Håller med tidigare skribent, testa en KBT psykolog eller liknande. Tänk även här att om det inte känns rätt, så testa vidare, bara för att det inte blev bra hos första psykologen kan någon annan passa bättre.
Eller så träffar du en som fungerar jättebra direkt.
Även ovan nämns att antalet besök kan variera, ka ske räcker med 1-2 besök för att komma på banan igen, men kan även vara bra att ha någon att söka upp vid behov. Någon man kan diskutera med och då andra reflektioner från på ett sätt som knuffar ens egna tankar i rätt ritning.
Låter lite som du kan behöva någon att bolla dina tankar med, och KBT fungerar på ett sätt att man testar sina tankar och skapar ett sätt så man kommer i rätt riktning.
Exakt vart man ska behöver man inte veta från början.
Jag har gjort en test “fire” där jag tod ledig nästan ett år och du har helt rätt.
Sommarn gick bra var ute o fiska/bada/grilla med vänner etc sen kom den där jäkla vintern med mörker och jäklar det tog ej många veckor innan man blev helt deprimerad.
Skulle jag göra en fire så måste jag nog se till att göra det i varmare klimat än sverige.
Slipper feedback från kollegor och chefer. Slipper utvecklingssamtal där någon annan styr min utveckling.
Mer intellektuella och trevliga utmaningar som jag väljer själv. Slipper ta det som arbetsgivaren kräver.
Jag får mer personlig tillfredsställelse när jag skapar något verkligt åt min familj eller mig själv, som inte ägs av en arbetsgivare
Möjlighet att jobba helt fritt och precis i den riktning jag själv vill ha. Jag behöver inte längre hitta tråkiga kompromisser. Det blir gissningsvis en bättre långsiktighet om man inte styrs av olika arbetsgivare
Inget problem att relatera. Jag älskar mitt jobb och min man säger att han vill jobba tills han dör. Jag tror jag ska trappa ner och jobba lite lagom för att få ha kvar det så länge det är kul, ser framför mig att jag skulle vilja vara en senior adviser och jobba med projekt/uppgifter som jag känner mig engagerad i och med utvalda guldpersoner som jag trivs bra med. Jag vill ha mycket mandat, befogenheter och frihet i mitt jobb. Då kan jag jobba hur hårt som helst. Men kommer det någon stel byråkrat och inför någon administrativ rutin som jag tycker tar för mycket tid då vissnar passionen.
Min bostad (mina bostäder) ger mig lycka också, se till att din gör det också. Hyr in nån att fixa det som du vill ha det. En partner, ja det kan du ju försöka skaffa om du längtar efter det, men annars finns det ju andra människor att hänga med. Gör saker som gör dig happy. För mig är det många saker och de vill jag pricka in då och då, eller i min livsstil.
Jag kan verkligen relatera till det. Det var många år sedan, och ändrades gradvis. Nu är jag inte alls driven så, det är till och med så att jag anstränger mig för att inte vara driven av det .
Jag tänker att det handlat om att jag fått ut en massa positivt på jobbet, så klart. Så som respekt, tillhöra en grupp, uppmuntrar, ryggdunkar, status i samhället med mera. Inte så konstigt att man snabbt strävar efter mer (eller fortsatt) sådant. Men, eftersom jag samtidigt hade de här inte så positiva känslorna kring tiden utanför arbetet så har jag i stället kommit att betrakta det som att jag helt enkelt bara sökt lyckokänslor, på precis det sättet man i efterhand förmodligen inte komma tänka tillbaka och minnas med glädje. Jag antar att jag kände att jag ville känna mer positivt inför den ganska gråa vardagen. Jag hade små barn vid tillfället, vilket antagligen bidrog till min ökande avsmak för vad jag egentligen längtade till.
Det kanske inte alls är likadant för dig. Och kanske är min historia om mig själv bara en konstruktion (dvs faller inom teorin att vi människor skapar ett narrativ om oss själva som gör oss nöjda med oss), men så går min historia.
Skulle ha kunnit planka dig rakt av. Ta en sån enkel sak som att inte ha någon att äta lunch tillsammans med. Kanske låter trivialt, men de som aldrig har suttit i den sitsen kan säkert inte sätta sig in i situationen.Jag tillhörde den lyckliga katerogin som faktiskt såg fram emot måndagarna,tills den dag som tillhör en av de värsta i mitt liv kom,jag blev sjukpensionär. Träffade några kompisar på en fest -Fan vad det måste kännas skönt att kunna göra vad man vill, då låg nävarna hårt knutna bakom ryggen, jag var 47 år Så här i efterhand förstår jag att min fru också led. Säkert inte lätt att leva tillsammans med någon som aldrig frågade hur hennes dag varit utan istället bara tala om hur jävlig min varit.Vi träffades 1981 och skilde oss 2021, visst svider det men jag förstår henne fullt ut.Flyttade ifrån Stockholm till Nyköping efter skilsmässan anledningen till det är mitt stora intresse av segling, något som min före detta inte alls var intresserad av, då är det lätt att knyta nya kontakter utan att älta om sitt gamla liv.
Efter 20 år i yrkeslivet har jag lärt mig följande:
Jobbet är inte allt.
Se till att trivas på alla dygnets timmar. Ha ett jobb du gillar som är givande, ha en meningsfull ledig tid med aktiviteter du gillar tillsammans med människor som ger dig glädje. Köp en bra säng så du sover gott om natten.
I princip tvärtom här. Totalt less på att jobba och hatar folk… haft låg/medelinkomst hela tiden och ställt upp i alla väder. För samhället, för sverige mm. Det var aldrig nog. Hela tiden nya uppgifter, mer uppgifter, högre krav och fler krav och regler att baka in i den redan låga lönen. Lägg därtill att jag hade kompetenser som väldigt få hade i hela landet. Efter jag slutat är det inte en kotte som hört av sig vilket iof är skönt och var helt väntat. Nu är det mig själv och min familj som får lite mer hjälp hemma och jag njuter av FIRE varje dag. Bara väntar att semestrarna tar slut oxå så badjävlarna åker hem och börjar jobɓa igen så det blir lugnare på orten.
Jag är i princip tvärtom. Jag kan inte påstå att jag vantrivs på jobbet men det ger mig absolut ingenting förutom min lön varje månad. Jag tycker inte om stora sammankomster, gillar inte att stå i centrum, gillar inte att sitta i fikarummet, på frukost/lunchrast föredrar jag att vara själv och kunna läsa nyheter osv i fred utan störande momentet, kunna varva ner innan det är dags att jobba igen.
På jobbet tycker jag mest det handlar om att prestera, ju mer man gör ju mer kredd får man, men på köpet kommer stress osv.
Efter 4-5 veckors semester finns det 0% längtan tillbaka till jobbet. Har inga problem att fylla min lediga tid.
Har kollat på andra jobb som jag har möjlighet att få men ser inget som lockar mer på dem än på nuvarande, alla har sämre lön mm mm.
Nä FIRE är det jag satsar på och brinner för
Satt och jobbade till strax efter 19 igår för jag höll på att lösa en intressant bugg (jag löste den!). Kom hem, åt lite mat, och somnade direkt. Det har blivit en hel del frivillig övertid den senaste tiden.
Jag trivs med det, men samtidigt är jag ganska frustrerad med en del kollegor som är så långsamma. Trött på allt konsensussökande och snackande när det vi egentligen behöver mer av är att göra. Det är bara när något är akut som vi kringgår de normala processerna och faktiskt får något gjort i rimligt tempo.
Jag har en del vänner och bekanta, och jag ser inte mig själv som en person som saknar sociala förmågor, men lusten att engagera mig socialt är inte så hög just nu.
Baserat på att det är viktigt för dig med feedback från kollegor och att det verkar ge dig en form av tillfredsställelse att klara av något som ger feedback från kollegor. Låter som typiskt extrovart.
Extrovart kan tex inte bara vara själv hemma en vecka och koppla av. Vilket oftast leder till en form av arbetsberoende. Såklart finns det olika anledningar också som gör att man mår dåligt av att inte göra något.
Om du anser att det är ett problem kan en psykologisk utredning hjälpa.
Du kanske inte blir av med det. Men det kan hjälpa att veta varför man är så.
Borde ge dig ut och börja försöka träffa en partner, men orkar inte.
Borde socialisera med vänner/kollegor mera, men orkar inte.
Utbrändhet kallas egentligen utmattningsdepression, funderar på om du kanske har några sådana varningssignaler? Jag gick in o väggen förut, det sög.
Det låter som att jobbet är något som är bekant och du har kontroll på, du är bra på det och får positiv återkoppling medan resten av livet hamnar i skymundan.
Om du vill försöka lägga om var du lägger din energi skulle jag föreslå att du pratar med ett proffs. Antingen en specialiserad på utbrändhet, eller en mer allmän. Beror lite på i vilken ände du vill börja.
Sitter i styrelsen i en idrottsklubb samt leder arbetsgrupperna som jobbar ideellt. . man kan jobba själv o bara gå i skogen o röja, samla ihop folk o arbetsleda. . dra i tävlingar mm.
Finns oändligt att göra, bygga, röja o planera.
Ger mig mer än mitt jobb så tänker ta FIRE snart o jobba mer ideellt med nått man brinner för.
Så hitta nån kul sport aktivitet o jobba dig in i styrelse o bestämmande så har du att göra sen
Vi programmeras att vilja jobba, att bidra till samhället. Jag tror att TS måste börja engagera sig ideellt. Har man inte en familj man trivs med så kan man lätt drunkna i jobbet. Det skulle till och med vara bra för TS att byta jobb.
Själv har man snart jobbat20 år på samma arbetsplats. Bytt tjänster. Det är fortfarande roligt, men jobbet är inte allt och jag tänker att jobba så länge jag orkar.
Låter precis som mitt jobb. Vi pratar kring problemen i ÅR istället för att lösa dom. Alla vet vad problemen är men vågar inte röra den.
Jag var social för men jobbet har fått mig att “hata folk” lite av anledningarna du nämnde ovan. Nu vill jag bara jobba med relevanta saker tills jag ska gå hem för dagen. Jag säger det rakt ut att jag inte vill vara social och verkar ändå som de flesta folken förstår det, jag vill inte prata om någons hund i flera timmar runt ett fika bord när jag vet vi har problem i verksamheten som jag hellre kan jobba med. Jag ses nog som lite “udda” som inte vill sitta och prata skit men jag tror vi alla är väldigt olika när vi jobbar och vad som ger oss mening med livet. Jag tycker att sålänge du inte mår dåligt av vad du gör så kör på, tror ditt största bekymmer är att du verkar bry för mycket om vad andra tycker om dig?
Känner igen mig med att hitta ett problem och att vara kvar alldeles för länge för att lösa den men det är ju det som jag tycker är det “roliga” med jobbet.
