Knappt någon kan klara sig igenom hela livet drivet av motivation, det tar alltid slut och går i vågor. Det är där disciplin måste täcka upp, du måste göra det du vet är bra även om det inte känns värt det i stunden. Det kommer göra dig tillfredställd i längden.
Du kan alltid verka för att förbättra eller minst bibehålla/minska degredationen av aspekter av ditt liv. Sedan ska du såklart njuta av tillvaron och bara chilla ibland. Men jag vet av erfarenhet att om man bara gör det man vill i stunden och skippar “förbättringsarbete” en längre tid så börjar man må piss och bli jävligt rastlös.
Förstår hur du menar, men i min värld kan inte ett mål som jag själv sätter upp för mig aldrig vara falska. De kan vara dåliga, men aldrig falska.
Och ja, vi påverkas hela tiden av yttre faktorer.
Inget är på ett visst sätt för alla, vi har inte samma behov. Det är skillnad på personlig utveckling och rehabilitering. Jag skriver utifrån mina preferenser, du utifrån dina. Låt det vara så.
Jag kan verkligen känna igen mig i dina tankar när jag nu också börjar närma mig mitt mål.
Dock känner jag en stark trygghet i att jag inte är ensam i närmandet eftersom även min man är i samma fas. (Vi sparar allt tillsammans och har gjort sedan vi träffades oavsett inkomstnivåer).
Är du ensam i ditt sparande eller har du någon att dela det med?
Jag har börjat inse att det absolut viktigaste jag kommer ha efter målgång är kärleken till min man. Så jag tänker att målet kommer vara starten på en ny resa till att ge ännu mer kärlek till de människor som finns omkring mig, (speciellt min man).
Tiden kommer finnas i nästan obegränsad form, och jag kommer ha alla möjligheter att slösa ännu mer tid på mina föräldrar, syskon, umgås med syskonbarn, hjälpa vänner och vårda och utveckla min och min mans relation.
Jag hoppas kunna bli en bättre människa socialt och även kunna engagera mig i kvinnojour och hjälpa flyktingar som kommit hit.
Jag hoppas verkligen kunna ge tillbaka till samhället och människor på alla sätt. Det kommer bli mitt mål när jag har klivit över mållinjen. Och jag ska sluta bekymra mig över att pengarna kan försvinna. Det finns värre saker man kan vara med om i världen; krig, svält, klimatkatastrofer osv.
Jag tror, (kan låta flummigt), att kärleken till andra människor faktiskt är det viktigaste och svaret på gåtan till det mesta i livet.
Pengarna har vi samlat för att köpa oss mer tid, nu är det dags att använda tiden!
Instämmer! Och trådskaparen utifrån sina behov/preferenser. Därav att jag reagerade på din kommentar då den inte medförde något mervärde till trådskaparens frågeställning förutom att skuldbelägga/nedvärdera.
Jag kan inte garantera att allt jag skriver tillför något värde för någon. Det kan ju också tolkas olika. Men i just detta fallet skrev jag ju att det var min egen uppfattning.
Det var väl inte så länge, testa att börja läsa lite romaner, deckare, funkar för mig. Har provat det mesta, ensamvandring mm helt okej men det är ju inte en daglig aktivitet precis…
Vår tids extrema fixering vid “personlig utveckling” och andra former av inåtskådande narcissism är roten till mycket av den tomhet och meningslöshet som många känner. Floskler av typen “för att kunna älska andra måste man först älska sig själv” ger jag inte mycket för. Modern identitetspolitik, som inte för med sig något gott, är en aspekt av samma sak. Mycket skulle bli bättre, och många skulle må bättre, om vi struntade i oss själva ett tag och blickade utåt lite istället.
Tänk om det inte är så att man måste må bra för att hjälpa andra, utan att man mår bra av att hjälpa andra?
Risken med personlig utveckling är att det blir för mycket fokus på “jag”. Det är absolut viktigt men något av det som ger mest mening är att utveckla andra vilket även utvecklar dig själv. Så det är lite av en paradox men börja fokusera på hur du kan hjälpa andra att må bra eller nå sina mål, både privat och i arbetslivet, så ska du se att du börjar känna mycket mer mening i det du gör. Ett stort plus är också att om du gör det bra som kommer du utveckla din ledarskapsförmåga vilket i sin tur kan leda till nya och spännande möjligheter
Bara för att erbjuda lite perspektiv: kan det vara så att det ena inte har med det andra att göra? Det är ju lite ett varningstecken för hög stress eller depression när man förlorar intresset för sånt man normalt tycker är intressant (oavsett vad det gäller).
Alternativt är just det behovet mättat. Jag själv är i högsta grad en periodare som mår absolut bäst när jag har något projekt/intresse att fnula på, tex personlig utveckling eller nåt kreativt. Det är trist att inte ha något som är i rörelse och på väg. Men det tar ju slut eller skiftar. Det tycks vara en naturlig ebb och flod på så sätt för mig. Bara att härda ut till det drar igång igen.
Men å andra sidan har det funnits down perioder (tex under intensiva småbarnsår) när energin var slut och det inte fanns något över till drömmar och utveckling. De går också över.
Jag uppfattar alla dessa ”koncept” för hur livet ska levas som ett tecken på att samtiden är mer eller mindre urspårad. En massa människor använder det ena eller andra hokuspokus-konceptet, läser böcker och går på kurser. Att få det till att det skulle vara normalt eller relevant på något riktigt sätt harjag svårt för.
Den enkla vägen att enkelt rensa bort allt trams ur livet är att skaffa barn. Det är kanske inte alltid jätteroligt med barn hela tiden men konceptet för hur man ska leva faller snabbt på plats.
För egen del kommer min enda riktiga upplevelse av bristande motivation från den korta period när jag jobbade inom privat sektor. Det blev så att jag varje dag när jag gick till jobbet grunnade på ”Vad är det här bra för?”. Det högre syftet med ”samhällsförbättring” som jag ser som centralt fanns inte där. Nu tror jag inte att den här bilden skulle vara generell och det finns givetvis många jobb även inom privat sektor där man kan både känna och se att man bidrar till att förbättra samhället.
Nä, skämt åsido så bortse inte från det grundläggande. Har man en gång i tiden haft en bebbe går man alltid igenom checklistan när knytet vill att världen ska brinna.
Trött?
Hungrig?
Bajs i blöjan?
Vissa av punkterna går förhoppningsvis kanske inte att översätta rakt av men poängen är att kolla på det uppenbara. Känner jag mig bitvis “meh” inför livet, universum och allting så beror det nästan alltid på sömnbrist, dålig kost, för lite fysisk aktivitet (samt frisk luft och dagsljus) och ev stress på jobb eller annan stress.
Som @Skogen nämnde ovan skulle det faktiskt kunna vara en form av depression. Inte farligt, men jobbigt, förstås. Det är vanligare än man tror. Kanske borde du överväga möjligheten att ta professionell hjälp.
Min brorsa var i många år besatt av personlig utveckling med allehanda analyser och kurser som hör därtill men jag såg aldrig att han nådde fram eller var riktigt lycklig. Jag är precis tvärsom, lever lyckligt på ytan och gräver endast ner mig i ämnen som intresserar mig för stunden i ett liv med tvära kast. Kanske du tänker för mycket på sådant som inte spelar någon roll istället för att bara låta ödet föra dig vidare?
Tänker att man kan ta inspiration från undersökningar som tittat på vad som
motiverar unga på arbetsplatsen. Det är ofta att arbetet bidrar till samhällsutveckling och att arbetet är meningsfullt. Jag skulle i din situation testa att skapa ett projekt som gör just detta - bidra och skapa värde. Inte tjäna pengar utan bara bidra till andra. Allt det du lärt dig - lär ut det via en kanal som passar dig. Hjälp andra att utvecklas. När man känner att man gör det ökar motivationen väldigt att fortsätta.
Har funderat ett varv till och tror att det kanske delvis handlar om att jag inte egentligen är så van att må bra. Har tidigare varit ganska ”defekt” på så sätt att jag har haft panikångest, mycket grubblerier om livet, varit väldigt osäker på andra och vad jag vill och haft svårt med relationer. Upplever att jag i princip har löst att det där och är rätt lugn och harmonisk generellt. Att ha massa personliga problem hela tiden är inte alls kul men tror det skapar någon form av mening att kämpa med att lösa dom?
Tror inte jag är särskilt stressad egentligen, har helt ok jobb, sover 8,5 timmar om natten, äter bra och är förhållandevis vältränad. Så tror inte att det har med de fysiska delarna att göra egentligen.
Och jag ska sluta bekymra mig över att pengarna kan försvinna. Det finns värre saker man kan vara med om i världen; krig, svält, klimatkatastrofer osv.
