Nya perspektiv på livet - När ska jag använda mina pengar om jag är död?

Har litet djupare tankar nu efter drygt ett år med pandemi, och kanske en och annan insikt.

Vad är ett lagom sparande för framtiden?

Hur vet man hur länge man lever? Min svärfar dog i Covid 19 under hösten, drygt 80 år gammal. Inte oväntat, han hade flera underligande sjukdomar och när han smittades var det kört. Min pappa som nu är 76 tog ett annorlunda beslut förra våren, under den första vågen av pandemin. Han köpte en sprillans ny eldriven motorcykel för dyra pengar. Han menade att detta var sista tillfället för honom att hänga med i den senaste tekniska utvecklingen. Målet är för honom att leva maximalt de år han har kvar och så länge han har krafter att göra det. Motorcykeln gör 0-100 på 3 sekunder och att se hans leende när han har varit ut på en tur visar att pengarna var väl investerade.

Någonstans där föll poletten ned även för mig. Min hälsa är hyfsad, men inte strålande efter en hjärtoperation för 7 år sedan. Vem vet hur länge jag lever? Vem vet hur jag pallar Covid 19 om jag får det, eller nästa pandemi? Eller så kan jag hamna under ett fallande träd imorgon. Jag köpte min egen elmotorcykel i höstas. Inte lika dyr och inte lika snabb, men lika rolig och lika mycket livsglädje.

Men tankarna hänger kvar. Är det vettigt att spara för mycket? Det var väl Eric Strand som tyckte att månadssparandet var det sämsta ekonomiska rådet, med motiveringen att om allt ens fokus ligger på att spara, vad lever man för liv då? Jag och min fru lever ensamma och är barnlösa. Jag kan gärna tänka mig att spendara pengarna så att de är slut när vi båda är borta. Men hur vet man då hur mycket man ska spara för pensionen? Risken finns ju att man dör innan man får njuta av den.

Därtill kommer nu en insikt ytterligare. Om jag tjänar pengar varje månad, men inte har rörelsefrihet och socialt utrymme att spendera dem på grund av restriktioner, vad har jag då för glädje av dem? Mitt hem är min arbetsplats, min borg och mitt fängelse.

Jag hörde en berättelse om en man som fick en ny höfledskula inopererad på den tiden när sådana operationer först kunde genomföras. Han fick veta av läkaren att han skulle kunna gå ungefär en miljon steg med den nya höftleden, men att han sedan skulle bli sittande i rullstol resten av livet. Hur skulle han göra? Om han skulle gå 10 000 steg per dag skulle han bara kunna gå 100 dagar. Om han minskade mängden steg till 1000 per dag skulle han kunna gå fler dagar, men med sämre livskvalitet. Han räknade stegen varje dag och blev stressad över detta. Ju mer han räknade steg desto mer olycklig blev han. Någonstans försvann glädjen med den nya höftleden. Han hade ju kunnat bli sittande redan innan operationen, men nu med ett fastslaget antal steg blev han ännu mer olycklig.

Det är nog bra att inte veta när man ska dö, men det vore ju bra att hitta en balans mellan hur mycket man sparar och hur mycket man spenderar.

Och vara glad när man kan spendera.

Vad säger ni. Har ni några insikter om detta?

12 gillningar

Som du själv skriver, nyckeln stavas balans. Jag tror inte det går att uppnå men man kan åtminstone sträva mot den. Därför är 4 hinkarna ett rätt bra sätt att tänka. Och spara inte för mycket. Jag gillar Ramit Sethi, att man ska bestämma sig för att spendera extra mycket på det man tycker om men sedan spara in på sådant man skiter i. Kanske jag älskar mat? Då kan jag utan problem köpa en bit kött för 300kr samtidigt som jag har en H&M t-shirt för 29 spänn.

8 gillningar

Jag har barn och tänker nog lite både och.

Jag vill att pengar ska ge mig ett gött liv, men ändå genom någorlunda medvetna val. Det som hänt för min del när jag har fått bättre ekonomi är att jag har unnat mig att slippa tänka efter, vill jag ha något i mataffären så köper jag det. Samma sak med det mesta under ca 5000 (typ vinterjacka, hotellövernattning etc). Nu har jag börjat se över det där för att åtminstone grunda med lite värderingar och inte enbart styras av att jag har pengar. Göra mer riktade inköp och även vara riktat snål mot det jag inte bryr mig om.

Samtidigt tänker jag en del på framtiden gällande barnens ekonomi. Bostäder ser jag som en svår nöt att knäcka. Hörde nånstans (eller kanske läste här?) att bostadssparande för barnen blivit den svenska motsvarigheten till amerikanarnas college-sparande för barnen, i princip nödvändig om man har möjligheten. Men även om man lyckas spara ihop en bra slant till kontantinsats så ska de även klara lånen. Det kan bli mycket knepigt i storstadslägen.

Men att vi har barn gör också att jag vill leva här och nu. Resa med dem. Bo bra. Uppleva saker. Gå ut en vardagmorgon när de börjar senare och ta en lyxfrukost på fint hotell. Gå på teater eller fotbollsmatcher utan att snegla på budgeten. Sånt. Vill absolut inte leva ett FIRE liv.

3 gillningar

Liknande tankar som dig @Ballongpinne, istället för att dra ner alla utgifter bör man tänka över vad man tycker är viktigt och fokusera om pengarna till det istället.

Jag tror också att om man sparar så mycket att man känner att man har en sämre vardag så bör man se över ifall man verkligen måste spara så mycket. Det kan vara OK under en begränsad tid inför vissa specificerade inköp ex om man planerar på att köpa hus väldigt snart. Men man ska ju inte vänta tills man är 65 med att börja spendera pengar på sig själv. (i min åsikt)

1 gillning

För mig är kopplingen mellan att spendera och glädje/njutning inte speciellt stark. De bästa upplevelserna i mitt liv står oftast inte i relation till stora kostnader.

När jag är på resa vill jag bo rent och fräscht men enkelt. Jag skulle inte byta ett litet familjeägt hotell mot ett lyxhotell även om priset vore samma. En lyxig kontinental frukost lockar inte mig eftersom jag föredrar havregrynsgröt. När jag unnar mig något genom att välja ohämmat väljer jag ofta det enkla i alla fall.

Jag har barn och därmed någon som kan ärva. Det känns bra även om de klarar sig alldeles utmärkt på egen hand. Men om man känner glädje i att spendera är det helt rätt att göra det. Varför inte?

Jag kan absolut relatera till ovan och det som du @Olof_Arkeologen skriver. Särskilt utifrån perspektivet att min egen pappa dog plötsligt när han var 49 år gammal. Det är ju om typ 9 år utifrån min egen ålder. Jag har sett det i andra sammanhang också, folk har planerat för livet när de är 65 år och sedan upplever de aldrig den dagen. Därav så viktigt med balansen mellan att leva nu och planera för sen, balans mellan spendera och spara och så vidare.

Sedan brukar jag återkomma till att för de flesta av oss här i forumet, så det högst osannolikt att vi kommer dö barskrapade. Snarare tvärtom. De flesta av oss kommer ha mer pengar i framtiden än vi behöver (tänk att 81 av 84 av Warren Buffetts miljarder kom till honom efter hans 65-års dag) på grund av ränta på ränta. Tror de flesta av oss är sjukt fel på det i uppskattningen av vår framtida förmögenhet.

Sedan tror jag också mer och mer på att många av de viktigaste sakerna har faktiskt inte med pengar att göra i jättestor utsträckning. Tror det handlar mer om hälsa, relationer och tid. Men - det kan vara min 40-års kris som talar (och gjort att jag för första gången på 20 år hänger 5 dagar i veckan på gymmet). :rofl:

4 gillningar

Instämmer, men frågan är om du själv har tid att planera in oplanerad tid? Jag tror det är nyttigt att göra det och det hänger dessutom ihop med de andra två punkterna.

Håller helt med. Det värsta som finns i mitt liv är en kalender som är full. :rofl:

Samtidigt kanske inte livet behöver handla om att konsumera eller spendera så mycket pengar som möjligt, att kunna vara lycklig och tillfreds ändå. Kommer att tänka på man var liten och föräldrarna kunde försöka ge en dåligt samvete över att man missat att ”ta vara på” den fina sommardagen för att man suttit inne och gamat en hel dag, trots att man hade haft askul.

Du kanske har blivit lyckligare över att ha sparat ihop ett stort kapital än du hade varit om du bränt pengarna så fort du fått in dem på kontot, så fungerar jag iaf. Jag har dock arvingar vilken kan spela in.

6 gillningar

Hög igenkänningsfaktor på den :grinning:! Hade gömt bort det …

5 gillningar

Tror vi fastnar i vad vi upplever “förväntas” av oss, istället för det vi själva vill. Just nu sitter jag, trots att det är lördagskväll, och läser en bok, skriver/läser på forum och äter djupt onyttig mat. Blev hembjuden till någon men tackade nej, ingen lust. Det enda jag gjorde igår när jag träffade folk var att längta efter idag. Noll dåligt samvete eller FOMO över mitt val.

7 gillningar

Vi har alla en tom kalender varje dygn och kan göra vad vi vill med dessa 24 timmar. Vi kan fylla den om vi vill men vi måste inte göra något av det som vi fyller upp kalendern med…

1 gillning

Bra inställning. Flertalet har möjlighet att forma sitt eget liv efter sitt eget huvud. Det gäller bara att låta det ske.

Självklart ska man inte känna måsten över att göra av med pengar.

Samtidigt finns det en tendens tycker jag hos folk över typ 40, att de fastnar och slutar utforska livet och alla möjligheter som finns. Man fastnar i sina gamla hjulspår. Nån i tråden ovan ställde lyxhotell mot lokala små hotell och jag fick bilden av att hen ansåg att lyxhotell var ungefär lika med de stora glasblafforna man ser i en random resekatalog. När ett riktigt lyxhotell idag snarare är de mest charmiga och personliga man kan få, se tex Ett hem i Stockholm.

Vet inte om detta är bästa exemplet eftersom lyxhotell så klart inte behöver vara nåt eftersträvansvärt (även om det är en betydligt mer miljövänlig lyx med upplevelser snarare än konsumtionsvaror). Men man kan i alla fall vara nyfiken på vad livet har att erbjuda när man har lite pengar. Vad ska man annars med dem till?

1 gillning

Det där med åldersgrejen kan ju även handla om att man hittat det man själv trivs med. Finns ju många saker folk gör i yngre dagar som de slutar med när de blir äldre och kanske klokare, men alla behöver upptäcka det på egen hand.

Men visst ska man fortsätta utforska livet, och pengar underlättar såklart.

Jag är inte andlig eller troende men jag läste om en buddistisk meditation i ”Tisdagarna med Morrie” som jag brukar praktisera när jag känner mig på det humöret.

”Gör som buddhisterna gör” säger Morrie till Mitch. ”Ha en liten fågel på din axel som frågar: ’Är det idag det ska ske? Är jag redo? Gör jag allt jag borde göra? Är jag den människa jag vill vara?’”

Genom att våga vara kvar i dom frågeställningarna inbillar jag mig att jag hittar det som känns viktigt för mig, här och nu. :slight_smile:

4 gillningar

Pengar/rikedom i sig har ju egentligen inte något egenvärde.

Det är först när man BYTER det mot något annat som man får värdet.

Sen kan det ju vara en form av trygghet. Men då handlar det fortfarande om en trygghet i att värdet finns när jag/arvingarna vill byta det mot något i framtiden. T ex kunna leva som tidigare utan att behöva jobba.

Sen kan det finna ett egenvärde i “tillfredsställelse/lycka/nöjdhet” i att SE själva pengarna/siffrorna växa. Men fortfarande är det oftast kopplat till det vi KAN byta bort de mot ifall vi skulle vilja.

Så en viktig fråga! Att SPARA kanske man ska se som att SÅ. Att spendera är som att SKÖRDA. Så viktigt med tankar omkring hur man en dag vill skörda det man sått.

Min egen pappa dog vid 29 års ålder, farfar vid 53 år och farfarfar vid 69 år. (Inga ärftliga sjukdomar utan tågolycka, brusten blindtarm, blodförgiftning) Jag är själv 53 år och det ger mig perspektiv på att tänka på att våga börja SKÖRDA (OBS, inte slösa det är något annat :wink:)

Dvs se till att använda pengarna till saker som jag värdesätter, både NU och FRAMÖVER och inte skjuta upp det eller räkna med att jag behöver exakt lika mycket pengar ända tills jag dör. (när det nu blir).

Så rent krasst/matematiskt räknar jag i mina kalkyler med att jag blir “genomsnittsålder för män” (Typ 83?). MEN samtidigt räknar jag med att efter 80 år så lär det inte behövas vidare mycket pengar, jag lär knappast vilja/orka sköta hus/sommarstuga/resa osv. Något jag däremot orkar och vill NU och kanske 25år till!

Samtidigt vill jag så klart lämna efter ett vettigt arv till barnen MEN det viktigaste arvet är det jag LÄR DE. Två lärdomar har jag försökt pränta i de.

1: Köp gärna begagnat och köp då gärna kvalitetsgrejor! Oavsett om det gäller kläder, möbler, böcker, bilar eller vad de nu är intresserad av. Jag har gjort det i alla år själv och berättar ofta för de när jag sålt något vad det kostade i inköp. Då ser de att om man köper vettiga begagnade grejor så behöver det inte kosta så mycket.

2: Jag har fått de att börja spara och lärt de hur man gör. 19-åringen har precis börjat jobba deltid 25%. När hon fyllde 18 öppnade vi ett ISK på Avanza där hon sparade 450kr av studiebidraget på diverse indexfonder. Hon fick jämföra avgifter, rating Morningstar, hur länge de funnits, hur många som valt de, lite diversifiering osv. Sen fick hon själv välja bland de fonderna. Nu när hon tjänar ca 5 000kr/månad så har hon själv valt att spara 2 000kr/månad. Hon fick logga in på sitt “Min pension” och jag visade/simulerade hur det skulle se ut om hon jobbar deltid hela livet. (japp lite elakt, jag vet :stuck_out_tongue_winking_eye:) Sen loggade vi in på mitt och visade hur det ser ut där. Förklarade sen att om hon lyckas spara i genomsnitt 4000kr/månad så kan hon gå i en slags semi-FIRE vid 55års ålder ungefär som jag.

Så se till att SKÖRDA på ett realistiskt/vettigt sätt. Framför allt som du har sått hela livet. Jag ÄLSKAR att se när äldre unnar sig något till omgivningens fasa. Oavsett om det är resor, mat, bilar eller att ge saker till barnbarnen. Kom ihåg att TID också är en värdefull sak man kan dela med sig av :wink: (Barnpassning/avlastning t ex) Eller om du på något sätt kan skänka lycka åt andra.

Har själv den här elbilen. Den kan ju ses som en lite “annorlunda investering” och jag räknar den som ett roligt inslag i lekhinken :rofl:

Jag fick för ett tag sedan reda på en blind Tesla-fantast som fyllde 18 år i lördags. Man kan lugnt säga att han längtar efter självkörande bilar! Vi åkte dit ett gäng och överraskade honom. Han fick bland annat provsitta och provåka flera olika slags Tesla. Jag kunde då att SKÖRDA genom att jag dels har köpt bilen och dels genom att lägga tid och 2 500 kr på en biltransport bara för att kunna ta med mig min bil dit så han kunde få den upplevelsen. Sen fick jag ut mycket eget välbefinnande/tillfredsställelse/lycka av att kunna göra det också!

Så mitt tips är att glöm inte att SKÖRDA KONTINUERLIGT, en vacker dag är det tyvärr för sent.

21 gillningar

Kan kanske tyckas konstigt men jag brukar trösta mig med att man inte bryr sig när man väl är död. Det blir svart. Så om man har snålat och sparat för mycket så är det inget man tänker på när man väl är död.

Något jag däremot har funderat länge över är hur mycket pengar barn ska få ärva innan det stjälper i stället för hjälper. Finns det något sådant problem?

Angående barnen och framtida arv är mina tankar att man kan se det i flera olika steg:

1: se till att de kommer igång med sparande och ge de en grundplåt. 10 000kr, 100 000kr eller vad man nu tycker är lämpligt/möjligt. Då blir det lättare/roligare att komma igång och man kan samtidigt ha en “ursäkt” för att ge de lite praktisk hjälp hur man börjar. Äldsta barnet fick 10 000kr då hon fyllde 18 med motprestation att hon dessutom tog 10 000kr av sina egna sparpengar då vi alltså kunde starta ett ISK med 20 000kr. Sen flyttade vi samtidigt 10 000 kr av hennes övriga sparade pengar till ett räntebärande konto hos Avanzas samarbetspartners. Så att hon fick upp ögonen för andra än storbankerna.

2: Hjälp ekonomiskt för att ta körkort då det ofta är en fördel på arbetsmarknaden. Prioriteras tyvärr bort av många 18-åringar idag.

3: Hjälp in på bostadsmarknaden genom hjälp till kontantinsats. Så att de får lägre belåningsgrad och bättre lån.

4: TID frigjort. Genom att jag kanske själv jobbar mindre och därigenom tjänar lite mindre men samtidigt kan hjälpa de mer vid slitiga småbarnsår osv.

5: ARV. Först här tänker jag att jag sparar pengar som de ska få ärva.

På så sätt så kommer det kanske inte en enda stor ARV-summa på slutet. Då barnen statistiskt ofta är i 50-60års åldern och kanske inte när de behöver det som bäst. Dessutom minskas risken för att det “slösas bort” för att man plötsligt får tillgång till mycket pengar på en gång.

9 gillningar

Jag lever enligt följande motto med tillhörande frågor.

Motto: Din tid på jorden ska vara värdefull för dig

Fråga 1: Vad innebär det att vara lycklig för dig?

Fråga 2: Är du lycklig?

Bakgrund till min filosofering:
Jag investerar ca 80% av min lön utan att försöka hålla ner på utgifter. Jag har i många år känt en “konsumtions-stress” med en tillhörande rädsla av att jag kanske missar något stort i livet. Samtidigt har jag funnit mig i att konsumera bara för sakens skull inte har dämpat varken den stressen eller rädslan. Jag tycker om bryggkaffe, äta hemmalagad mat, spela brädspel med mina vänner och dansa/gymma större delen av min vakna tid (innan corona dansade jag ute 20-35 timmar/vecka) med min sambo. Vi har en billig levnadsstil då förutom hyra/hemma-mat/försäkringar inte konsumerar något. Nej, vi äger varken barn eller bil ännu men våra personliga behov kommer fortfarande vara likadant vid det skedet i livet.

Min/vår inställning, nu när vi båda har starka ekonomier, är att sluta FÖRSÖKA spara och istället bara spara det som blir över. Det har knappt påverkat mängden vi sparar men vi har en helt annan inställning till det hela nu.

Trots att jag själv sparar så mycket skulle jag ändå förespråka en livsstil där man knappt sparar något alls i de fall du känner att du KOMPROMISSAR MED DIN LYCKA FÖR MYCKET ifall du inte konsumerar.

Pengar har inget värde förutom det vi emotionellt sätter på dem. Samma sak gäller för allt som du kan byta/konvertera pengarna till, dvs någonting har enbart ett värde för dig för att DU sätter ett värde på det.

Vad gör det om man har mest pengar på kontot men man har inget i livet som är värdefullt?

7 gillningar