Jag har länge varit extremt (nästan patologiskt) intresserad av personlig utveckling och livsstilsdesign. Mitt liv har handlat om att bli en så bra person jag nånsin kan bli, lösa alla mina problem och triggers och skapa det liv jag vill ha.
Nu har jag kommit till en plats i livet (troligen pga eller tack vara allt detta arbete) där jag insett att livet inte handlar om att komma nånstans eller sträva.
Även om jag inte har ”mitt drömliv” så har jag ändå tappat motivationen att kämpa för att komma dit. Bli ekonomiskt fri känns mindre viktigt och karriären är helt ointressant plötsligt. Allt detta är på nåt vis skönt men det känns också oerhört tomt…
Jag tror jag på nåt vis insett att livet handlar om att leva - men det är jag inte säker på att jag helt vet hur man gör. Det känns rätt vilset här minst sagt!
Någon som varit i denna situation och har kloka råd ni vill dela eller bara bolla tankar?
Kan du utveckla detta lite? För mig är det väldigt stor skillnad på personlig utveckling som i (ganska tomma och meningslösa) råd för tidsoptimering, inlärning, rationalisering och personlig utveckling som i att försöka hitta en djupare mer filosofisk syn på livet. Vad är det du utvecklat så att säga?
Ja du! Allt skulle jag säga. Började med det ena slutade med det andra… senast åren har det varit mycket fokus på meningsskapande, förstå mig själv och varför jag agerar som jag gör i vissa situationer (och löst det som skapat problem), perspektivskapande mm
Kanske lite mer fokus på att uppskatta det du har i vardagen?
Jag tycker att det är kul att lära mig saker och förbättras men jag ser detta mer som plus i kanten än att det är absolut nödvändigt. Jag är egentligen ganska nöjd med vad jag har och känner ingen frustration kring att jag saknar något eller måste prestera något speciellt.
Ett klassiskt sätt att lära sig att uppskatta det man redan har är att skriva ner det innan man går och lägger sig, typ anteckningsbok. Vad var höjdpunkterna idag? Det behöver inte vara något avancerat utan kanske bara ett trevligt möte med en person, ett glatt leende, att man löste korsordet, sudokut, någon naturupplevelse eller vad som helst.
I början kanske man får leta lite men sen kommer det naturligt. Kanske kommer man senare att veta mer om vad man uppskattar och kanske göra sådan saker “i förväg” nästa dag. Listan kan man kanske skippa och bara tänka lite på det mot slutet av dagen. Ytterligare senare behöver man inte det steget heller. Jag tycker nog att jag varit där i rätt många år. Sen funderar jag mycket på vad jag vill göra på fritiden etc. men det är lite av ett lyxproblem, det finns ingen frustration kring mina val direkt utan det är på lagom nivå.
Tänker inte så mycket på meningen med livet utan mer att meningen med livet är - livet. Att lära sig trivas med det man har.
Skapa minnen är inget jag har fokus på alls, det känns väldigt prestationsinriktat. Mer att leva i nuet och ha lite planer i miniatyr för närmaste tiden framåt, stort eller smått. Eller bara ta dagen som den kommer. Minnena kommer ändå och det kan vara väldigt “små” saker som man uppskattar senare, det behöver inte vara safari i Afrika eller något annat klassiskt som “andra” tycks söka sig till. Ärligt talat bryr jag mig inte ett skvatt om vad andra rankar som viktigt att uppleva, jag vet vad jag behöver, eller kan uppskatta ändå.
Det är lätt att känna sig vilsen utan tydliga ledstjärnor, men stanna upp och försök att acceptera din situation. Nästa steg blir sen att hålla ett öppen sinne för nya möjliga riktningar.
I mitt fall har tidigare prioriteringar (som präglades av typiska medelklassideal) helt tappar sitt attraktionsvärde de senaste åren. Visst kan jag se poängen med pengar etc, men det väcker inget begär i mig längre. Jag är lyckligast med en kaffetermos på en stubbe i skogen…
Det här med personlig utveckling och livsstilsdesign känns för mig väldigt egofixerat. Jag har ganska svårt för att se den strävan som något meningsfullt i livet. Min tro är att många, kanske de flesta, mår bättre av att flytta fokus från sig själv till något annat eller hellre till någon annan.
En kurs i filosofi skulle kunna ge dig nya perspektiv och ett nytt socialt sammanhang.
Ett annat otippat men bra sätt att komma ur tankeloopar kan vara att vandra i naturen. Kanske runt 10 km i maklig takt med termos och en macka i bagaget. Jag går ganska mycket och det ger verkligen energi, skapar nya tankar och motivation. Men du är kanske redan fysiskt aktiv?
När jag tappar motivationen och kreativiteten och slutar göra saker för min egen skull fortsätter jag för mitt tioåriga jag som hade mitt nuvarande jobb som drömjobb.
När jag inte vill gå på träning/orkester/syjunta gör jag det för att jag vet att jag i framtiden kommer njuta av minnena det ger. Även om det känns så jobbigt att ta sig för något.
När jag inte vill göra en jobbig arbetsuppgift tänker jag på hur mycket jag har i lön,
Och när allt är svart fortsätter jag för min partners skull.
Så länge du har lite styrfart i livet kan du fundera på att lägga om kursen. Tuffa på lite lätt och sväng om du bestämmer dig för något annat.
Stanna inte. Startmotorn kan vara väldigt seg.
Jag trodde lite att jag hade gått igenom det redan. Hade en mer regelrätt kris för några år sen när jag insåg att det inte spelade roll vad folk tyckte och att vara ”lyckad” bara var luft. Nu har jag även svårt att motivera mig till saker som jag ändå tror är genuina så som att umgås med vänner, lära mig saker, jobba med välgörebhetsprojekt osv
Vet inte din ålder men det är naturligt att man funderar ibland. Tror att man ofta blir mer bekväm med livet när man blir äldre, dvs det kommer med största sannolikhet att “gå över”.
Saker som vi intellektuelt anser som efterstävansvärda är inte nödvändigtvis det, utan resultatet av yttre normer. Alla människor är som bekant olika.
Sen vill jag flagga för möjligheten att du faktiskt drabbats av en mildare depression. Det är ju i sig ingen katastrof, men det kan vara klokt att söka hjälp om känslan består.
Om man har gått på högvarv under en period är det kanske i så konstigt att man sedan går på lågvarv en annan period.
Meningen med livet är livet självt.
