En höna utan ägg (Hur hittar man syfte?)

Hejsan,

Jag har aldrig haft någon stark känsla kring vad jag ska bli. Jag är en av de här personerna som när man frågar “Vad är du bra på?”, “Vad gör du när tiden bara försvinner?” så har jag inget svar. Jag upplever inte att jag har några “hårda” skills, utan mer mjuka, så som bemötande, människosyn och liknande. Det enda jag kan komma på att jag gör när tiden försvinner är att spela någon form av datorspel där progression av ens karaktär eller bas utgör en stor del. Även om datorspel får allt svårare att fånga mitt intresse.

Jag har provat på ett par utbildningar. Påbörjade först ett basår med idén om att bli läkare. Ganska snabbt insåg jag att matematiken var snäppet över min förmåga och att jag samtidigt inte hade det driv som krävdes. Provade därefter fysioterapeutprogrammet. Jag alltid tränat mycket och är ganska påläst inom ämnet. Jag slutförde en termin. Det sket sig till slut p.g.a. min dåvarande psykiska ohälsa. Jag var inte i skick att studera på högskola helt enkelt. När jag ser tillbaka på utbildningen och dess innehåll idag så kan jag inte påstå att det var särskilt intressant eller roligt. Den väckte liksom ingenting inom mig. Men det kanske är orealistiskt av mig att tro att den bör göra det.
Till sist lyckades jag ändå slutföra en utbildning. Jag blev undersköterska med motiveringen, “man måste ju ha ett jobb”. Utbildningen var enkel och krävde minimal arbetsinsats av mig, samtidigt som jag kunde försörja mig vid sidan om. Där är jag idag.

Jag tror jag har gjort varenda personlighets- och yrkestest som finns att göra online. Har även läst en hel del litteratur inom personlig utveckling och kring att “hitta sitt syfte”.
Inget av det här hade väl egentligen varit något problem om det inte vore för den meningslöshet jag ibland upplever i vardagen. Min fritid går åt till att antingen utforska olika yrken och utbildningar(nu senast snöade jag in på programmering) varvat med sysselsättningar som döljer den tomhet som annars infinner sig.
Jag vet att det finns andra som jag, som inte upplever att de har någon särskild spetskompetens och/eller glasklart syfte. Min något överdramatiska fråga är väl egentligen till er;
Hur hittade ni något som gjorde livet värt att leva?

Men alla är självklart välkomna med sina tankar och idéer. :slight_smile:

7 gillningar

Fokusera på processen istället för målet. Just nu låter det som att du testar saker i syfte att bli något, istället för att det ska ge glädje. Testa saker och fokusera på att njuta av resan och lärandet i sig. Bara för att du odlar en trädgård behöver du inte satsa på att bli trädgårdsmästare. Bara för att du tränar 5 gånger i veckan behöver du inte bli atlet eller PT.

Fokusera på processen istället för slutmålet.

2 gillningar

Tung fråga… man ser inte alltid alla färger i livet. Och det får vara så ibland. Men livet är vackert! Du har garanterat saker som du är bra på. Men det kan ta tid att finna. Jag har också velat fram och tillbaka i mitt liv. Fortfarande rastlös. Livet är inte en rak linje, inte för mig i alla fall.

Mitt arbetsliv har sett ut som så här:
Dräng → Värnplikt → industriarbetare → pluggat KY (3d-grafik för att jobba med StarWars) → Industriarbetare → konsult som 3d-grafiker inom bygg → byggentreprenör → egenföretagare inom bygg-> projektledare inom bygg där jag är i dag.

Inte visste jag att jag skulle jobba med att ta fram bygghandlingar för infrastruktur när jag år 2000 stod och skyfla skit på en bondgård. :slight_smile:

Livet är svårt att leva ibland och utan att känna dig. Så är det svårt att ge konkreta tips. Men en coach kanske kan vara bra att ta kontakt med? De ställer alltid massa luriga frågor som man måste brottas med i sitt sinne för att klara ut! :slight_smile:

Lycka till.

9 gillningar

Wow! Häftig resa! Helt enig med dig att livet har sina twists & turns men blir oftast bra, fast inte alls som man tänkt det.

Frågan är om man ens kan tänka ut det. Visst man kan ha en plan, en tanke, en riktning … sen kommer livet in och gör det till något annat. Kul och spännande för det mesta :grinning:

@Emilio jag tror det är få som följt en plan för sitt liv. Så strunta i att tänka alldeles för långt i framtiden.

Eller som John Lennon sa ”Life is what happens while you’ve been planning” (eller något åt det hållet)

Du har ett yrke nu, vad jag gissar är vid rätt unga år. Bra! Då har du säkrat det. Dessutom inom ett område som garanterat behöver folk.

Det innebär att du kan fundera på vad du egentligen tycker är kul. Kanske något du redan provat men gav upp tidigare eller något helt nytt eller att du vill vidareutvecklas inom sjukvården.

Eftersom du har ett yrke att falla tillbaka på så kan du ju börja på fritiden, och senare chansa och hoppa på något annat (eftersom du kan falla tillbaka på det jobb du redan har).

Många känner säkert en meningslöshet i perioder av livet. Det har jag också gjort då och då. Det är absolut en signal att man behöver något nytt som intresserar en.

I mitt fall så träffade jag min fru, vilket gav mig nya infallsvinklar och någon att diskutera framtiden med. Vi kom gemensamt fram till att vi älskade att resa men att semestrar var för kort, så vi inriktade oss på att söka oss utomlands för att arbeta. Det har gett otroligt mycket, visst professionellt även om betydligt mer än 40 timmars veckor, men framförallt i form av personlig utveckling i form av att uppleva andra kulturer på djupet, lära sig språk, nya maträtter, lära känna nya människor osv.

Själv hade jag inte kunnat från början tänka ut vad jag ville eller vad målet var, eller vad är? Så jag har gjort det som verkade vettigt med en viss tanke på framtiden. Sen kommer livet och stökar till det, så får man anpassa sig till en ny verklighet. Å andra sidan så har man för eller senare haft nytta av tidigare grejer man gjort, även om det kändes misslyckat då. Allt man gjort, lärt sig och provat på, menar jag, att man senare har nytta av, på något sätt som man inte trodde :slight_smile:

Nä nu ska jag sluta ”rambla”. Hoppas det gav dig någon idé och lycka till :grinning::+1:

4 gillningar

@firreb Du har rätt. Även om jag tycker att jag idag till stor del har släppt tanken om “att bli” och istället letar efter vad jag älskar att göra.
Bra råd.

1 gillning

Tänker på den där berättelsen om Kinesiska farmaren när jag läser ditt inlägg!

Tack! :slight_smile:

@JFB Tack för ditt ramble, det ger perspektiv!

1 gillning

Jag är inte så intresserad av frågan om vad mitt syfte är, eller meningen med livet. Jag känner lite obehag inför den typen av frågor, det blir för stort och jag känner att det är ju omöjligt att svara på. Ska jag hålla på att grubbla på sånt? Tänk om jag inte hittar nåt bra svar, ska jag bli ledsen och orolig då? Det verkar ju onödigt, onödigt spenderad energi.

Du är en härlig person, är det inte nog? Ett bra begrepp att tänka på är “good enough” när man grubblar över att man inte är nöjd med sig själv. Låter fint med skills som bemötande och människosyn. Fasiken, det är det många som saknar! Så himla bra i det yrke du har. Varje gång jag träffar en undersköterska med fint bemötande så blir jag så himla glad i hjärtat.

Jag är rätt sjukhusrädd, och vårdcentralrädd och barnmorskerädd. Jag har svårt för och är rädd för kalla och oempatiska personer i den miljön. Man är så utlämnad. Eller det är så jag upplever det. Men om någon visar intresse, omtanke, ett extra ord, lite glad och skämtar trevligt och beter sig mänskligt, försöker få just den stunden där och då bra, åh, då är det så skönt.

Just nu kanske ditt syfte är att vara den du är, du fixar din arbetsuppgift hur enkelt som helst och du kan få extra energi över att vara den där trevliga personen på jobbet, för din kollegor och patienter/brukare. Tänk om du kan få hela arbetsplatsen att bli smittad av värme, och när du kanske byter arbete, vad det än är som inte betyder ensam på en kammare med en dator utan mänsklig kommunikation, så har du nytta av samma skills.

Och sedan , en av nycklarna till lycka är att börja träna på att se lycka. Träna på att vara glad och tacksam. Rent konkret, skriv ned tre saker varje dag på temat Bra-Tack-Hjälp. Till dig själv. BRA att jag gjorde X idag. Kanske att jag skrev av mig mina tankar på ett forum. TACK för att Y hände idag, Kanske att jag fick svar från flera personer på mina tankar, vilket gjorde att jag reagerade inom mig med olika tankar och känslor och gjorde reflektioner som var intressanta. HJÄLP mig med Z. Kanske vill jag ha hjälp att hitta någon att hänga med som får mig att tänka på andra saker än det jag snöat fast i när jag är med mig själv, koppla in andra delar av min hjärna, som ger mig andra intryck och reaktioner, som kommer ge mig nya perspektiv och återhämtning.

En annan nyckel till lycka är det förutsättningslösa arbetet. Det man gör osjälviskt för någon annan eller något annat. Sköta om ett djur, jobba som volontär på röda korset, pyssla om en sparrisplanta, plocka upp skräp i sin lokala park, hjälpa en gammal granne att handla, ställa upp med avlastning åt en ensamstående förälder ett par timmar. Alla mår bra av det och det ger mening.

En tredje nyckel till lycka är naturen, och att röra sig. Planera in minst en utflykt varje vecka om du inte kan få in det dagligen - skogspromenad, cykeltur, besök de olika parkerna i stan, häng på en fågelskådare, följ med någon till stallet, mata änderna med sista brödskalken.

Puss och kram!

3 gillningar

Givet din beskrivning av tomhet och avsaknad av mening och villrådigheten du beskriver skulle jag vilja uppmuntra dig att söka någon form av samtalskontakt. Kanske via vårdcentral eller provat. Kan ju vara psykolog eller en samtals terapeut, kanske en diakon i kyrkan? Du kanske redan har kontakter och då är det bra! Jag har själv i perioder haft dylika kontakter och det har hjälpt mig mycket.

Ville bara säga det.
Allt gott

5 gillningar

Undersköterska plus kurser från fysioterapeutprogrammet plus lång erfarenhet av egen träning och även egen erfarenhet av ohälsa låter som en jättebra kombination . Jag tänker direkt på sådant som att arbeta inom något med träning mot psykisk ohälsa, behandlingshem kanske, rehabilitering, personlig tränare eller annan roll på ett gym med hälsoinriktning, äldre och träning, äldrepedagog, idrottsrörelsen. Eller något helt annat förstås, men i det du redan har med dig låter ju som om det finns många intressanta vägar att välja.

1 gillning

Vi lever i en tid och i ett samhälle där frågan ”vad jobbar du med?” antas ge förklaringen till vem man ÄR. Det är djupt olyckligt tycker jag. Det är helt ok att arbeta bara för att betala hyran, om man finner glädje i andra saker.

Därför vill jag bara fråga; har du uteslutit att du lider av någon form av depression? Jag har själv haft skov av mildare depression och tycker mig känna igen det du beskriver. Inget känns riktigt kul och meningsfullt.

6 gillningar

Jag tycker att @Gitski är inne på några bra spår som flyttar fokus från din egen person till något annat som naturen eller dina medmänniskor. Får du distans till dig själv tror jag att du kommer att finna vägar som du vill gå.

2 gillningar

Mitt inspel, förutom alla kloka kommentarer tidigare i tråden, är att våga vara kvar i frågan. Min upplevelse är att vi många gånger är så snabba på att avdömma rätt/fel, bra/dåligt, sant/falskt att vi inte unnar oss att “inte veta”.

Om du är inne i utforskningsfas, låt dig själv vara det. Det verkar ju inte gå någon nöd på dig och skulle det göra det, så är jag ganska säker på att du skulle reda ut det. Många gånger är det vår värdering av situationen som ställer till det; dvs. tanken om att “det borde vore annorlunda”. Tänk om det inte behöver vara det? Tänk om din grej är att utforska grejer och vara nyfiken? (Det tog oss ett tag att lista ut att det är @carolinebolmeson:s grej)

En amerikansk coach sa till mig vid tillfälle följande “saying”:

This is it and it’s perfect.

Det vill säga att låta det vara det som det är och dessutom våga tycka att det är perfekt. Ingen anledning att mecka med det. När jag tycker det är jobbigt så brukar jag ge mig själv en tidsperiod, typ: “Nu ska jag låta det vara i 6 månader och under dessa så ska jag inte mecka med det…”

PS. Många av de mest spännande personer jag känner är över 50 och de vet fortfarande inte riktigt vad de vill och önskar (och har haft sjukt spännande liv)…

4 gillningar

Matthew McConaughey | 5 Minutes for the NEXT 50 Years of Your LIFE - YouTube

Tänkvärt. Lyssnat på den många gånger. Härligt röst att lyssna på och bra saker som stämmer

1 gillning

Det här är så himla viktigt. Som Einstein sa:

“If I had an hour to solve a problem I’d spend 55 minutes thinking about the problem and five minutes thinking about solutions.”

1 gillning

Jag hade extrem ångest när jag var 16 och skulle välja gymnasie då jag inte hade en aning om vad jag ville göra. Bytade skola 4-5 gånger. Efter att gått ut samhällsprogrammet fick jag jobb som städare vilket sög. Efter drygt ett år fick jag jobb på ett call center genom kontakter (lönen var ungefär detsamma men skönt att slippa städa nerbajsade toaletter). Jobbade även där ett år och efter denna tid kom jag fram till två saker.
1: Jag vill ha ett mer varierande jobb med bra arbetstider
2: Jag vill inte jobba med människor.

Efter detta sökte jag lite it utbildningar på måfå egentligen då jag inte förstod skillnaden på dom. Kom in på en utbildning som systemutvecklare och hela det första året tvivlade jag på om jag skulle fortsätta. Men andra och tredje året var riktigt kul! Genom kontakter på skolan fick jag en provanställning som konsult och har jobbat i branschen nu i ca 4 år och tycker fortfarande det är kul och även lönsamt! (även om vissa dagar och arbetsuppgifter är sämre än andra, finns nog inget som är perfekt).

Min poäng är att det är svårt att veta vad man vill och det blir aldrig riktigt som man tänkt. Ibland måste man även hitta vad man inte vill göra för att hitta ett bättre alternativ. Jag ångrar inte att jag jobbade 2 år med skitjobb utan jag lärde mig mycket där också.

2 gillningar

Jag vet inget om din övriga livssituation, så om mitt svar inte är relevant för dig ber jag om ursäkt.

Jag hänvisar till de i Sverige något underskattade kärnuppgifterna jobba, bygga bo och skaffa familj. Personligen är det (har blivit) min egen huvuduppgift och allt annat är i någon mening underställt detta. Jag kan ägna mig åt alla möjliga kuliga saker som jag tycker berikar mitt liv, och de kan komma och gå, men så länge jag har barn att försörja/uppfostra, en relation att vårda, räkningar att betala kommer en känsla av meningslöshet vara längre bort. En anledning till att detta för många är så givande är för att det är vad vi som art är designade att göra - det är hårdkodat i våra hjärnor med oräkneliga instinkter och belöningssystem. De som av någon anledning saknar detta går ofta genom livet just med vad du beskriver, att något saknas, det blir ett hål som man ofta behöver slita med att fylla med något annat.
Men om du har möjlighet, här är något som du kan låta uppsluka dig.

När sedan alla barn är utflugna, fungerande och självförsörjande kan du luta dig tillbaka och vila i att du framgångsrikt att uppfyllt din uråldriga, evolutionära uppgift som varit detsamma för oss så länge vi varit människor. Då kan du ägna dig åt självförverkligande och fundera på vad du ska göra med resten av din tid - det är ändå bara bonus!

En annan fördel med denna syn på ditt problem är att du delvis kan sätta dig själv år sidan. Din tillfälliga lycka, tillfredställelse och självförverkligande är nämligen sekundärt, tvärtom är det det första som du kan offra när du är en del av något viktigare. Att ha den möjligheten är en stor möjlighet till välbefinnande.

Jag tänker att detta är lite främmande tankar för många, som kanske ekar ålderdomliga värderingar och en sätt att tänka som inte längre bedöms som relevant. Det tror jag är ett misstag, eftersom vår kod inte märkbart ändrats sedan mammuttiden och bortser vi från den kommer det med en kostnad - som bland annat kan manifestera sig i en känsla av meningslöshet.

3 gillningar

Nu blir det lite utsvävning här , men just det där du nämner.
Det där är något som alltid irriterat mig. Folk undrar vad man jobbar med som om det är förklaringen till hur man är som person eller vad man har för mål med livet. Vad spelar det för roll vilket yrke man har för tillfället. När man dessutom kan byta om man vill.

Det är alldeles för stort fokus på ens yrke i det här (och andra länder) se bara typ nyheter när det står en textruta med namn, ålder och sen yrke. Vad spelar det för roll?

Jag har haft den diskussionen med flera, om varför man är så intresserad av vad andra arbetar med. Så dom kan sätta en i ett, av dem påhittat fack, och tro att dom vet men man är.
Och svarar man inte på vad man arbetar som blir doim väldigt misstänksamma. Eller så svarar man och då blir det ett “jaha” och så var det inte mer med det.

Jag känner flera personer som jag inte vet vad de arbetar med och jag inte bryr mig, för att jag umgås med dom som personer och inte baserat på deras yrkesval.
Sen är det lite som Jan är inne på, dom mest intressanta människorna jag känner också är de som inte vet vad de vill bli. Och varför måste man sträva efter att “bli” något?
Snäppet värre är folk som säger “i grunden är jag”. Vad betyder det ens egentligen? I grunden är man människa. Eller? Gahhh jag blir galen på det uttrycket.

Så, nu fick jag ur mig det. Tack :slight_smile:

4 gillningar

Hej!

Forskare i psykologi/kognition/socialt arbete här, med erfarenhet som jobbcoach.

Jag har haft massor av klienter som inte vet vad de ska bli. Jag är själv en fladdrig forskare som inte hittat hem förrän nyligen rent anställningsmässigt. Jag förstår att du inte gillar yrkestest och personlighetstest etc. De fungerar inte så bra för många. Istället gjorde ja gen egen studie där jag frågade mina unga klienter om vad de ansåg vara mest meningsfullt att göra. Det visade sig att överst på listan var “Att prata med någon erfaren äldre om vad jag vill göra med mitt liv” eller liknande. Har du någon erfaren att prata med om dessa frågor?

Det är skillnad på vad man är bra på, och vad man tycker om att göra.

Du skriver att du är bra på “mjuka” saker såsom mjuka, så som bemötande, människosyn och liknande. Vill du arbeta med arbetsuppgifter där dessa saker är väldigt viktiga och uppskattade? I så fall kan jag rekommendera socionomutbildningen i Linköpings universitet (Campus Norrköping). Det finns minst en engagerad lektor som brukar vara inspirerande där… ;-).

Alternativt kan du söka utbildningar som har spännande kunskapsinnehåll, men som inte leder till ett givet yrke i framtiden såsom filosofi, beteende-eller kognitionsvetenskap.

Sista frågan gäller hur jag fann något som gjorde livet värt att leva. Jag har aldrig varit suicid, men träffat en del och gjort en större intervjustudie om självmordsmotiv. I mitt fall har jag identifierat vad jag blir lycklig av, vad jag behöver och vad som är utmanande.

Jag blir lycklig av att hjälpa andra, eller lära andra så att de kan ta hand om sig själva eller se dem klara hinder.

Jag behöver komplexitet (vilket visar sig när jag spelar spel), eller vill fundera över extremt svåra problem. Jag blir tokig om jag inte får fundera över något svårt problem.

Jag har förmodligen alltför höga tankar om min egen kombination av kreativitet, begåvning, kunskapsnivå och tankemod varpå jag utmanar mig själv att göra alltför svåra saker på teoretisk nivå. Om man har låga tankar om sig själv kanske man väljer utmaningar som är för små. För somliga är det verkligen utmanande att jobba som undersköterska, ordna sin privatekonomi och hålla hushållet hygieniskt. Själv vill jag

  1. Minska antalet vårdnadstvister i världen.
  2. Ordna en gemensam juridisk lag över hela världen.
  3. Rita om den politiska världskartan så att planetens resurser är bättre fördelade mellan länder, kulturer och folkslag.
  4. Revolutionera skolan så att den följer i alla fall några kognitionsvetenskapliga insikter och forskningsresultat.
  5. Formulera vilka mänskliga skyldigheter alla människor har i en tid när alla fokuserar på sina rättigheter.
  6. Minska olyckliga tvångsomhändertaganden i Sverige.

Beroende på vilka utmaningar som jag väljer av ovanstående urval så kommer jag också förstå min plats (och uppgift) i historien. Om jag väljer 1 och 6, så har jag historiska förebilder. Tappra intellektuella hjältar som kämpat i stark politisk motvind och stora personliga och privata uppoffringar för att avhjälpa systematiska samhällsproblem. Jag är deras intellektuella arvtagare, och då blir det min plikt att fortsätta deras arbete för vi är inte i mål ännu. Detta kan ibland ge mig en enorm drivkraft att fortsätta med nästa studie, prata med nästa studentgrupp om problemen eller rekrytera nästa praktikant i företaget för att få fler folk att hjälpa till.

Ursäkta för långt inlägg!

3 gillningar

@Skogen Jo, förmodligen handlar det om någon lättare depression.

Vill tacka för alla svar, har läst igenom dem flera gånger. Jag hade ingen bra dag när jag skrev detta inlägg, men det känns lite bättre nu. När dessa tankar och känslor besöker mig nästa gång så kan jag återbesöka denna tråd. Jag kämpar på! :pray:

6 gillningar

Vad är motsatsen till tomhet?
Vad är meningfullhet för dig?

Vad ger dig glädje?

Är det viktiga att hitta “rätt” karriär, att ha ett gott liv, eller båda?

Är det stora perspektivet rätt, eller är det bättre att en dag i taget göra en kul/meningfull aktivitet?

Det är lättare att leva en dag med mening och glädje än att välja bana i livet.
Skapa en bra dag, och en till och nästa fina dag… Det blir livet till slut, alla dessa dagar.

1 gillning