Mycket läsvärd (och kort) artikel. Av CTO och medgrundaren till Loom som såldes till Atlassian för 10 miljarder. Började med denna tweet:
I am rich and have no idea what to do with my life.
Where I talk about leaving Loom, giving up $60m, larping as Elon, breaking up with my girlfriend, insecurities, a brief stint at DOGE, and how I’m now in Hawaii self-studying physics.
After selling my company, I find myself in the totally un-relatable position of never having to work again. Everything feels like a side quest, but not in an inspiring way. I don’t have the same base desires driving me to make money or gain status. I have infinite freedom, yet I don’t know what to do with it, and, honestly, I’m not the most optimistic about life.
Att vi aldrig var skapta för dagens överflöd och individualistiska samhälle. Att jag genuint förstår karln även om han är priviligerad.
Resan/kampen är oftast mer givande än målet. Oavsett om det gäller att jaga ett djur, driva ett internationellt företag eller spara mot FIRE.
De flesta av oss behöver i någon mån ett sammanhang. Historiskt har det alltid serverats åt oss ”Stammen behöver mat — Ut och jaga!”.
Idag är det inte så enkelt. Vi är dömda att vara fria och självständiga på ett helt annat sätt, som Jean-Paul Sartre skulle beskrivit det. Mångmiljardärer eller ej.
Om man lever sitt liv helt utan introspektion och bara kör på kommer man att få det tufft när man en dag saktar ner. Det som inte hjälpt den här grabben är att han har varit s.k. framgångsrik och säkert drabbats av Nobelprissyndromet. Jag gissar på att han har en lång väg att gå om han ska komma i kontakt med sig själv igen.
En artikel om honom fast med lite bilder som dök upp i något flöde.
Tror många “sådana där” behöver något att engagera sig i för att trivas. Även om han bygger upp företaget med målsättningen att tjäna pengar var det egentligen inte det som drev honom utan någon märklig form av rastlöshet. Hört samma sak tidigare fast inte lika mycket pengar. De brukar gå på nästa projekt efter att det gamla blev färdigt.
“Om det var jag” funkar inte riktigt eftersom jag inte har det drivet eller rastlösheten som den typen av människor har.
Jag tror att man behöver viktiga relationer - såna där man verkligen behöver de andra och de behöver en - för att ha glädje av livet. Det behöver inte vara kärleksrelationer utan kan vara att jobba ihop eller ingå i någon annan slags gemenskap. Jag tycker artikeln bekräftar det. Min confirmation bias, kanske.
Första jag tänker på är en form av liknelse till idrotten.
Många gånger har man läst/hört om de framgångsrika utövarna. Karriären slutar, man ska finna ett sammanhang utanför planen/rinken osv… Finns väl en del som hamnat snett efter det, eller bara finner det svårt att “hitta sin plats”.
När man nått målet att klara sig resten av livet så blir allt man kan göra bara en frivillig aktivitet som man inte måste göra. Resten av livet förvandlas bara till “hur fördriver jag all tid jag nu har?” Inget blir viktigt på riktigt, för om man gör det eller inte så klarar man sig ändå, och man kan alltid ändra sig i morgon och göra det andra. Inga val är riktigt slutgiltiga och inget spelar egentligen någon roll.
Sedan inser man att det man trodde var viktigt när man jobbade för att klara sig också var helt oviktigt, och så landar man i ett ännu djupare kaninhål
Jag tycker det låter som att man har bundit upp sin identitet med jobbet/produkten/rollen för mycket.
Det är ett väldigt vanligt problem för idrottare och även astronauter (som väldigt ofta lider av depression…).
Om man inte längre har intressen, tillhörighet, eller mål ja då sitter man djupt i skiten. Det handlar nog inte om pengarna i sig, utan om att han saknar dessa i sitt liv nu när han inte har kvar sitt jobb.
Läste bloggposten för någon månad sedan och tyckte också den var bra. Även om just den här situationen bara uppstår för en liten klick människor så säger situationen något viktigt om hur vi bör och inte bör sätta mål. Att uppnå ett riktigt stort mål skapar ofta paradoxalt nog många oväntade negativa känslor som det sällan pratas om och som kan leda till lite av en livskris. Entreprenörer och elitidrottsmän är utpräglade exempel där målet resulterar i en enorm belöning som riskerar att skapa en rejäl känsla av tomhet och förvirring kopplat till identitet.
Jag tänker att det finns ingen direkt mening med livet mer än att vara sociala och se var den resan tar oss. Vi försöker skapa mening genom att t.ex. bli framgångsrika eller liknande som ökar fokuset på individen och inte på gruppen.
Väldigt bra sammanfattning av tankar kring detta som du länkade till
@janbolmeson Jag tänker att skiften i livet inte är så lätta, att man behöver ha respekt för det inför sig själv och att man får ge sig själv tiden att klura ut vad det är man vill göra med resten av sitt liv. Oavsett om man gör det i förväg före skiftet eller när en resa slutat och man inte riktigt är säker på nästa fas.
Jag tänker att det viktigaste är att tänka framåt och inte fastna i det förgångna.
Jag tänker att livet har så många skiften som vi alla hanterat så det är nog bra att dra av de erfarenheterna även när det gäller ekonomisk frihet eller slutet av arbetslivet
Vi har ju alla gått igenom större skiften, som tex
Lämnat barnåren bakom oss och börjat skolan, lämnat de tidiga åren och börja gå med de stora på högstadiet.
Gjorde vårt första livsval genom att välja inriktning för gymnasiet och för en del av oss även därefter för universitetet
Flyttat hemifrån för att skapa vårt eget liv för första gången
Träffat partners och brutit upp, eller blivit uppbrutna, från partners.
Hoppa på ett jobb, bytt jobb, startat företag
Flyttat från en plats till en annan med en ny verklighet framför oss
Skaffat barn, sett dem växa upp, och flytta hemifrån
Vunnit och förlorat nära & kära, mer eller mindre frivilligt, mer eller mindre permanent.
Alla skiften är en utmaning. Skillnaden ligger nog mer i hur vi hanterar dem. Någonstans på vägen riskerar vi att börja titta mer bakåt än framåt. När vi började gymnasiet, universitetet eller första jobbet så tittade vi mest framåt.
Visst, det är bra och viktigt att stanna upp och reflektera efter alla livsfaser, men fokus bör vara framåt IMO. Jag tror en del fastnar i reflektionen av vad man har gjort och för lite på framtiden och vad man vill göra med den. Låta det värka fram.
Många verkar också fortsätta i samma cykel. Repetera samma mönster som i förra delen av livet. Tex framgångsrika entrepenören/chefen startar nytt företag/hoppar på nästa större jobb. Tex att skaffa ett barn till, en sladdis, som förlänger föräldra cykeln. Jättebra om det verkligen är det man vill fortsätta göra. Inte så bra om det är av slentrian eller osäkerhet inför framtiden.
Min slutsats: Ju större skifte, ju längre en livsfas pågått, desto mer tid kan man behöva ge sig för att klura ut vad man vill göra med resten av livet. Fokus måste vara framåt. Det är ett privilegium att ha den möjligheten när det gäller sin försörjning. Inte minst i ett globalt perspektiv.
Intressant situation. Jag känner i viss mån igen mig. Jag gick i pension för ett halvår sedan, jag var då 68 år och lämnade ett arbete och ett socialt sammanhang jag verkligen gillade och som betydde mycket för mig. Ändå valde jag att sluta, jag var äldst, det blev lite av ”If not now, when?”. Jag är sedan många år singel (änkling) och insåg att all plötslig ledighet skulle innebära en stor förändring för mig. Jag skrev en lapp och lade på köksbordet: ”Du vet nu ingenting om hur dina dagar framåt kommer att se ut. Det måste innebära en stor känsla av osäkerhet. Det enda du kan göra är att vila i den osäkerheten.” Sedan dess har jag sakta men säkert börjat montera upp ett nytt liv utan arbeta, jag tränar varje dag, har börjat sjunga i kör, börjat läsa mer, tagit kontakt med gamla vänner jag inte pratat med på flera år etc. Och börjat inse att jag har ett berättigande och värde som inte är kopplat till arbetsprestation.
Spontant: Vilken sjukt jävla jobbig människa han verkar vara.
Efter ett tag: Småtragiskt hur han verkar ha prioriterat och bra att han gör annat nu.
Med detta vill jag alltså inte döma, utan reflekterar bara från min synvinkel. Jag tycker det är härligt med folk som brinner för sin grej och gör den. Men om den av olika skäl inte funkar eller avslutas, så upplever jag ofta dessa människor som rastlösa spöken.
Jag tror att botemedlet är att backa till det man hade som hobby när man jobbade. Hade man ingen hobby tycker jag man ska skaffa sig en bums. Det kan vara att plugga fysik på Hawaii. Det kan vara att klättra i berg. Men det behöver vara något.
Många kloka ord. Blicka mot nästa sak, sitt inte och grunna över det som varit. Lev här och nu…
Så bra!
Detta är vad jag tror våg bloggare skulle mått bra av också.
Det låter som att han nu äntligen är redo att starta nästa fas i livet, en resa inåt som kommer att ge honom mer än han någonsin kan få för pengar.
När man väl har blivit smittad av insikten blir det en vändpunkt i livet som drivs av något annat än egot. Egot blir som en röst bakom ett draperi man har lyssnat till hela livet och som har gett en energi till att genomföra allt det viktiga, bara för att sedan dra undan draperiet och inse att ingen satt där bakom. Det var tomt.
För vem är man då, när det är tomt? En enorm frihet väntar, för vart ska man ta vägen nu när alla vägar är öppna och tillgängliga.
Exakt så! Och det är för många en oväntat obehaglig plats att vara på, och ”ju större mål desto större hål”. Istället känns det då lättare att snabbt hoppa på nästa grej, starta ett nytt företag, tjäna ännu mer pengar. Älskar man verkligen det är det såklart okej men jag är helt övertygad om att man får en helt annan personlig utveckling om man vågar stanna på den där tomma platsen ett tag.
Jag ska absolut inte sätta entreprenörer på pidestal för jag håller med om att personligheten som får dem att göra sin grej i grunden inte är så sund rent mänskligt eller trevlig att leva i. Men jag tror heller inte andra riktigt kan förstå den här intensiva drivkraften som de har. Han hade garanterat ingen hobby utan hans jobb var hans liv.
Många av dessa personer skulle inte röra vid en hobby om den inte gick att bygga till något mycket stort eller ”meningsfullt”, vilket för många i den här situation kan vara om den går att tjäna pengar på eller spelar in i något annat framgångsnarrativ.
Det är en drivkraft som är praktisk för att bygga saker, men inte praktiskt när man bara vill vara människa. Så jag håller med om att det han provar nu är ett positivt steg bort från vad jag gissar inte var en helt sund drivkraft.
En människa som uppenbarligen behöver jobba med sitt inre och vad som egentligen skänker lycka.
Finns ju obegränsat med sysselsättning för ett meningsfullt liv.
