Det här är ett märkligt ämne som återkommit till mig i olika versioner. Det sammanfattas ganska bra av filmerna nedan.
Video 1: Livet är kort.
Video 2: Om 25 år kommer man vilja ge allt man äger för att återvända till nuvarande vigör.
Poängen: Vi bör ta ansvar för hur vi spenderar våra liv - så vi inte ångrar det. Och vara tacksamma för vår nuvarande vigör och det historiskt enorma välstånd vi åtnjuter dagligen.
Det där är lättare sagt än gjort. Det är enorma frågor som ömsom genererar förkrossande tacksamhet, ömsom skuld, stress och “fear of missing out”. Ibland undrar man “Vad spenderar jag egentligen livet på?”
Vilka konkreta aktiviteter ägnar ni er åt för att nyttja er tid och vigör?
Jag kan börja med några exempel:
- Jag korsade en sjö med kanot en försommar i gryning. Dofterna, tystnaden, fiskarna, fåglarna, sländorna, dimman, daggen, färgerna. Det är något jag aldrig kommer ångra.
- Jag har inte ångrat några genuina kärleksrelationer. Kortvariga eller längre.
- Att träna hårt på olika sätt och “maxa” min förmåga känns oerhört tillfredsställande. Inte alltid under tiden, men efteråt. Stor känsla av tillfredsställelse och bekräftelse.
- Jag korsade Europa som 18-åring. Brände 1000 liter diesel. Det var inte alltid skitkul på motorvägarna. Men en häftig grej i efterhand och många minnen av platser som annars hade tett sig väldigt abstrakta.
- Stal pappas mc som 15-åring. Åkte inte superlångt, men adrenalinruset ger avkastning än idag.
Vad tänker ni i mötet med det här perspektivet? Ni kanske har helt andra ingångar och idéer?
Alltså jag har ju själv ett par grejer jag brukar påminna mig om för att hålla mig jordnära och det är.
Jag äger igentligen ingenting utan allt det materiella jag har är bara till låns tills den dagen jag ej kan bruka det för att sedan gå vidare till någon annan eller tillbaks till jorden.
Tiden kan jag ej få tillbaks så se till att njuta av personer du håller kärt (familj/vänner) så mycket du kan självklart är det en svår balans om man ej är född rik och måste arbeta och detta är något jag arbetar hårt på.att bli bättre på.
Sluta ta så allvarligt på allt och ibland garva åt misstag det är oftast inte hela vörlden om man ej lyckas med något libet rullar oftast på ändå, detta önskar jag att jag var bättre på speciellt som ung/liten fram till att jag fyllde 20, jag var alltid ett “nervöst” barn som hade prestationsångest genom hela skolan.
Något som stör mig är folk som bara fokuserar på skapa minnen att ha i framtiden. Hela livet blir en sorts samlingsjakt på minnen, som man någon gång i framtiden ska njuta av. Samtidigt lever man i nuet och känner sig stressad eller mår dåligt av jakten på dessa minnen.
Någon jag försöker tänka på är att minnen av upplevelser lätt kan bli en sorts “survivorship bias” eller efterhandskonstruktion. Den där 18-åringen på motorvägen finns inte kvar längre och kan försvara sig. Det är du som står här i efterhand med de fina minnerna, som någon annan (ditt dåtida jag) har skaffat åt dig.
Min filosofi är därför mer att man måste ha respekt för både sitt nutida jag och sitt framtida jag. Att plåga sitt nutida jag för att skaffa minnen för sitt framtida jag är lika dåligt som att inte samla på några minnen eller upplevelser alls för sitt framtida jag.
Jag är hellre den jag är idag än den jag var 10 år sedan, och definitivt 25 år sedan. Tror det först är när hälsan/åldern tar sin rätt som den typen av tankar kryper in. Men visst borde man leva på ett sätt man inte ångrar.
Jag tycker att man väldigt lätt blir stressad av det här resonemanget. Varje dag måste göras till något helt fantastiskt och minnesvärt. Lyckas man inte med det är dagen borta för alltid och chansen är försutten, så man får dåligt samvete.
Nästkommande dagar i ens liv kommer oundvikligen bli allt sämre i och med att vi åldras. Chanserna att göra vissa saker kommer aldrig igen och stupet närmar sig i rasande takt.
Samtidigt finns det många dagar som är helt vanliga inrutade standarddagar. Vakna, skjutsa barnen, åka till jobbet, jobba, komma hem, laga mat, fixa alla vardagsbestyr, titta lite på TV, bläddra runt på sociala medier som RT, och sen somna.
Hur ska man ta vara på alla sådana dagar och lyckas förvandla dem till något spektakulärt och minnesvärt?
Inte sett videos men sammanfattningen du skrev av video 2 är väl rätt sant. När jag var 10 fanns ”alla möjligheter” och dörrar tillgänglig, man kunde bli fotbollsproffs exempelvis. Vid 35 är det inte längre möjligt att bli fotbollsproffs, man är för gammal. Samtidigt är man för ung för att bli filosof.
Man är däremot inte för gammal eller för ung att filosofera eller spela fotboll oavsett om man är 10, 35 eller 60! Problemet är ens inställning att man t ex ska försörja sig på det man gillar att göra.
Jag tror de flesta har en stark inre vilja och magkänsla som oftast trycka bort.
Var sak har din tid, varje dag är en möjlighet och det tragiska med livet är inte döden utan det som dör inom oss medan vi lever. Meningen med livet är för en icke troende rimligen livet självt.
Var närvarande i nuet och det du gör. Var tacksam för allt du har istället för att må dåligt över det du inte har. Låt livet komma till dig, styr inte upp det för mycket och tillåt att det du fyller livet med ( både det lilla och stora) betyder något för dig, då skapas en mening i livet som blir motvikt till meninglöshet.
Reagerar på det här. Det är sådant mindset som stressar skiten av folk nuförtiden. Man ska maxxa livet osv
Man måste inse att man kommer att göra misstag, och det är ok, man behöver inte vara perfekt eller ens “sitt bästa jag”.
Det går upp och det går ner genom livet och om man ångrar något är det bara för att man antagligen fått information nu som man inte haft när man tog beslutet, så även om man fick leva om händelsen hade man antagligen tagit samma beslut ändå.
Äg det och lär av det istället för att ångra.
Känner att många i min omgivning verkar leva för helgen och/eller semestern medan tiden däremellan (vardagen)bara är ett jobbigt maraton för dem.
Jag känner att det finns bara en tid och det är just nu för ingen vet hur morgondagen kommer att utveckla sig. Samtidigt tycker jag att det är bra att man planerar för morgondagen finansiellt/utbildningsmässigt. Dock viktigt att man inte fastnar i den klassiska fällan där man bara tänker ‘sedan’, alltså framtiden när man ska sluta jobba och börja med sitt självförverkligande.
Hörde en person säga något som kan vara skrämmande för vissa och glädjande för andra och det är att livet helt saknar mening. Det vill säga att det finns inget större syfte med vår tillvaro utan vi väljer själva vad vi vill fylla vårt liv med. Man kan välja att se på livet med ljus och humor eller man kan välja att vara rädd och begränsa sig själv.
Blev lite djupt detta men frågan var lite så ställd och detta är något jag verkligen gillar att vrida och vända på.
Livet är ju det som pågår medan vi planerar något annat (Lennon?). Men livet kan ta slut väldigt snabbt om man har otur eller blir sjuk. Så att leva i nuet är viktigt för mig iaf. Jag köper tex inte gärna Bordoux viner som behöver lagras i 40 år. Utan goda viner som kan drickas i närtid. Oavsett vad som händer, så kan ingen ta ifrån dig ett vin som du har druckit. Men vi alla har ju olika intressen och prioriteringar. Gör så mycket som möjligt av det som är kul och som får dig att må bra är mitt tips.
Att leva snålt och försöka nå FIRE skulle aldrig falla mig in, men så har jag heller inte ett fysiskt tungt arbete, så jag klarar att arbeta till 65, men långt ifrån alla har den förmånen. För om man lever snålt och bara sparar och sparar, så skapar det sannolikt en jävla stress. Och den dagen man slutar jobba, oavsett om man är 45 eller 55, så kommer man nog ha svårt att sluta med att vara snål mot sig själv, och kommer dagligen att logga in och kolla på sin förmögenhet och må väldigt dåligt vid en sättning på 10-15%.
Brukar tänka på denna video när jag börjar grubbla över livet.
Livet är kort. Men vi som lever gör det trots odds som är omöjliga och räkna ut. Njut av livet på dit sätt. Inte efter andras sätt. Finns inget fel i hur man lever sitt liv. Oavsett om det är mycket resor eller mycket tv
Mina nycklar är att inte försöka se till att varje dag blir fantastisk, det spelar verkligen ingen roll.
Det viktiga är att man mår bra, inte sätter så stor press på sig själv, vissa dagar räcker det med att man håller sig vid liv.
Du behöver inte åstadkomma något, det gör du redan, du är tillräcklig idag, njut av det.
Bry dig inte om vad andra tycker och tänker, de är snart döda och deras “fantastiska minnen” är borta och precis som att du inte vet vad din farfars farfar heter så kommer ingen ens veta vad du hette heller, inte ens din närmsta familj.
“Beware the barrenness of a busy life.” - Socrates
Det här har jag grubblat på ett tag. Hur kan att ha minnen vara så viktigt? På samma sätt som vi inte kan ta med oss pengar eller ägodelar in i döden så kan vi inte heller ta med oss minnen.
Det känns som att målet måste vara att maximera tillfredsställelsen man har i nuet, för vi lever endast i nuet. Där kan minnen av tidigare upplevelser vara en viktig del, men absolut inte det enda.
Kloka ord! Måste man hålla på och tänka på hur man skall skapa minnen hela tiden och inte i stället hålla på med sån’t man tycker är roligt och låta minnena komma automatiskt av det? För det har dom gjort för mig hela livet och mina bästa minnen har alltid dykt upp spontant och utan en massa planerande i förväg.
Därför har jag sparat lite lagom men förståndigt hela livet och sammtidigt haft roligt själv och med familj, släkt och vänner. God ekonomi nu på äldre dar har kommit helt automagiskt av det och idag kan jag sysselsätta mig med det jag tycker är roligast. Visst får man sätta sig och vila ryggen lite oftare men wtf, det har man både tid och råd med!
Idag känns det viktigaste att spara och gneta för att boka en resa till Långtbortistan för att kunna skicka selfies hem hela tiden med start redan när man går ur planet! Eller belåna sig till max för att bo på den mest attraktiva adressen och hoppas på att man har råd och att inte räntorna drar iväg i framtiden…
Men det är mina 2 cent och det kanske inte passar andra. Plus att man har fått vara hyfsat frisk och kunnat jobba med det man tycker är roligast hela tiden.
Jag var ute och partade massor som ung samt hade massor av ”one night stands” Hur konstigt det än låter så lever jag fortfarande på minnet av den tiden
Kanske en klyscha och tror någon varit inne på det. Det viktiga är nog att möjligaste mån leva här och nu. Det innebär inte att man inte kan spara, ha drömmar eller planera för framtiden.
För de allra mesta är det den grå vardagen de flesta dagarna består av. Gör dem så bra som möjligt.
