Jag funderar på om du skulle behöva formulera lite ramar och mål så att inte din ekonomi blir så öppet för alla möjliga tankar. Om man har bestämt sig för vad man ska mäta och gentemot vilken måttstock man mäter blir det mycket mindre stress runt det ekonomiska. Samma sak med sparandet. Har man bestämt tex att man avsätter 20% av sin inkomst så behöver man inte vela om man ska ta ett restaurangbesök eller om pengarna ska in på börsen. Ytterligare aspekt man kan behöva formulera är vilka generella tumregler som styr det man håller på med. Tex att man inte ska vara dumsnål, att man ska säga ja till sociala grejer eller att man ska prioritera att leva eller vad det nu kan vara som man tycker ger mest mening.
Det är för övrigt en av de inbyggda fördelarna med att vara student, det finns tydliga ramar för vad man ska göra och när det är klart.
Vill du hamna i en ny bubbla? Där ditt sparande också får en djupare mening? Vet inte hur din familjesituation är, men för mig hjälper det väldigt mycket att ha barn - det ger ett helt annat perspektiv på saker och ting. Jag kan gå hem från jobbet och vara irriterad, negativ, ha katastroftänkande, etc, trots att jag har det ganska bra här i livet. Men så ser jag ungarna och min fru då jag öppnar dörren och allt det där känns rätt ovidkommande. Alla är ju olika, det kanske inte är vägen framåt för dig just nu, men stora livsförändringar kan vara bra för att komma bort från destruktiva perspektiv på tillvaron (säger inte att du har det, men det du skriver kan tolkas lite åt det hållet).
Vill bara skriva och säga till dig trådstartaren att det du skrev kunde jag ha skrivit själv. Precis samma här. Har förmodligen ont av det men har även vant mig. 8-9 år in i arbetslivet nu.
Vore gött om man kunde känna som man gjorde på studenttiden helt klart.
Känner igen mig i beskrivningen. Tänker att det är en del av livet, mer och mer ansvar. Tänker på filmen American beauty där K Spacey hoppar av sitt jobb och börjar på ett hamburgarställe och röka på för att slippa allt ansvar. Kanske inget man vill testa
Håller med om mycket. Det jag saknar mest med den tiden är gemenskapen. Nu ska man vara på ett visst sätt och inte höra av sig för ofta till sina vänner för då kanske man är jobbig för de har fullt upp i sitt liv med jobb och barn osv. Spontanitet är nästan som bortblåst. Jag menar innan kunde man skicka till en vän om att göra nått, 30 min senare satt man i något tåg eller buss påväg någonstans. Allt är så mycket mer planering och jobbigare nu. Jag känner inte själv att jag blivit så men hela min omgivning har blivit så och det känns så tråkigt. Känns som de flesta försöker bygga det perfekta skyltfönstret av deras liv. Och då kan man inte ta ut svängarna längre.
När man gick i skolan eller plugga så hade alla samma “jobb”. Nu handlar det mer om status än att ha kul på jobbet. Att livet är bevämare nu är mycket möjligt, men det är långt ifrån lika kul
På mitt nuvarande jobb är där många unga människor och jag klickar mycket bättre med dem.Som vuxen får man knappt göra fel eller skämma ut sig. Unga är mycket mer avslappnande.
Det har hjälpt mig mycket att analysera sinnet och dess funktioner lika noggrant som annat viktigt i mitt liv, t.ex. min ekonomi.
Hur många timmar har du studerat hur du tar hand om din ekonomi på bästa sätt?
Hur många timmar lägger du på att tjäna pengarna du sparar?
Hur många timmar utbildade du dig för att kunna tjäna pengarna?
Hur många timmar har du studerat sinnets funktioner och hur man kultiverar positiva sinnestillstånd?
Intressant att läsa att så många känner igen sig i dina tankar. Detsamma gäller mig själv, och jag har grubblat en hel del kring detta faktum under de senaste åren. Att jag genom livet känt mig som rikast och lyckligast när jag i monetära termer varit som fattigast, och omvänt, fattigast och mest olycklig när jag varit som rikast.
En av de lyckligaste perioderna i mitt liv var när jag i tidiga 20-årsåldern befann mig på andra sidan jordklotet, ensam, singel, med en 65-liters ryggsäck innehållandes alla de ägodelar jag behövde. Jag färdades från det ena vandrarhemmet till det andra och spenderade dagarna och nätterna tillsammans med en massa främmande människor från alla världens hörn. Jag saknade allt vad moderna bekvämligheter heter. Diskmaskin, tvättmaskin, eget kök och kylskåp, badrum etc. Trots detta kände jag mig rikare, friare och lyckligare än jag någonsin gjort innan eller efter denna period i mitt liv.
Jag har insett att den rikedomen jag besatt vid detta tillfälle inte alls handlade om pengar och ägodelar utan istället utgjordes av en form av total frihet. En ovisshet om framtiden där endast mina drömmar och min fantasi satte gränserna. Det fanns en slags mystik i tillvaron där hela världen var min spelplan. Allt var möjligt. Med tiden har denna typ av rikedom sakta kommit att ersättas av något annat allteftersom jag kommit att samla på mig mer ägodelar, skaffat boende och sambo sedan ett decennium tillbaka och blivit arbetstagare under någon annan. Drömmarna och fantasin om en framtid där allt var möjligt har sakta ersatts av ett liv fyllt av vardagliga bekvämligheter, trygghet och förutsägbarhet. Fokus har successivt förflyttats från det som kunde bli (hoppet och drömmarna) till det som är (verkligheten) och som en följd av detta har den mystik jag kunde uppleva dagligen sittandes på en trottoar, ensam, vid en busstation mitt ute i ingenstans på andra sidan jorden, övergått i blott ett avlägset minne.
Missuppfatta mig rätt. Det finns mycket fint i min tillvaro och mitt liv idag. Jag har en fantastiskt fin sambo, ett tryggt och välbetalt arbete, allt jag behöver i form av ägodelar och bekvämligheter, en stabil ekonomi. Men mystiken, drömmarna där allt var möjligt och hela världen var min spelplan har nu ersatts av en form av projektion av det som redan är in i framtiden. Det finns numera en visualiserad framtid som är så konkret att den nästan går att ta på. En framtid som nästan redan existerar. Som ett direkt resultat av detta kommer en slags rädsla att avvika från den visualiserade plan som leder till denna projicerade framtid. Jag har blivit rädd att förlora det jag redan har, i framtiden. Det är där känslan av fattigdom infinner sig, för mig.
Intressant! Funderat på frågan ett tag, och måste nog vara lite motvalls men ändå inte
Klart att man var glad och lycklig som student. Hade bara ansvar för sig själv och sida studier, även om jag inte upplevde någon större lycka mht ekonomin som student. Räkna en kronor för att se om det räckte till mat. Charmigt i backspegeln men då tyckte jag nog inte det var så kul. Men absolut ung och glad var nog temat. Trots tuffa situationer med dödsfall i familjen och den djupa 90 talskrisen.
Sen skulle jag säga att minst lycklig (även om jag alltid haft det bra) var 30-40 års åldern. Mer ansvar privat och på jobbet med karriär etc. Mer (dålig) erfarenhet som gör att man kanske oroar sig mer. Mer stress.
Däremot vid 50 så började jag känna mig lyckligare igen (återigen inte från någon djup svacka). Karriären blev vad den blev. Man har vant sig vid alla måsten och ansvar. Typ, kunna börja njuta av vardagen och livet i allmänhet med större ekonomisk frihet. Kanske speciellt mycket mer när jag drog ner jobbet till deltid. Lite mer ”ja ja det ordnar sig”
Så för mig har det nog varit bra som ung och nu upplever jag mig vara tillbaka på ungefär samma nivå. 30-40 års åldern upplevde jag som relativt sett mindre lyckligt.
Hela tråden har varit fascinerande att läsa, och emellanåt har jag, smått frustrerad, velat skaka om er/någon/skribenten/skribenterna, ärligt talat.
Och kanske, kanske… denna tråden är någon typ av sorglig bekräftelse på det som Maya Luna benämner vår kulturs brist på tillit(i en mycket lyssningsvärd pod)?!
Håller med och känner samma sak. Bodde i en dyr studentlägenhet med 5200kr i hyra 2013, hade inget extra jobb och typ 10k sparat (förvisso 50k på ett fondkonto jag fick när jag var 18 men det var pengar som inte var tänkt att användas). Vet inte hur jag klarade mig men minns inte att det var några problem att få det att gå runt och samtidigt spara lite grann. Man hittade på gratisnöjen, söp sig full innan man gick ut på krogen och jagade extrapriser.
Hade aldrig några ekonomiska problem vad jag minns och kunde även unna sig ibland. Reste till Amsterdam en sommar och spenderade 5000kr totalt över tio dagar genom att bo i tält med en kompis på en camping nära stan och leva på billiga öl och mackor.
Idag när man sitter på bostadskostnad på c:a 8000 (inkl. amortering på 2500) med en nettolön över 30000 så känner jag mig mer stressad än någonsin över pengar och vet inte hur jag ska investera pengarna bäst och hur mycket jag får när bostaden är såld.
Skulle väldigt gärna vilja ha friheten under student och hyrestiden tillbaka men kanske minns man den tiden bättre än den faktiskt var. Man har ju en tendens att bara se tillbaka på goda minnen trots allt.
Känner också igen mig i detta, men det är väll som någon beskriver, att man i livet kliver in/ur olika bubblor. Först är man liten och lever i sin lilla bubbla där mamma, pappa och hemma är allt i livet.
Detta är väll en liknande grej, för jag levde precis samma fattiga (monetärt fattig) liv, ignorant om så mycket saker som jag nu stressar över, med två småbarn, karriär, räntor och annat. Jag försöker tänka på det som att livet har faser och man får se tillbaka och njuta av dom känslorna som var, i nostalgi och glädje.
Den mörka vinterna bygger dessutom på en generell ångest för mig, en resa varje vinter till solen samt d vitamin hjälper mycket för sinnesro!
Riktigt, riktigt intressant tråd. När jag var student tyckte jag att alla som höll på med aktier var astråkiga. Jag reste upp varenda spänn, hade inte en tanke på sparande. Jag var stressad, men inte över pengar utan mer över relationer och kompisar.
Nu är jag mer stressad över att dra in mer pengar, att se till att barnen får en schysst start. Att upprätthålla en bra relation med min fru och göra bra ifrån mig på jobbet.
Jag tänker att varje period har sitt kors att bära.
Men jag gillar tanken på en lyckodagbok, ska plocka upp den!
Jag tänker på en sak som vi tar upp i avsnittet som kommer nu på söndag. Att ekonomisk oro på många sätt inte är en oro för pengar, utan en oro för framtiden. Dessutom försöker vi (=jag) många gånger lösa ett problem som inte finns på ett sätt som inte riktigt går…
Dessutom tror jag att många av oss faller i den naturliga fällan att vi bara minns de positiva händelserna från historien. Inte helt olikt vad kvinnor minns från en förlossning i efterhand.
Vad ser du med ditt öga @tankespjarn - det är är ju ett av områdena som jag upplever mig se, men ändå inte eftersom jag jobbar på det själv.
Det jag blir frustrerad över är ett par olika saker.
Dels att insikten om att ‘jag var lyckligare som fattig student’ inte verkar trilla över i någon typ av handling i nutid - dvs, identifiera vad det var som var ‘så skönt’ som student och se vad av det som faktiskt skulle kunna funka lika bra i nuet.
Men också att det i stort handlar om att ta sina tankar på blodigt allvar, det är åtminstone vad jag läser in i det hela. Ett axplock av saker som påminner mig om att tankar skapar känslor - så försök få syn på de där tankarna! Om du kan ändra tanken, får du en annan känsla.
Hur gagnar detta ?
Vem gagnar det?
Vad görs för att ändra detta mindsätt, dessa trosatser?
Och ovanstående kopplar rakt in i
ORO (och alla andra känslor) bottnar i en tanke. En tanke som inte är en Sanning. Och att då spela med i den verklighet som tanken skapar ger den ju bara mer cred liksom, gör att den känns mer och mer Sann. Men det är den inte. (Dvs, tanken finns, och känslan den leder till känner du. DET är sant. Men tanken är inte Sann i betydelsen att det är det enda sättet att tänka om den givna situationen. Den finns massvis med andra tankar som också kunde få ta plats på spelplanen livet, som inte HELLER vore Sanna (med stort S), men som kanske kunde ge upphov till känslor som gagnar dig mer?!)
Det här gör mig dock riktigt nyfiken :
Sant. Det GÅR inte att mäta i pengar. Och det hatar du litegrann@Jaja? Que? Är inte det FANTASTISKT att det inte går att mäta gemenskap i pengar? Kanske det inte går att mäta på ngt objektivt vis överhuvudtaget utan enkom är subjektivt? Och dessutom i högsta grad beroende av min sinnesstämning i stunden?
Och så blir jag glad att läsa dessa olika vis att ankra i det enkla, det som ÄR, inte det som ‘borde vara’ enligt någon tanke som med stor sannolikhet INTE kommer från dig själv utan är socialiserat in i dig (kultur, normer):
Och igen. @D.B.Cooper formulerar det hela oerhört väl:
Det handlar om tankar. Det är så löjligt enkelt att ta våra tankar på stort allvar… och DÄR tror jag kanske en stor skillnad är i det som många beskriver. Livet kändes lättare som student för att jag/du/vi inte tog livet på så himla blodigt allvar.
OCH där vill jag också kasta in att jag inte ALLS är säker på att studenter idag känner på samma vis, för det finns en enormt stor andel psykisk ohälsa bland unga, bland studenter (både grundskole/gy/universitetsstudenter), och jag befarar att vi alla bidrar till det för att vi tar våra tankar på stort allvar och därmed, krasst sett, är ganska dåliga förebilder.
Livet ska LEVAS. Det ska fyllas av LIV.
Och liv kan se olika ut för alla.
Någon vill resa. Någon annan vill måla, sjunga, odla, skriva, programmera, vårda skog…
Någon vill ha barn, ju fler desto bättre. Någon annan vill inte ha en endaste själ i direkt beroende (vare sig partner, barn eller djur).
Inte rätt. Inte fel.
Bara olika.
Men om vi TROR att vi måste tro på alla de där tankarna/normerna vi matas med och tappar förmågan att höra vår egen inre röst… tja. Då hamnar man kanske i en tråd som denna?
Sorry.
Det blev långt.
Men.
Detta är, delar av, vad jag ser.
Är jag snett på det? Ligger det något i det?
Och fniss påminns om Bob…
Det är inte full så enkelt som han gör sken av, så klart, men… kanske vi gör det svårare än det måste vara, lite till mans?
En del har alltid den med sig. En del (som jag) tappade bort den men hittade den igen. En del kanske är rädda att lyssna på den för den säger att man borde vara någon helt annan stans, med någon helt annan och/eller göra något helt annat. Scary shit men bättre att lyssna idag än när den rösten vrålar en i örat X årtionden senare
Jag har en högst komplicerad relation till den där inre rösten. Den är som en trotsig treåring - säger ständigt vad som är fel men aldrig vad som är rätt. Totalt oanställningsbar filur, den där.
Lyssna när livet kittlar dig med en fjäder, annars kommer du få tegelstenen i huvudet. Om du inte lyssnar när du får tegelstenen i huvudet, akta dig för tåget…
Tack @tankespjarn som vanligt för din kloka reflektion.
?
är i min mening nyckeln till allt.