Insikt: Var lyckligast som fattig student

Ett rikare liv Emotionella sidan av pengar
#1

Vill bara skriva av mig lite om hur dum man egentligen är och hur pass emotionellt out of touch jag blivit i förhållande till pengar… :worried:

Jag flyttade ut som 19-åring för att plugga på annan ort, och gjorde det med typ 5 000 kr på sparkontot och studiemedel ink lån. Det var allt jag hade, exklusive kläderna på min kropp och en laptop. På den tiden kände jag en total eufori över mitt liv i min lyhörda, trånga hyresetta. Jag hade egen bostad!

Jag höll en mycket strikt budget och kände mig verkligen rik på de 10 000 kronorna jag hade i månaden. 6 500 kr efter hyran var betald. Jag sparade i princip ingenting men kunde finansiera mitt liv precis som jag ville där och då i 3 års tid.

Varje gång någon frågade över hur det “fattiga studentlivet” var fattade jag genuint inte vad de menade? Jag hade ju precis allt jag behövde! Gemenskapen i studentlivet, egen bostad, ja till och med en gammal skruttbil och kläder på kroppen!

Jag kunde uppskatta det jag hade och hade ingen som helst ångest över pension, kontantinsats etc. Nettoförmögenhet visste jag inte ens vad det betydde! Lika lite som vad en aktie var.

Men sen när jag började jobba och tjänade “riktiga” pengar var jag givetvis tvungen att googla på hur man investerar… Det blev förvisso startskottet till att jag hittade till den här underbara gemenskapen och bloggen! :smiling_face: Men också hur jag till och med idag blivit näst intill manisk i hur jag håller koll på mina tillgångar och ser risker på horisonten…

Jag tänker nästan dagligdags över värdet på bostaden i tider som dessa (köpte under pandemin…), fondportföljen, hur nettoförmögenheten kommer utvecklas de närmsta åren, när jag blir ekonomiskt fri, etc etc.

Jag har otroligt svårt att uppskatta nutiden och unna mig någonting alls. Jag är inte bara ekonomiskt ofri, utan alla trender har pekat neråt i över 1 år nu… Det går åt fel håll i raketfart… Det är vad mitt känsloliv skriker.

Rent rationellt förstår jag att jag faktiskt har en blomstrande karriär, buffert, fondportfölj uppsatt precis som jag vill ha den, etc etc. Men emotionellt finner jag hela min ekonomiska situtation som “defekt”. Jag kan inte leva förrän jag har åtminstone ett par miljoner i portföljen! :confused: Jag känner mig fattigare än någonsin förut.

Jag vet egentligen inte vad jag vill ha ut av tråden annat än att lätta mitt hjärta och kanske höra om någon känner igen sig eller har några tips för att bryta det här tankemönstret? Mitt student-jag :student: skulle bara skaka på huvudet, ta en studentöl på kårhuset, och bränna resterande av pengarna på en resa eller något.

Den sortens lättja kring min ekonomi som jag hade under studenttiden var givetvis inte hållbar heller. Jag var bokstavligen en del av de där 1/4 svenskarna som inte har råd med en oförutsedd utgift på 10 tusen det rapporteras om i undersökningar och kvällstidningar till och från!

Men det är exakt vad jag skulle behöva mer av idag… :sweat:

40 gillningar
Ekonomisk oro handlar inte om en oro för pengar, utan om en oro för framtiden | #293
#2

Jag brukar säga att jag levt i bubblor tidigare perioder i livet och varje gång jag spräcker en bubbla så går det inte att återvända till livet i bubblan.

Bubblor är sjukt underskattade! Funderar på om den som kom på uttrycket att kunskap inte är tungt att bära helt enkelt inte hade tillräckligt med kunskap för att veta.

6 gillningar
#3

Ja lite så är det väl… :relieved: Att problemen är åldersbetonade eller kopplade till faser i livet.

Inte tänkte man på betyg i förskolan t.e.x! Nu blir man ju livrädd för vilka fler bubblor man ska spräcka i 30-årsåldern och resten av livet? :grimacing:

#4

Låter som att du behöver lite perspektiv på din tillvaro, res lite och se världen :slight_smile:

1 gillning
#5

Jesus sa:

16 gillningar
#6

Jag är äldre än dig men ska inte spräcka några bubblor för dig i förtid utan bara tipsa om att njuta av nuet, du kommer sakna detta nu när du spräckt fler bubblor och ånger kommer endast komma i frågan varför du inte reflekterade över hur bra du egentligen hade det i denna stund :slightly_smiling_face:

2 gillningar
#7

Kallas för hedonisk anpassning.

Sedan är såklart livet lättare när man inte behöver tänka på barnen etc, och den där sunkiga ettan är rätt härlig med en fin 20-åring i sängen.

1 gillning
#8

Jag vet inte. Det är någon förvrängd version av hedonisk anpassning till tillgångar, snarare än materiella saker och status.

Visst har jag uppgraderat vissa aspekter i livet, främst bostaden då. Men det jag har problem med är inte att en Tesla inte står på uppfarten, utan att jag inte har “tillräckligt” med tillgångar… Kassaflödet är det dock inga problem med.

#9

Men det kan gälla vad som helst. Om du ex köper en ny säng så känns den underbar första nätterna, sedan som den gamla du hade igen. Om du uppnår 100k och känner dig rik så går det över och du vill istället ha 500k.

#10

Hej,

Känner väldigt mycket igen mig i det du skriver. Har en ekonomi och utbildning jag inte kunnat drömma om för ett antal år sedan. Har insett att detta ger mig en trygghet och frihet, en inre stolthet men materiella ting och pengar gör mig inte lycklig. Har i perioder bott i eget hus, brf, lgh i andra hand, hyrt rum i lgh vid två tillfällen etc. Detta lite om vart annat. Större och lyxigare boende har inte gett mig lycka. Prylar köper jag sällan. Jobbet i sig ger tillfredsställelse, trivs fint med det jag gör men det är inte pengar som driver mig. Trivs bäst med det enkla, gärna sittandes på ett tåg med allt jag behöver i en väska, på väg någonstans.

5 gillningar
#11

Jag saknar studentlivet, det var riktigt roligt! Jag sparade 3000 per månad trots att jag bara levde på csn, så hade aldrig problem med pengar :slight_smile: delade lgh med kompisar o hade det bra.
Nu har jag mycket av det jag ville ha då, hund, bostadsrätt, jobb inom IT, bor nära familjen. Men jag är nog inte mer lycklig, snarare mer uttråkad. Jag älskade verkligen att plugga till systemutvecklare men jobbet jag har nu är tråkigt… :frowning: måste hitta nåt mer intressant att göra tror jag…

7 gillningar
#12

Jag kan känna igen mig till så stor del i det du beskriver. Som student var man ung, naiv, lyckligt ovetande och egentligen så otroligt mycket bättre på att leva i nuet och genuint uppskatta det. Jag har landat i liknande tankar och tittar dagligen på börsen, räknar på förmögenhet och känner mig fattig ibland tills jag bara vaknar upp och inser hur jävla bra jag faktiskt har det. Jag har börjat göra några saker rent konkret för att jobba mig mot att uppskatta min vardag och att bli bättre på att leva mer som jag gjorde som student. Nu pratar jag de positiva delarna - inte de delar som jag kanske idag anser som oansvariga.

Lista upp vad som ger dig lycka i livet, gör sedan mer av det. Är det promenader i naturen, planera in det och gör det. Är det middag med vänner, planera in det och gör det. Är det resande, planera in det och gör det. Jag hittade ett nördigt sätt att göra mer av dessa saker genom att budgetera in tid/pengar för att göra saker som skapar värde i mitt liv. Nu har jag varje månad en summa “lyckopengar” att spendera. Det gör att jag kan spendera dessa med ett mycket bättre samvete än att fundera på hur dessa hade växt under de kommande 30 åren på börsen. Istället för att titta tillbaka på ett kontoutdrag och konstatera att jag bränt pengar i onödan har jag nu fått en positiv känslomässig koppling till den konsumtionen. Här ligger resande med för mig och jag har varje år ett kortsiktigt sparande för att kunna bränna detta under det kommande året.

Gör en lista över saker du är tacksam för att du har i ditt liv och läs den högt för dig varje morgon eller kväll. Det hjälper mig att inse hur otroligt bra mitt liv är just nu och hur små mina problem faktiskt är. Det har ändrat lite mindset från att uppleva att jag inte har tillräckligt till att uppleva mig som otroligt rik. Låter så otroligt löjligt men för mig har det faktiskt funkat, jag har en bra känsla i min kropp varje morgon efter att ha läst igenom listan och de problem som dyker upp i vardagen känns så otroligt mycket mindre.

Jag älskade min tid som student men idag skulle jag inte vilja gå tillbaka dit, mitt liv är helt enkelt mycket bättre idag på egentligen alla sätt. Det enda som jag lyckats bli sämre på under åren är att inte uppskatta livet lika mycket. Jag tror det i grunden handlar om att hitta sig själv igen, inse vad man tycker om och spendera sin tid och sina pengar exakt där. Då kommer konsumtionen addera lycka till ditt liv och därigenom maximal avkastning. :slight_smile:

Du har en gång haft livet där du njöt fullt ut låter det som, nu har du trillat över lite på andra sidan. Med några små justeringar och all klokhet du har adderat i ditt liv på vägen så finns det väl egentligen bara massor med argument för hur du nu faktiskt kan hitta den där vägen i mitten som jag tror för många är nära optimal. Det kommer du fixa hur bra som helst! :slight_smile:

Stort lycka till!

19 gillningar
#13

Det är lätt att inbilla sig att bara man har vissa saker i livet så kommer lyckan och hälsar på. Så enkelt är det ju inte och samtidigt fantastiskt att lyckan inte kan manipuleras på det sättet för det innebär att lycka ju kan vara något alla kan få ta del av. Har för egen del insett att statusjakt och pengar inte leder till lycka kanske snarare tvärtom. Man kan ju alltid ha en lyxigare bil, finare båt, större hus etc.
Dags för lite perspektiv på tillvaron låter det som.
Kan rekommendera böcker som “Tisdagarna med Morrie”, “Konsten att leva enkelt”, “Munken som sålde sin Ferrari” eller “Vem gråter vid din grav”.
En del säger att varje människa behöver finna sin egna mening med tillvaron, vad är min uppgift här på Jorden?
Som student kommer bara livet till en, man försöker inte styra livet så mycket och kanske är det då vi är som lyckligast. Livet är ju i sig svårt att styra och lever vi då i den andemeningen kanske vi blir lyckligare. Låt livet komma till dig istället för att du ska styra upp livet och tillåt dig själv att även små saker i livet blir viktiga och betydelsefulla. Vi vuxna har en del att lära av barnen där, i en av böckerna ovan tar man upp det under rubriken “Ta ett barn till din förebild”. Man kan också säga “Döden är inte den största förlusten i livet, den största förlusten är det som dör inom oss medan vi lever”.

12 gillningar
#14

Vilket bra och viktigt inlägg!

Ber om ursäkt på förhand för några klyschor nedan.

När jag en dag fick mer pengar än jag någonsin haft så varade känslan av nöjdhet över det för mig stora beloppet inte särskilt länge. Missförstå mig rätt, jag är otroligt tacksam över det jag har. Men det tog inte lång tid innan den klassiska anpassningen skedde och jag började spendera ännu mycket mer tid och tanke på att räkna på min ekonomi. Jag började snabbt fundera på vad jag kunde köpa nu, och kanske ännu värre - vad jag fortfarande inte hade råd med och var saker kunde gå fel.

Vissa av mina vänner började kalla mig rik, jag kände mig ibland lite som en fejk. ”Så naiv jag varit som trodde att X var tillräckligt mycket pengar”, ungefär så kunde jag tänka :scream: (skäms över att skriva det…)

Sedan inträffade något annat, som i sin tur till stor del var drivet av andra faktorer i mitt liv. Jag insåg att jag hade Tillräckligt (bättre på engelska: Enough). Tillräckligt för att leva i frid, göra saker jag mår bra av, tillräckligt för att inte behöva stressa så mycket, tillräckligt för att inte egentligen behöva oroa mig. Jag har kanske aldrig känt mig så glad och lättad som när den känslan slog sig ned i kroppen.

I den vevan började jag istället skala ned och förenkla mitt liv. Jag lever billigare och mer medvetet nu än jag gjorde innan de där pengarna. Delvis för att det ger en känsla av kontroll men inte minst för att jag insåg att fokuset på pengarna inte leder mig rätt. Jag lever hellre enklare och har tillräckligt än oroar mig med mer egendomar och prylar. Jag började också känna att jag inte måste sträva framåt på alla områden i livet. Inte stå stilla, bara inte göra allt till något viktigt. Kanske har den typen av insikter/beteenden med ökande ålder att göra, kanske har det varit osäkerhet.

Pengar har länge haft en lite osund roll i mitt liv, i mitt fall drivet av en i grunden osäker personlighet. Det tog så här lång tid (ca halva livet om jag har tur) för att mentalt verkligen känna att pengar över en viss nivå inte gör mig mer tillfreds. Det är en inre process och en inre kamp att vinna, fler miljoner på kontot löser inte den inre konflikten.

Någon sa ungefär så här: Alla vet att man inte blir lycklig av enbart pengar, men den som åtrår pengar är dömd till att inte riktigt tro på det tills man har så mycket pengar och fortfarande inte är lycklig. Tragiskt såklart, men ganska sant tror jag. Man är sitt eget största hinder.

Jag faller fortfarande dit och känner verkligen igen mig i att följa värdet av mina olika tillgångar för mycket och lätt maniskt. Är man också lite oroligt lagd så är ju dagens samhälle inte det lättaste, eftersom tillgången till information att oroa sig över är så lätt tillgänglig (börs, bostadspriser, inflationssiffror). :man_shrugging::sweat_smile: Men att återvända till känslan av tillräckligt har hittills varit ett effektivt motgift för mig. Jag hoppas verkligen jag lyckas hålla kvar vid den ledstjärnan.

Hoppas att du hittar ditt ”Tillräckligt”!

15 gillningar
#15

Ja, ja, ja! Så mycket klokt i din text. Tack! :heart:

3 gillningar
#16

Wow…Det var en hög igenkänningsfaktor i ditt inlägg. Förstår precis känslan - precis som du har jag svårt att sätta fingret på vad det skulle kunna vara.
Tror inte jag kan tänkta tillbaka på min tid som student utan att dra på smilbanden, allt känndes på något sätt mycket enklare. Mycket kanske också för att man levde för studen, i en miljö där merparten av ens gemenskap var i samma situation.

Som student hade jag inte i min vildaste fantasi att jag skulle sitta med det jobbet & den lönen jag har idag. Men helt ärligt, jag är nog inte så mycket lyckligare - tycker snarare att du målar upp problembilden på ett bra sätt. Det handlar om diverse ekonomiska mål som är ganska så ambitiösa, prisbilden på hus/lägenhet gör inte saken mycket lättare. Tycker inte alls man lever livet NU, utan jag har på något konstigt sätt allt (ekonomiskt) satt i detaljnivå i Excel…spara si & så mycket, så har du X kr år XXXX etc. etc. Samtidigt som man glömmer att leva i nuet.

Nej du, livet var på något konstigt sätt enklare som student…

Tack för ett väldigt intressant & roligt inlägg!

Mvh,

4 gillningar
#17

Gräset är inte grönare, det vissnar på vägen över när ingen tar han dom det.

Klyschigt absolut men jag har flera perioder i mitt liv där jag lämnat bubblan för att antingen kliva in i en ny eller ställa mig utanför och se in.

Positiv, kärleksfull gemenskap går inte att mäta i pengar, och jag hatar det litegrann haha.

1 gillning
#18

Jag gör en liknande grej.

Jag fick en låda med saker från min ungdom som legat hemma hos mamma. I den fanns alla mina dagböcker, bland annat en som jag minns att jag kallade lyckoboken. I den skrev jag bara saker jag var glad för varje dag. På den tiden var det saker som “idag spelade jag och brorsan ukulele och sjöng och skrattade åt att vi båda lät så nasalt” och “idag berättade en kompis en hemlighet för just mig, det gjorde mig glad”. Och medan det var en ren plåga att titta i alla andra dagböcker, så var det en fröjd att läsa igenom den. Plötsligt minns jag just den tiden i livet som mer positiv!

Så jag har börjat skriva igen. Jag har nu en glädjebok som alltid ligger framme. Varje kväll sätter jag mig och funderar på vad som gjorde mig gladast just idag. Inga måsten eller borden om vad som ska vara med utan en genuin känsla. Jag försöker att inte formulera mig så väl utan skriva precis som du känns, som när jag var tonåring. Nu skriver jag alltifrån “jag är så glad så glad så glad för jag har fått ett nytt jobb” till “jag är glad att (maken) lagade middag och tog hand om disken så jag kunde slappna av efter dagen” och “jag är glad att vi har så underbara katter som förgyller tillvaron, jag älskar dem så mycket”. Det kan alltså vara helt nya saker, eller sådant som händer ofta men som ändå gör mig glad - alltså blir de en påminnelse om att det ofta händer saker som gör mig glad. Varje dag, faktiskt.

En annan sak som förändrat mig skriver jag i nästa inlägg för jag har inte förstått hur jag citerar två personer i samma inlägg. :wink:

8 gillningar
#19

Det här.
Man kan faktiskt medvetet hamna där också.

Som student och i början av mitt yrkesliv så hade jag så många ‘sedan’. Sedan när vi flyttat till rätt plats, sedan när vi bor i hus, sedan när vi har mer pengar, DÅ … Det gjorde att jag aldrig kunde leva i nuet, jag tänkte framåt hela tiden. Jag var faktiskt inte alls särskilt lycklig som student, mest orolig.

Nu bor vi i hus på rätt plats och har mer pengar. Och vi har bestämt att vi landar här. Och är det bestämt, då är det mycket enklare att vara lycklig och tillfreds i det. Om tanken dyker upp nu: “åh, sedan, när vi har ett hus med större vardagsrum, då kan vi ha det här och det här …” - nej, för vi kommer aldrig ha ett hus med större vardagsrum så jag kan släppa det där. Just det! Och det är så skönt! Det kanske låter begränsande, men det är precis tvärtom. Jag känner mig fri, det finns luft runt kring mig. För jag tar bort en valmöjlighet ur mitt liv. Det är samma sak som att det är skönt att resa för du kan bara välja bland de där fyra plaggen du tog med, eller det är skönt att handla i en liten butik för du behöver inte välja mellan 17 smaker av yoghurt.

Samma sak med kärleksrelationer, kanske andra relationer också. Jag har bara varit i långa relationer i mitt liv. Flera närstående har tyckt att jag håller fast för länge. De ser problem och har tyckt att jag kunde ha det bättre själv. Men jag har ju sett alla fantastiska egenskaper hos den här personen och utifrån det har jag bestämt mig. Det är vi som ska leva ihop. Absolut uppstår problem, men om man är säker på att man är på rätt plats (alltså med rätt människa) så tar man sig igenom de problemen. Om jag inte hade bestämt mig så hade jag kanske, precis som mina närstående, felaktigt fokuserat på det negativa.

Bestäm dig för något. Stanna. Ta bort valmöjligheter, ta bort dina ‘sedan’. För mig är det lösningen för att leva i nuet.

Jag inser nu när jag skriver att det kan låta idiotiskt. Men man ska förstås inte stanna på en dålig plats. Du ska inte stanna i en relation när du blir dåligt behandlad. Du ska inte stanna på en plats du avskyr. Du ska inte stanna i en lägenhet om du inget hellre vill än att bo i hus. Själv har jag inte stannat i ett jobb ännu för jag har inte hittat något som får mig att må bra. Det jag skriver handlar alltså om att stanna när du väl hittat något bra (vilket jag uppfattar att ts gjort). För om du inte stannar är det svårt att uppskatta just det som är så bra.

5 gillningar
#20

Jag likt många andra här känner också igen mig väldigt mycket i det du skriver, studentlivet är fantastiskt och jag rekommenderar verkligen alla yngre att göra det! Ta fullt CSN och skit i sparandet (åtminstone inte prio), det här är en period som inte kommer tillbaka. Lite som den sista möjligheten att vara barn för att därefter hoppa in i ekorrhjulet med oss andra.

Har diskuterat och funderat åtskilliga stunder med vänner som jag har kvar från studenttiden om hur kul och enkelt allting var när vi var studenter. Som student hade man tydliga målsättningar med fria tillvägagångsätt - samt en gemensam eufori när målen (tentor eller dylikt) var genomförda. Jag är rätt säker på att det är just gemenskapen som är just varför studenttiden var så magisk. I alla fall jag hade ett stort umgänge vänner som hittade på massa kul tillsammans, för ska man vara ärlig var studietiden en hel del dötid som behövdes fyllas ut. Samt att en stor majoritet hade lämnat sina hemstäder och “tvingades” att skaffa ny gemenskap :slight_smile: vilket skapade stor nyfikenhet på varandra.

Jag gick även lite längre studietid än många andra av mina vänner där jag hoppade på en masters-linje direkt efter. Där var det inte riktigt samma känsla och upplevdes mera “vuxet” där gemenskapen inte riktigt fanns på samma sätt. Det kändes mer som en arbetsplats med kollegor. Lite som vuxenlivet nu :smiley: