Jag vet att diskussionen “leva nu vs leva sen” varit på tapeten flera gånger. Men jag kommer på mig själv med att bli väldigt nyfiken på en viss sak, så jag ska försöka formulera ytterligare en fråga kring detta.
Jag själv har aldrig haft ekonomisk trygghet förrän nyligen, och jag har blivit lite spargalen på kuppen. Rädslan för att få det lika dåligt som mina föräldrar haft det på ålderns höst har gjort mig tidvis lite manisk kring att räkna på hur jag själv kommer ha det som pensionär. Jag har många långa samtal med mig själv där jag försöker tagga ner lite, vilket går helt okej.
Trots detta är jag långt ifrån det läge många verkar vara i här på forumet. Man blir ganska färgad i vissa frågor av att hänga här, och jag försöker påminna mig om att forumet inte är en representation av majoriteten av befolkningen, som nog har ett väldigt annorlunda förhållningssätt till pengar.
Jag upplever att det är många som lever otroligt sparsamt (obs, självvalt och utan att lida!) för att lägga undan massor med pengar, och att det ofta nämns att det är på lång sikt eller till pensionen.
Min fråga är då; vad är det ni ska göra med alla pengar sen? Och är ni inte rädda alls för att gå miste om en massa saker medan kroppen är pigg och frisk, som pengar inte kan lösa längre fram? Och; om det är okej att leva sparsmakat i 40 år för att uppnå det, då kan du uppenbarligen trivas gott utan alla de där pengarna, så kommer du ens få något ut av att vara rik när du är gammal?
Till saken hör att jag aldrig hört om någon som lyckats “börja leva” när de blir pensionärer. Många tänker att när de väl slipper arbetet så “ska jag minsann!”. Sen inser de snabbt att tillhörighet, struktur och en massa andra saker var svårare att leva utan än de tänkt, och att de slitigt mer än de hade behövt under väldigt många år. Pengarna hade inte den planerade effekten helt enkelt.
För min egen del börjar jag landa i att livet faktiskt pågår hela livet och att jag aldrig ska förvänta mig att “bli klar” med något eller vänta in någon magisk punkt där allt ska börja. Min målbild börjar mer och mer bli en rimlig pension som gör att jag kan upprätthålla den livsstil jag haft medan jag jobbat. Och jag inser att många av upplevelserna jag skulle vilja ha är bättre att försöka uppleva de närmsta 10-20 åren snarare än när jag är 60-70. Och det är klart att det inte behöver vara antingen eller, men jag har helt klart haft övervikt åt 70-hållet, och börjar nu känna att jag hamnar lite mer i balans.
