Bara för att vara tydlig - jag håller helt med. 
Jag förstår också varför tråden har de TS den har, sagt i all välmening. 
5 gillningar
Rent genetiskt; Jakt och samling i täta sociala stammar. Som vi levde i mellan ca 300 000 f.kr och 10 000 f.kr. Innan jordbruket gjorde sitt intåg.
Rent existentiellt får var och en komma på för sig själv 
7 gillningar
Klockrent. Det är verkligen evolutions ironi att hjärnan som gjorde oss till så bra överlevare också lät oss uppfinna begreppet “existentiellt” 
9 gillningar
Verkligen en nyckelinsikt 
Egenvärde
4 gillningar
Pengar löser många praktiska problem men alla behöver ett sammanhang att sätta livet i. En anledning till att gå upp om dagarna, och det kan inte pengar ge dig.
Jag går omkring i liknande funderingar för mig själv, om jag pensionerar mig i förtid skulle det nog sluta med att jag drar igång ett bolag eller större projekt ändå. Min partner å andra sidan skulle trivas som fisken i vattnet med att dricka te och läsa böcker hela dagarna.
8 gillningar
Kul artikel att läsa då jag varit i exakt samma situation.
Sålde mitt bolag och istället för att allt blev frid och fröjd kändes allt plötsligt helt meningslöst. Gick in i en lindrigare depression.
Det är ett vanligt förekommande, och det är nog alldeles för enkelt att komma med ett enkelt svar.
Men överlag så kan sånt här lätt hända när hela ens världsbild skakas om. Så var det för mig och flera andra jag känner.
I väldigt många år har man haft något som drivit en framåt. Något man fokuserar all sin energi på. Man har fått känna sig behövd och betydelsefull. Man har fått uppskattning av kunder, haft ett socialt sammanhang, knutit massvis av kontakter, kanske fått förfrågningar om att föreläsa, fått använda huvudet varje dag för att lösa intressanta problem. Fått kickar och må bra av att se företaget växa.
Och så plötsligt en morgon är allt det där borta. Och man sitter själv på soffan. Man kan kolla på bankkontot några gånger och nypa sig i armen, men efter några minuter tänker man inte mer på det.
Man ska verkligen inte underskatta vilken käftsmäll det kan bli.
Och det är inte bara entreprenörer. Har sett exakt samma fenomen ofta med män som går i pension (kvinnor verkar överlag klara sig bättre).
14 gillningar
Typ 99% av våra gener är skräp. Det finns för mycket utrymme för att vi ska ”vara skapta” till allt möjligt. Evolutionen selectar på några saker, men det finns rätt mycket som inte ger negativ effekt på det och som kan få leva vidare i våra gener utan att dö bort. T ex blir vissa randomly immuna mot sjukdomar som inte ens fanns när generna uppstod.
Att säga att vi är skapta eller inte skapa för för något är flum.
Vi anpassar vår verklighet till det vi klarar och pressar hela tiden våra gränser för att upptäcka vad vi klarar av. Det vi klarar behåller vi, det vi inte klarar tar vi så småningom bort. Det är mänsklighetens tillvaro som är skapad för oss, av oss, inte tvärtom.
1 gillning
Yes, det är lite olika. Jag njuter av livet, fixar och donar lite, hänger lite här och funderar på om det är något mer jag vill göra just nu. Kanske snacka med någon gammal kontakt om att göra något projekt 
…. Men nä, inte för tillfället. Rätt nöjd med att fisa runt i mitt egenvärde 
Frun däremot har dragit igång heltidsstudier för att förkovra sig inom ett nytt område. Inte för att hon nödvändigtvis ska jobba med det, bara för hon är intresserad.
Man är olika och det fina är att man kan välja precis det man vill göra
6 gillningar
Många människor missförstår livet. De tror att komfort är lycka, men, tyvärr, den typen av lycka funkar bara på kort sikt eftersom den, liksom drogmissbruk och avbetalningsköp, bränner energi avsedd för framtida välbefinnande. De som njuter ansträngningslös komfort berövas ständigt energi. De tappar ork, blir latare och fetare, får mindre god hälsa och blir mer uttråkade.
(Källa: Sven Yrvind)
4 gillningar
Det stämmer om man nu ska zooma in på ordvalet. Ingen organism är ju någonsin “färdig” och ingen miljö är någonsin permanent.
Jag menade mer i termer av att om man i egenskap av Homo Sapiens vill vara lycklig/tillfredsställd (vilket i sig inte är naturens ändamål, men men ) borde man nog fundera ett varv på vårat genetiska arv.
Även om mycket av vårt DNA är slumpmässigt “skräp” påverkas ju våra grundläggande behov och beteenden fortfarande av miljontals år av selektionstryck sedan de första Homo. Vår biologi har utvecklats i en kontext av små, tätt sammanlänkade grupper där samarbete och direkt överlevnadskamp var centrala faktorer.
Att vi är anpassningsbara som art är självklart en av våra största styrkor. Men att vi kan anpassa oss till en värld av agrikultur/industri/kapitalism och individualistisk självständighet som vi gjort de senaste hundratals åren betyder ju inte att vi mår bra av det.
Överlever gör vi. Reproducerar verkar vi (nåja… 
) lyckas hyfsat med också. Men det är inte optimalt för vårat mående.
4 gillningar
Jag vet inte om jag drar några slutsatser men eftersom jag själv sålt ett bolag och sen haft ett par år av vilsenhet för att sen starta om igen i mycket mindre skala är det mycket igenkänning. Dock var jag lite äldre och därmed inte fullt lika otrygg, som han verkar vara.
Att vara entreprenör är något helt annat än att ha ett jobb, det blir som en identitet. Därför blir det lätt en känsla av otrygghet när den identiteten försvinner, efter den första glädjen av att ha en massa pengar. Mitt tips skulle vara att försöka se till att ha nätverk och intressen utanför företagandet. Jag har barndomsvänner och anhöriga som i och för sig vet ungefär vad jag gör men är befriande ointresserade av det 
Den typen av relationer är viktiga att underhålla för de kommer se dig som samma person den dagen du inte längre har ett företag. Gäller för övrigt personer som är väldigt engagerade i sin karriär också. Jag har stött på människor som inte kan sluta jobba för utan jobbet har de ingenting.
3 gillningar
Jag såg några jägare-samlare på Youtube. En intervjuare frågade; vad gör er lyckliga? Kött, svarade de bara. Tydligen kunde en av dem tugga i sig en mus levande. Kött som kött, sade han. Om någon hade serverat en levande mus skulle vi se det som outhärdligt. Vi har råd med så mycket mer, varför skulle vi plåga oss med att äta möss? Vad är det för liv, tänker vi. För dem var det höjden av lycka, enligt dem själva.
På samma sätt känns det ibland att anpassa sig efter grannar och vänners livsstil och ekonomiska begränsningar. För de flesta är det självklart; tacksamhet och ödmjukhet är viktigt för samspel, kulturell gemenskap och laganda. Samtidigt känns det ibland som ett outhärdligt slöseri med livstid och missade upplevelser. Men att hänge sig åt frestelser skulle ju snabbt leda till livsstilsinflation och hedonisk anpassning. Tillslut sitter man där och är missnöjd över blodpudding, trots att en rå sork hade kunnat vara höjden av lycka.
Tacksamhet och ödmjukhet har ett stort värde för att vara lycklig, men det blir å andra sidan svårare och svårare med mer resurser. Det blir så stora inre motsättningar. En kamp emot sig själv. Jag kan göra såhär mycket, men ska nöja mig med så lite; varför? Det som är extra outhärdligt tycker jag är att tiden rinner iväg. Den yttersta valutan är tid, hälsa och ungdom. Att frivilligt ge sig själv låg valuta för sin uppoffrade livstid av ödmjukhet, anpassning till övriga samhället, något slags ideal eller annat skäl känns i praktiken som en outhärdlig förlust - vilket såklart adderar till beslutsångest och mer förlorad tid.
3 gillningar
Samma känsla kommer när man slutar arbeta och ska gå i pension. Man får tid men man blir oroad över vad man ska göra av den oavsett om man är rik eller inte.
Samma sak där folk hoppar in i nya projekt, fritidsaktiviteter och utmaningar för att inte hamna i känslor som kan komma fram när man inte gör något.
Att vara i en relation ger en viss trygghet och kan jämföras med detta att den energi och ambition att söka efter något som skapar mening är också det som på något sätt går förlorad när man når målet. Nu behöver det inte vara så men man måste aktivt hitta nya strävanden om man vill behålla den där känslan och bli en människa som utvecklas istället för att bara nå ett mål eller en viss nivå. Det gäller även bekvämlighet. Där skulle en utmaning kunna vara tanken: Klarar jag av att gå ner en nivå och fortfarande vara lycklig? eller som någon annan skrev där vi som människor glömt bort att kött som kött är lycka oavsett köttets art.
Det för tankarna till Jim Carrey. Lite löst transkriberat:
“I am two time Golden Globe winner Jim Carrey. And when I sleep, I dream about being three time Golden Globe winner Jim Carrey, because then I would be enough and I could stop this terrible search, for what I know ultimately won’t fullfil me.”
11 gillningar
Jim Carrey är en sådan där skådespelare som nog aldrig riktigt behövde spela många av sina karaktärer. Som Bruce, Truman, Ace Ventura, Joel Barish.
Han var bara sig själv.
1 gillning
Har kämpat ihop en toppen pension och slutat jobba enligt min pensionsriktålder.
Nu är livet jättetråkigt. Inget att kämpa för längre, ingen arbetsplats, stimulerande arbetsuppgifter eller kollegor.
Får ofta höra gå med i pensionärsföreningar, skaffa en hobby, bli volontär etc.
Men inget går upp mot en stimulerande arbetsplats och att jobba med det man älskar. (F.d System architect)!
4 gillningar
Han kan väl köpa en mc?
2 gillningar
Jag skulle rekommendera dig att lära dig mer om psykologi. Det finns oändligt med kunskap att inhämta och alla människor är unika. Man lär sig om sig själv, andra och snabbare metoder se individer för vad dem är och frågan varför på allting.
1 gillning
Att tomheten på insidan inte kan fyllas med pengar.
Jag vill tro att jag hade fortsatt med mitt arbete även med den pengen på kontot. Hade fått någon till att vara anställd, men valt fortsätta som volontär.
Om man lär sig om saker som har ett slut så tar det slut när man klarat nivån.
Tar man sig an uppdrag, projekt eller andra typer av intressanta ideér att lösa så finns mindre chans att slutföra dessa. Speciellt om det kräver forskning i ämnet och om det gäller människor.
1 gillning