I några trådar här diskuteras det om vikten att ge sina barn kunskap om pengar, investeringar och grundläggande ekonomiskt vett.
När jag tänker på mina egna föräldrar, slår det mig att de viktigaste lektionerna de gav mig var omvända, dvs de visade med sitt beteende hur man inte bör göra.
Exempel:
Sent 80-tal. Min mamma bestämmer sig för att läsa en lång utbildning på annan ort. Familjen med tre barn och X djur flyttar 50 mil och köper ett hus med hög belåningsgrad. Några år senare kommer 90-talskrisen och skyhöga räntor. Bilen får säljas och alla hjälpa till att dela ut reklam för att dryga ut kassan. Lärdom: se till att ha tillräckliga marginaler innan större livsomställningar, räkna på och gör en plan för olika scenarion.
Mitten av 90-talet. Vi har lyckats bo kvar i huset och snart kommer bostadsmarknaden vända upp och dra iväg. Men mamma har fått span på ett herrgårdsliknande hus en timme bort, på landet. Vi säljer det gamla huset till förlust och hyr det nya till en hyfsat måttlig månadshyra. Det är bara det att huset är enormt, gammalt och fruktansvärt otätt, så en stor del av föräldrarnas löner går till uppvärmningskostnader. Lärdom: räkna ordentligt på totalkostnad för ett boende, och var försiktig med att kliva ur bostadsmarknaden när du väl kommit in.
Sent 90-tal. IT-aktier går som tåget och alla vill kliva ombord på det tåget. Pappa också. Han pratar, halvt på skämt och halvt på allvar, om att bli daytrader. Telia och Ericsson finns bland innehaven. Bubblan spricker och pratet om daytrading tystnar. Lärdom: aktier innebär risk, bubblor kan uppstå, det är lätt att tro att man är bra för att det går bra (ett tag).
Mitten av 00-talet. Mina föräldrar har skilt sig. Pappa har dragit på sig dyra konsumtionslån och är i ekonomisk knipa. Lärdom: Skilsmässa är dyrt, försök undvika det om det går - liksom blancolån med ockerränta.
Någon mer som har liknande exempel? På sätt och vis kanske upplevelser likt de ovan biter bättre än något slags klokt, teoretiskt resonemang som man inte hade lyssnat ordentligt på…
Exempel av denna typ är nog vanliga. Här verkar det ovanliga vara att ha staplat dem på hög. De flesta har nog ett eller två exempel av liknande typ som dessa.
Nej, båda mina föräldrar har varit ansvarstagande, insatta och ekonomiskt i en säker position så länge jag känt dem.
Sedan kan jag nog killgissa mig fram till att alla pappas aktieköp och -sälj kanske inte direkt överpresterat globalindex om man drar bort avgifter, rådgivning och förvaltning, men det är mer en gissning än att jag vet säkert.
Dumma dyra bilar har han alltid haft, så det är väl det jag tar med mig då.
Garanterat så gör de det, för inget funkar så effektivt som kraftigt varnande exempel som har genomlevts för egen del.
Problemet är ju bara hur det exemplet skulle implementeras och genomlevas för de egna barnen, få av oss skulle ju få för oss att utgöra det där varnande exemplet för att våra barn ska genomleva det extremt effektiva som du tvingades göra.
Att berätta “skräckhistorier” som varnande exempel om utomstående familjer som inte klarar det (lika bra som man tycker att man själv gör) tror jag inte alls är så särskilt effektivt…
Mina egna föräldrar var extremt ekonomiska, så till den grad att jag var sedan länge vuxen innan jag fattade att de öht ens hade några sparade kronor. Vi levde ett standard förortsvillaliv och när kompisarnas föräldrar gjorde mkt likt dina föräldrar med ständigt nya bilar, husvagnar, kapitalvaror, resor och allt möjligt annat för att visa att de hade pengar så gjorde mina föräldrar precis tvärtom. De brydde sig inte om statusprylar utan “lärde” oss indirekt (inte var det roligt då, men danande var det ju uppenbart) genom sitt eget beteende att inte försöka flyta med strömmen som en död sill och slösa bort alla pengar på ständig konsumtion utan köpa sådant som håller över tid.
Urtrist tyckte jag, men trodde då att det var av nöden tvunget och tänkte att när jag får egna barn så ska de minsann få lyxigaste och trendigaste Moncler-jackan varje gång ny jacka behövs. Istället för en rymlig jacka från ett, vid den tiden, billigare svenskt friluftsmärke att slita på i all evig tid.
Så, vad hände… tror ni mina barn fick snordyra lyxjackor när de växte upp? Svar -Nej!!!
Men om inte annat, så förstod jag plötsligt mina föräldrar lite bättre och jag kunde iaf undvika de värsta fallgroparna. Typ som när min pappa skulle köpa skridskor till mig, hans kollega hade köpt finaste och dyraste vita kvalitets-prinsess-skridskorna till sin dotter som skulle börja med konståkning. Det intresset falnade efter någon månad och kollegan sålde (eller så fick han dem gratis) dessa fina oanvända skridskor till min pappa för en spottstyver. Han var så nöjd och det var jag med, bara det att de var storlek 37 och jag hade 34-35 men pappa sa att jag skulle växa i dem, vilket jag inte gjort ens idag. Så jag blev ingen skridskoåkare av rang jag heller, men så blir det när “snålheten” bedrar visheten
Ja, mönstret blev tydligare för mig själv när jag skrev ner det så här. Det är flera stora ekonomiska misstag med bara några års mellanrum. Sedan får man medge att de hade en del otur med timingen också.
Mina föräldrar var/är “riktig vänster” så de har aldrig haft en tanke på att investera eller att pengar kan arbeta (De var även emot VHS, CD skivor, internet mm först när det kom men anpassade sig movilligt)
Så jag försöker lära barn och barnbarn att spara och investera (inte bara spara) och att tänka “Generational Wealth” om det går bra för dem för jag har sett hur mycket mer pengar jag kunde haft tidigare om jag jag sparat och investerat långsiktigt och förstått ränta på ränta bättre som ung
Min pappa var ekonom/revisor och hjälpte mindre företag under 70-80-talet.
Ett par år innan min pappa gick bort berättade han att han (med facit i hand) ångrade att han var så oerhört rädd för att ta lån.
Jag tror att han blev bitter när han såg sig bli ekonomisk omsprungen av “kreti och pleti” som vågade ta större bostadslån och därmed gjorde bostadsresa i stockholm innerstad. Förvisso var dessa bostäder inte samma hårdvaluta då, men tror att det störde pappa i slutet av livet att han hjälpt ‘mediokra’ företagsägare som i pensionsålder satt i fina våningar i stan pga de hade tagit stora lån under sin aktiva karriär.
Det var nog bland de få gånger min pappa (på sätt och vis) erkände felbeslut.
Ja, det känns inte eftersträvansvärt…
Intressant är att mina morföräldrar (vad jag kan utläsa) hade väldigt god ordning på sin ekonomi och fattade välavvägda beslut. De var inte rädda för att ta kalkylerade risker som att flytta eller starta företag, och de kunde unna sig (och oss) utlandsresor och fritidshus (vinter- och sommar-) samtidigt som de handlade i lågprisaffärer för att hålla vardagskostnaderna låga.
Kanske min mor såg och tog till sig beteendet, men utan att se och ta till sig kalkylerandet…
Jag tycker att jag har fått en känsla för när det är värt att spendera pengar och när det är bättre att inte göra det genom att observera mina föräldrars beteende.
De var aldrig snåla, men vid behov sparsamma, men mamma var ibland “oförsiktig” med pengar.
Jag kan vara extremt sparsam, eller till och med snål, när det gäller att spendera pengar på saker jag tycker är onödiga men samtidigt kan jag utan att tveka betala flera tusen för en flaska Champagne.
En lärdom jag dragit är att man inte ska slösa alltför mycket pengar på typ resor för barnen, för det är inte säkert att de uppskattar det. Minns att vi åkte söderut på 90-talet, och fick reda på nyligen att mina föräldrar använde alla sina besparingar, resan kostade då 35k (motsvarande 55-60k idag). Jag minns att jag inte uppskattade resan speciellt, trots att det ju var för våran skull. Jag tänker att man kanske borde presentera alternativ för barnen och lära dom vad saker faktiskt kostar. Ja, vi kan åka på solsemester, eller så kan du få en PS5a, en ny cykel och en skateboard och ändå ha pengar över. Vissa barn kanske uppskattar resan mer, men man borde vara tydligare med att det finns en alternativkostnad.
Precis så har vi gjort med våra tonåringar. I familjen gillar vi att åka på solsemester ganska regelbundet - inga excesser, typ en vecka på Kos eller Gran Canaria. Frågan som ställdes var “Vi funderar på att bygga en pool med poolhus etc. Om ni tänker till kring hur mycket ni skulle använda poolen, tycker ni det är en bra idé eller föredrar ni att vi istället lägger pengarna på fortsatta semesterresor till solen på somrarna? Det blir antigen eller.”
De var rörande överens om att det var en dålig idé att gräva ner pengarna i gräsmattan, de ville hellre resa. På det hela taget ett både arbetsbesparande och sannolikt ganska ekonomiskt gynnsamt samtal
Min nyblivna tonåring har blivit ganska medveten om vad saker kostar, tycker många saker är onödiga att lägga pengar på osv. Det känns ju å ena sidan rätt bra, men å andra sidan blir det en lite konstig mismatch. Efter att ha sparat flitigt i 10+ år har jag nu börjat unna mig mer, och gärna då spendera på saker som gör att vi i familjen har det härligt. Till exempel ta ett spontant restaurangbesök en fin sommarkväll och njuta av livet, men då dras upplevelsen ner av att tonåringen kommenterar att maten inte var prisvärd osv…
För att dra det till sin spets, menar du att dåliga förebilder är bra för barnen för att de då lär sig den hårda vägen hur man inte ska göra? Forskning visar att dålig ekonomi går i arv och det beror nog i alla fall delvis på att föräldrar som inte kan sköta sin ekonomi inte direkt inspirerar sina barn till att bli hushållsekonomiska praktexemplar.
Det behöver inte vara att dålig ekonomi går i arv, det kan vara värderingar om pengar som går i arv och som står i vägen för god ekonomi. I vissa kretsar har ju pengar och att bry sig om ekonomin extremt låg status. Många av de som var unga på 70-talet kan leva kvar i det där tex. Får en känsla av att TS föräldrar var såna. Jag har kompisar som vuxit upp i såna familjer och för dem har det även varit viktigt att göra yrkesval utifrån värderingar snarare än ekonomi. Man har även valt partners som inte heller är ekonomiskt driftiga. Så de blir lite av en livsstil där man inte riktigt vill befatta sig med ekonomi som förmodligen skulle kunna brytas ganska enkelt om man slutade se ner på pengar.
Nja, kanske mer så att jag har funderat på hur det kommer sig att jag har så pass bra koll på ekonomi trots att mina föräldrar hade rätt dålig koll. Och sedan insåg när jag tänkte efter att det kanske ändå är mer “tack vare” än “trots”, även om det är i en slags förvrängd form…
Det är väl egentligen ganska vanligt att barn blir, i olika avseenden, antingen väldigt lika sina föräldrar eller rakt motsatt dem. Vilket är både lite oroande och lite lugnande när det gäller ens egna barn: å ena sidan kan de slå bakut om man försöker prackar på dem något, men å andra sidan: om man gör misstag kanske barnen lär sig av dem och det blir jättebra i slutändan.
Det är då man förklarar att det ingår handling, tillagning av någon som ägnat sitt liv åt att bli bra på det, dukning, servering, diskning och städning av sånt som spills. De flesta restauranger har låga marginaler, så jo. Det är prisvärt för vad man slipper göra själv ibland. Eller kan va iallafall. Man har ju varit på mindre bra restauranger också.
Ahaha, råkat ut för samma! Jag tänker att det kan bero på att en middag för 1000 kr omöjligt kan vara prisvärt för en tonåring där summan motsvarar kanske 80 % av vad hen har att ”leva på” en månad. Två Gorby’s och en Cola Zero däremot, det är prisvärt!
Är det inte tvärt om, barnen verkar ha en förmåga att hamna i samma situationer som sina föräldrar, inte sällan ser man hela släkten som är fattiga som om det vore ärftligt, och “rika” vars barn också lyckas bra ekonomiskt mer eller mindre som om det vore en naturlag.
Mina föräldrar levde nog i princip ur hand i mun större delen av sitt liv, så några stora förebilder har de inte varit för mig i alla fall, men det tog mer än halva mitt yrkesverksamma liv innan jag vågade satsa på mig själv och mina kompetenser, vilket är det som gjort att jag som en av få i släkten har fått det lite bättre ekonomiskt än de flesta andra.
Att lönearbeta och spara sig ekonomiskt oberoende är inte lätt, även om det finns nycklar att använda så ska det i de flesta fall lite tur med också för att det ska ta ordentlig fart, som t.ex. att man börjar spara just när börsen vänder upp så man får 10 goda år i början av sin sparkarriär.
Jag tror inte att barn till skilda föräldrar skiljer sig i mindre omfattning än barn till föräldrar som inte skiljer sig, tvärt om, och som sagt, tycker det verkar lite samma sak med eknomiskt dåliga beslut, det verkar gå runt i familjerna mer än vara avskräckande exempel.
Jag kan förstås ha fel, men det är min bild i alla fall.
Det jag nog tagit med mig (på gott och ont) är att söka mig till en trygg statlig anställning (var iof inte bara därför) för min uppväxt bestod i en förälder som ständigt pendlade mellan arbetslöshet och olika lågbetalda jobb (och ekonomiskt analfabet ovanpå det, vilket blev extremt tydligt för mig i vuxen ålder och fick lite koll själv) och min far tog klivet att starta eget och det slutade med privatekonomiskt haveri.
Båda mina föräldrar lämnade livet med mer skulder än tillgångar, på varsitt håll.
Det jag försöker lära mina barn är att börja spara tidigt, lägga upp en budget, samt hamra in att vill de köpa bostad måste de börja spara från första lönen. Vi kommer inte att stå på några lån eller bidra med något utöver de pengar vi sparar ihop nu (drygt 120k var), utan det måste de planera för själva.
Men försöker vara en bra förebild genom att visa att man kan ha det ganska bra utan överdrivna löner om man inte är slösaktig och planerar lite.
För might handlar allt om att ha en aktiv dialog om ekonomi med mina barn. Att i vardagen prata om budget, sparande, investeringar, prioriteringar, mål mm. Pengar är en del av livet och det är något man behöver förstå och förhålla sig till. Ge barnen ett bra ekonomiskt självförtroende.
Kommer från en familj med väldigt bra ekonomi men vi pratade aldrig om pengar förutom att det var viktigt att jag sparade pengar. Frågade jag något om pengar tystades det ner, det skulle man inte prata om, det bara var. Jag kom ut i livet med pengar men noll självförtroende och kunskap gällande pengar. Jag var nästan rädd för pengar. Visste inte vad jag skulle göra bara att jag skulle spara men inte hur. Vågade knappt prata med någon om pengar. När jag väl gjorde det kände jag mig totalt idiotförklarad både av banken och vänner även om jag var helt på rätt väg baserat på det jag vet nu. Det kändes som alla visste så mycket. Det ledde mig i helt fel riktning. Det tog lång tid för mig att hitta rätt. På vägen att hitta rätt upptäckte jag Rika Tillsammans. Med det jag vet nu inser jag också hur lite många av mina vänner vet även om de pratar vitt och brett om pengar. Saker är inte alltid som de ser ut att vara. Nu har jag hittat min stabila bas, och den vill jag ge vidare till mina barn. Det handlar inte om hur mycket pengar du har utan hur du förvaltar de pengar du har på bästa sätt.
Forskning visar att dålig ekonomi går i arv och det beror nog i alla fall delvis på att föräldrar som inte kan sköta sin ekonomi inte direkt inspirerar sina barn till att bli hushållsekonomiska praktexemplar.