommunism eller diktaturer utan mer att våga göra sådant som inte “där och då” framstår som “uppenbart fördelaktigt” utan tvärtom mycket udda. Personen kommer inte från någon “kommunistisk” familj utan har en tydligt borgerlig bakgrund men har senare i livet gjort en betydande karriär med den där tidiga erfarenheten som grund.
Att våga tro på sig själv när det gäller att söka utbildningar och göra vägval som är förknippade med höga insatser och hög konkurrens. Detta var något jag själv aldrig vågade som ung. För mig var det viktigt att jag så att säga skulle ha målet inom räckhåll för att våga mig på något. De verkligt stora framgångarna uppnås inte på det sättet utan man behöver våga göra vägval utan att fullt ut förstå slutmålet. För att göra det krävs ett bra självförtroende.
Relationer är en viktig del av livet och hur man behöver förhålla sig till dem beror mycket på vem man är. För vissa personer kommer det här med relationer naturligt. Man är social, ser bra ut och det mesta faller på plats av sig självt. För andra är det här med relationer mer av en uppförsbacke. Det är inte kört på något sätt men det kräver mer av engagemang, tänkande och goda råd för att saker ska falla på plats. Jag räknar mig själv till den här senare kategorin. Att säga exakt vad som är rätt att göra är svårt att göra i generell mening. Däremot är det viktigt att man vågar prata om relationer. Bland män är det vanligt att inte prata så mycket om det och det ökar risken för misslyckanden.
Två saker man kan göra som är bra i mer generell mening är att:
Utsätt barn för mångfald. Att bo i ett område där det bara bor personer med viss ekonomisk situation, etnicitet etc. innebär att man lätt färgas av det på ett sätt som inte är helt bra. Alla miljöer som saknar mångfald har i min värld tydliga negativa drag. Mångfalden kanske kan uppnås genom att skicka barnen på kollo, skaffa vänner med annan etnisk bakgrund eller göra andra saker som innebär att man möter människor utanför sin egen normala krets.
Se till att barnen läser språk. Språk handlar mycket om sammanhang. Att enbart sitta och plugga verbböjningar hemma och få hjälp av pappa räcker inte för att lära sig ett språk. Att plugga språk på universitet i Sverige är i många fall ganska bortkastat, iallafall om målet är att lära sig något som går att använda. Här finns det personer som är “språkgenier” och fixar detta men de är i tydlig minoritet. För den som är mer normalbegåvad krävs mer av motivation och sammanhang. I dagens digitaliserade värld finns möjligheter. Istället för brevvän kanske man kan hitta en “pratkompis” i Tyskland eller Frankrike. Att blanda engelska och det andra språket behöver inte vara något problem eller att hitta på något språkutbyte. Det är nyfikenheten och förståelsen för att språk är roligt som är målet. Då kommer de där verbböjningarna att falla på plats mer naturligt. När jag gick i skolan och skulle lära mig tyska fick jag uppfattningen att “grammatik är en uppfinning av någon elak person”. När jag som vuxen läste ryska på plats i öst fick jag en helt annan bild. Grammatik var tvärtom roligt och det gick att konstruera alla möjliga korta exakta meningar som skulle vara krångliga att uttrycka på svenska.
Jag har inte koll på hans historia. Frågan för mig handlar inte om invandring utan mer om att låta barn vidga sina vyer. Jag växte själv upp i Bromma som även då bar tydliga drag av “ekonomisk elitmiljö”. Jag minns att när jag någon gång under skoltiden pratade med några klasskamrater om var deras vänner bodde så gick det upp för mig att nästan alla hade vänner som bodde i Danderyd, Saltsjöbaden och ett antal ställen till som var av samma sort som Bromma. Själv hade jag vänner som bodde på ställen som Rågsved eller Upplands-Väsby. Det var inget jag pratade högt om. Dock var det väldigt tydligt att många som växte upp i den där miljön var oerhört enkelspåriga och inskränkta. Det är sådan man blir av att leva i en miljö utan mångfald. Detta menar jag alltså gäller generellt och inte specifikt i rikare villaförorter.
Jag vill alltså inte specifikt göra en poäng av att “bli kompis med en invandrare” utan det kan lika gärna handla om att bli kompis med någon med rika föräldrar, om man själv kommer från enklare förhållanden. Det är just att gå utanför den egna bubblan som är grejen. Invandringen är i sin tur mer än gängkriminalitet, klaner och liknande. Det finns många utländska personer som kommer från länder som är fria från sådant där. Att skippa Mellanöstern helt och låta dina barn umgås med någon från Kina, Argentina, USA eller Sydafrika är väl alldeles utmärkt. Det räcker mer än väl för att inte bli sådan som mina skolkamrater i Bromma.
Ja, alltså jag ville nyansera, inte slå ner på hela idén. Just att dagens 70 och 80-talister växt upp i relativt homogena miljöer bidrar säkert till att de är så naiva inför mångfald och det breda spektrum av värderingar som finns runtom i världen.
Jag tycker det är tragiskt när barn medvetet placeras i sådana miljöer dag efter dag och inte har någonstans att ta vägen, med olika trauman som följd. Det räcker med ett fåtal rötägg i “mångfalden” för att göra barnens liv till ett helvete. Men det kommer väl framtidens vuxna ha bättre förståelse för eftersom de haft en närmare upplevelse av eländet. Jag tror inte nödvändigtvis att allt som inte dödar stärker en. Det finns saker som livslånga trauman och bitterhet som dämpar livsgnistan i årtionden.
Du sade själv att du ville “utsätta” barnen för detta. Det är sällan man använder ordet “utsätta” om någonting som är uppbyggligt och stärkande. Förlåt om jag märker ord, men jag tycker det är talande i det här fallet.
Jag tänker inte heller exklusivt på någon särskild grupp, utan på sociokulturella avarter av alla typer. Det finns gott om helsvenska rötägg man kan tvinga ihop ungarna med. Eller helt enkelt utsätta flickor för pojkar. Dag efter dag, så att de lär sig om diverse beteenden man kan behöva utstå då. Nej, viss distans vill jag ändå låta barnen ha tillgång till. Jag tror man lär sig bäst av överkomliga utmaningar.
Du missar frågan helt och hållet uppfattar jag det som. Att man i generell mening växt upp i en “extremt homogen miljö” för att det på typ 80-talet fanns färre invandrare är inte sant.
När jag kom till universitetet träffade jag många personer från rikare hem som vuxit upp på mindre orter. De kom så att säga från samma socioekonomiska skikt som jag själv men hade vuxit upp i en annan miljö. På deras uppväxtorter var det mer så att dottern till städerskan på bruket och sonen till direktören på bruket gick i samma klass. Dessa personer var kanske inte alltid kompisar men kände varandra och hade någon form av relation. Förhållanden av den här typen gjorde en kolossal skillnad för dessa personers verklighetsuppfattning jämfört med den dominerande bilden i den miljö där jag själv växte upp.
Jag tycker i någon sorts principiell mening att det är rimligt att anse att “invandringen är något onödigt som påtvingats oss”, helt enkelt för att det är sant. Av den orsaken menar jag också att målet att eftersträva en värld där vita och svarta människor sitter tillsammans på en sommaräng och dricker hallonsaft (som i verklig reklam för Jehovas vittnen) är något falskt och konstruerat. Ingen ska behöva spela med i det spelet. Barn ska inte behöva vara verktyg i något sorts politiskt projekt där diverse kriminella missfoster ska “integreras” och genom Guds mirakel på något oklart sätt bli normala. Denna beskrivning är nu radikal men jag tycker ändå att poängen är viktig. Den som blir inbjuden till något politiskt skapat jippo som har detta till syfte har all rätt i världen att tacka nej. Dessa personer med avvikande beteende har ett eget ansvar att “integrera sig själva” och någon “plikt” för normalfungerande personer att uppoffra sig själva eller sina barn för olika politiska ändamål föreligger inte.
Ja, jag insåg det själv. Redigerade inlägget till “relativt” homogen miljö.
Edit: Och jag vet inte om det är bättre att växa upp med ständigt närvarande klass- eller könsförakt än i en ständigt pågående etnokonflikt. Kanske är det annorlunda, men jag skulle inte utsätta någon för det oavsett. Särskilt inte barn.
En svensk tjej behöver inte “lära sig” att kallas hora dagligen o.s.v. Det blir bara en vidrig uppväxt. Jag motsätter mig idén skarpt.
Edit2: Stabil uppväxtmiljö, tror jag det kallas. När du säger “mångkultur” tänker jag en liknande upplevelse som att växa upp med alkoholiserade föräldrar. Man vet aldrig vilka värderingar man kommer mötas av.
Fokusera på att sova bra, äta bra och träna regelbundet. Läs böcker, var vänlig och umgås med människor som vill dig väl. Lev, för när du är i medelåldern har majoriteten av de saker som lockade och frestade tio år tidigare tappat sin glans
Att läsa böcker är en bra poäng. Det är också viktigt att inte skilja mellan bättre och sämre böcker. När jag var ung läste jag hyllmeter med böcker som ur litterär synpunkt mest är skräp. Kvantiteten var dock sådan att läsningen ändå hade en klart gynnsam effekt. Det ledde också vidare till andra och bättre böcker senare i livet. Om någon börjar med att läsa Zlatans självbiografi eller något av Camilla Läckberg så är det jättebra. Skulle du istället sätta Dostojevskij i handen på denne skulle hen läsa en halv sida och somna. Man ska gräva där man står.
Mycket klok morfar🥰. Att prioritera tiden med barnen när dom var små har jag aldrig ångrat.
Vi fick handla på “röda lappar”, baka, storkok etc.
Mycket lärorikt, jag lärde mig att “trolla med knäna” . Så har ni möjlighet så ge era barn tid…det bästa ni kan ge dom:two_hearts:
När det gäller målvakter som ska ta straffar och hoppar åt något håll har jag hört att det finns en studie som menar att det är lika stor sannolikhet att ta bollen om de inte hoppar åt något håll alls och istället bara står still i mitten. Med andra ord: fotbollsmålvakter (på elitnivå) har bara tur när de lyckas ta straffar. Det ser dock bättre ut att ta bollen när man gjort ett försök genom att chansa än det gör när man bara står still.
Annars håller jag med om att det är större möjlighet att få tur ju mer man deltar i lotteri.
därför har jag gjort det till en livsstrategi att omge mig med folk som är villiga att ifrågasätta mig, på tiden jag hade personalansvar och anställde folk var det en hygien-faktor för vilka jag anställde (ja-sägare fick aldrig ens chansen) sen pushade vi varandra att bli våra bästa jag! Blir bra i slutändan, jag lovar! 
