Jag är uppvuxen i en forskarfamilj med tre generationer av forskare. Forskningen har följt med överallt, på utlandssemestrar, skidsemestrar och även på dagsutflykter till stugan på helgerna. Forskarna slutar aldrig att forska utan de fortsätter publicera artiklar långt efter pensionsåldern. Jag gissar att det är intresset att försöka förstå hur allting hänger ihop som är drivkraften.
Däremot har jag aldrig upplevt att forskningen gått ut över familjelivet på ett negativt sätt. Det är mer som ett extra barn som följer med överallt och behöver tas om hand.
Man får ju kanske räkna att man har 65 okej år på planeten, och vad man gör med den tiden är ju frågan.
Att jobba ger en pengar så man kan fokusera på annat än, men att skaffa pengarna görs oftast i en tid då man vill skaffa barn, resa, uppleva saker och ha en skön vardag. Men i en perfekt värld hinner man hitta något man brinner för under tiden och får en skönare resa dit.
Att begränsa sig under sina första 50 år för att få skönare år senare är absolut en möjlighet, men det är ju långt ifrån svaret på den eviga frågan vad meningen är.
Hade du frågat mig för 15 år sen om jag hade bytt alla arbetsrelaterade saker för mot garanterade 25-35kkr i månaden utan att behöva jobba hade jag utan tvekan svarat ja, och antagligen hade jag varit nöjd med det svaret än idag för resan hade sett så annorlunda ut för mig. Idag hade jag direkt svarat nej och fortsatt kämpa på för en del annat. Dels för att äventyret som jobbet skapar är värt det i sig självt, och dels för att jag gillar det jag gör.
Träffade mina vänner genom jobbet, rest en hel del genom jobbet, träffade min partner via jobbkontakter, lärt mig lite hur världen fungerar genom jobbet. Hade jag träffat andra människor och lärt mig annat om jag bara rest och roat mig? Absolut. Men nu har jag spelat handen såhär och jag är ganska nöjd med hur spelet går :).
Sen tror jag alla mår bra av att ta två steg tillbaka, se på sin situation och fråga sig vad man borde göra åt den lite då och då.
Tänker att Jan nog representerar en typ av de som “jobbar jämt”, som helt enkelt älskar det de håller på med, och skulle gjort det även om de inte fått betalt (alt, som gjort det utan att få betalt, och gjort det så bra att det blivit något de får betalt för trots att de gör i stort sett samma sak som innan). Samma grej återfinns bland många forskare, eller inom “kreativa” yrken.
De finns säkert också. Men jag tror, eller åtminstone hoppas, att det är betydligt ovanligare än de som faktiskt på riktigt brinner för det de håller på med på jobbet.
Jag är verkligen ingen workoholic (d v s, jag har varit för dålig på att göra pengar på det jag brinner för för att bli det ), men här kan jag bara instämma. Om vi bortser från svårigheterna att få den typen av upplägg att fungera när man har barn, så jobbar jag mycket hellre i korta, intensiva projekt som man kan gräva ner sig i rejält och sen avsluta, och därefter vara ledig en period, än 8-5-lunket. Rutiner är döden!
Men jag tror även det kokar ner till om man har många eller få intressen. Jag har lite för mycket olika intressen som spretar över en massa områden, medan jag upplever att bland de jag känner som är “gifta med jobbet” är det ofta inom deras enda verkligt stora brinnande intresse. Lär vara samma fenomen som med elitidrottsmän t ex, de fastnar för en grej så starkt att de orkar motivera sig att lägga mer eller mindre all sin vakna tid på den och forma sitt liv kring den.
Det kan ju också vara så att man vuxit fast i jobbet. Det har tagit så stor del av livet och man har identifierat sig för hårt med det att man inte hunnit/orkat eller ens öppnat upp för att utveckla intressen inom andra områden. Det har blivit hela ens identitet och värde som människa vilket gjort att man blivit fången i detta vansinne. Elitidrottare är för mig inga förebilder utan exempel på djupt tragiska människoöden. Jag tycker synd om dem.
Jag uppskattar mitt jobb. Det är väldigt givande och jag hade kunnat jobba med det som volontärarbete om jag var ekonomiskt oberoende. Problemet för mig är att jag har en chef som bestämmer och att jobbet är tid och platsbundet.. Jag vill ha större frihet.
Visst ett administrativt jobb som man kan jobba med på distans skulle ju funka men då skulle jag nog tycka att jobbet i sig är tråkigt för det passar inte mig.
Jag tror folk har väldigt olika syn på vad jobbet är. Och saknar förståelse för andras sätt att se på det.
För en del är jobbet något de gör åt andra för att de måste. Andra tycker det är något de gör åt sig själva för att de väljer det istället för att göra allt de sen kan byta till sig för gentjänstpengarna.
En del ser det som att de har fått ett dåligt yrke. Andra har valt ett de gillar.
En del ser det som att jobbet är att va borta från andra och det intressanta och viktiga i livet. Andra ser det som att de gör något intressant och viktigt tillsammans med andra. Som ett spännande lagarbete för att uppnå något mer än att förbättra sitt eget liv.
Nej nej, det har jag aldrig heller påstått att du påstått Det är mer den allmänna bilden och något jag tror de stackars elitidrottarna själva tror. De är så inne i sin värld att de tror de är värsta förebilderna och hjältar när de i själva verket är tragiska offer
Låter helt fantastiskt, och något jag själv skulle vilja ha mer av, men det du beskriver är för mig vardagssysslor och rekreation, det saknas något.
Utöver det vill jag ha en sysselsättning som känns utmanande och stimulerande, där jag skapar något tillsammans med och för andra. Jag har inte lyckats hitta det utanför jobbet eller utan att starta eget, det blir aldrig lika mycket på riktigt.
Handlar inte om en industriell skala, utan handlar om att man blivit så skicklig att man hade kunnat ta betalt för det man gör, alltså att man är proffs på något.
Börjar inse att det här handlar nog väldigt mycket om personlighet än om att det finns ett korrekt sätt att leva på.
Jag är en av dem som skulle kunna hamna i kategorin. Jag har två huvudsvar och ett bisvar.
för mig är jobbet inte bara ett jobb utan en viktig del i mitt liv. Det innebär att jag inte bara ser det som ett jobb utan också som en hobby och många sociala kontakter är därmed också via eller från jobbet. Konstigt? Kanske, men jag hade tyckt det var konstigare att gå till jobbet och inte trivas när så stor del av livet ska spenderas där. Så har det inte alltid varit, jag har tidigare i livet haft det andra när jag räknar ner till att få gå hem eller till semestern. Kanske är det mest sunda någonstans mitt i mellan.
Jag har en stark drivkraft i att göra andra nöjda, det lyckas jag med i mitt jobb även om det ibland är hög press. Men det driver också många extra arbetstimmar. Det kan såklart vara en superkraft för att nå framgång men är också ett arv från min barndom och uppväxt som inte är lika positiv.
Bisvaret - ekonomisk trygghet. Jag har en förhållandevis hög inkomst. Det ger en trygghet, och känsla av att klara mig själv. Men det hade inte varit värt någonting om jag inte trivts med sättet att jobba.
Viktigt är att jag skulle kunna trötta imorgon, då skulle jag tillfälligt ifrågasätta varför jag lagt den tid jag gjort, men skulle sedan (sannolikt) hitta ett annat jobb och göra likadant pga punkt 2. Alternativet är att inte jobba alls (kanske om 10-15 år) och engagera mig starkt i något annat.
Samtidigt var jag hemma 1 år med mina barn när de föddes och försöker sätta familjen och min egen hälsa först, det lyckas jag inte alltid med. Men allt är inte svart eller vitt heller. Vi kämpar väl alla med att räcka till på ett eller annat sätt oavsett vad vi har fokus på.
Exakt och det som saknas är tid för annat som kräver mer tid. Har inte ens nog av tid för vardagssysslorna så det är omöjligt att lägga till mer vilket är frustrerande. Jobbtvångry sätter effektivt käppar i hjulen.
Jag kan inte se att jag skulle kunna ta betalt för något och samtidigt njuta av att göra det. Hur jag än fantiserar ihop det kan jag inte komma på något. Jag vill att mitt liv ska vara så fritt och luststyrt som möjligt. Ska man ha inkomst från det man gör kommer det med hundra procent sannolikhet äventyra friheten och lusten
Intressant ämne. Jag sätter på mina rörmokare kläder och blir rörmokare. Trots att det är stressigt får jag mina dopamine kicks från att fixa fina nya installationer lösa problemen med folks värmesystem, läckande ledningar osv. Jag kan sitter och klura på kvällarna om hur jag kunde har gjort annorlunda, om hur jag kan lägga upp det nästa dagen, osv. När jag är ledig, dröjer det några dager innan jag släpper rörmokare kepsen. Sedan vill jag inte tillbaka för att jag vet hur intensivt det är för mig.
Har jobbat med lite olika saker och de jobben jag alltid funnit stimulerande/roliga är där jag på ett tydligt sätt kan se ett slutresultat utav arbetet (brukar se det som att jag bygger pussel) och det blir för mig i perioder så pass kul med dessa jobb så jag lätt glömmer bort tiden jag arbetar.
Kan vara allt från att bygga hus/bygga en hemsida/ fixa en trädgård.
Jobb där jag ofta ej trivts på är jobb där det känns som att jag ej kan se det riktiga slutresultatet eller att det jag gjort knappt påverkat slutresultatet tänk typ jobb som försäljare eller liknande.
För mig är jobb någonting som stundvis ska vara lite obekvämt, man ska tvingas att ta sig i kragen och plocka fram en lite annan sida av sig själv än när man går runt hemma. En del av poängen är alltså att det vara ska motsatsen till luststyrt. Det skapar en positiv stress som gör att man utmanas och utvecklas.
Så är det definitivt. Jag ser jobbet som en förlängning av universitetet och trots att jag varit på samma arbetsplats länge utvecklas jag fortfarande, vilket är enormt berikande. Jag tror inte det hade varit lika kul om det skulle varit enformigt.
Det är fullt möjligt att utföra även på fritiden om man går igång på det. Då kan man dessutom välja exakt vad, var och hur man vill utsätta sig för det istället för att ha någon slags förmyndare som ska bestämma över en. Ser inget positivt med det.
Utvecklingskurvan är betydligt brantare i början och därför finns enormt mycket större möjligheter att utvecklas än när man arbetar eftersom man som fri människa kan ge sig i kast med allt mellan himmel och jord som man har noll tidigare erfarenhet av.
), men här kan jag bara instämma. Om vi bortser från svårigheterna att få den typen av upplägg att fungera när man har barn, så jobbar jag mycket hellre i korta, intensiva projekt som man kan gräva ner sig i rejält och sen avsluta, och därefter vara ledig en period, än 8-5-lunket. Rutiner är döden!
Det är mer den allmänna bilden och något jag tror de stackars elitidrottarna själva tror. De är så inne i sin värld att de tror de är värsta förebilderna och hjältar när de i själva verket är tragiska offer