Hej! Funderar över det här med löneutveckling och fritid. Jag är 29 år och blev klar med min utbildning för snart tre år sedan. Jag har sedan examen gått från 29000 till ca 46 500 i lön idag.
Jag trivs jättebra i arbetet jag har idag, vilket är meningsfullt, flexibelt (med möjlighet att jobba från vart som helst i världen) och med mycket fritid (då jag trots heltidsanställning oftast enbart behöver arbeta mellan 25-30 h / vecka).
Nu har det öppnats upp en möjlighet för en ledningsroll i företaget med lite bättre betalt (runt 51-52 000). Arbetstiden kommer då däremot sannolikt gå upp emot 40 h / vecka då man behöver vara tillgänglig kontorstider. Arbetsuppgifter kommer sannolikt fortsatt vara värdefulla, men möjligtvis något mer krävande.
Är själv kluven då jag alltid haft ambition att röra mig framåt, samtidigt som fritid också är viktigt. Löneökningen motsvarar inte heller riktigt den extra tiden man lägger, även om erfarenheten kan vara värdefull, och att det kan bli utvecklande såväl som ett möjligt steg framåt.
Jag själv är en person som gärna nöjer mig och inte strävar efter karriär eller maxa lönen. Jag prioriterar fritid superhögt så jag vet vad jag hade valt Men så har jag inga problem att jobba på samma ställe eller tjänst i många år.
Vet inte om det spelar roll vad jag hade gjort. Alla värderar sin tid olika. Kanske kan man bara konstatera att du når din brytpunkt någonstans mellan 1860 kr/h och ner mot 325 kr/h brutto.
Jag kan jobba gratis, bara jag får en bra rutin att förhålla mig till.
Edit: De vill köpa 50 h för 5000 kr. Värderar du din tid till mer eller mindre än 100kr/h?
Följer tråden med intresse då jag är i en liknande sits med skillnaden att jag skulle gå från 62k + årlig bonus på 10% till en fast lön på 80k med personalansvar. Har varit guld värt att jobba från huset i södra Europa när jag känner för det. Kommer dock behöva ta på mig personalansvar förr eller senare om jag vill fortsätta klättra. Men just nu fokuserar jag bara på att göra det jag mår bra av så det lutar åt att stanna. De höga skatterna på dessa nivåer gör beslutet svårare. Lönar sig knappt att arbeta hårdare och göra karriär…
Svårt att ge konkreta råd utan att känna dig bättre. Att öka arbetstiden med 40-60 timmar i månaden för 5000 före skatt är ju en riktigt kass deal, men kan vara ett nödvändigt ont om du vill fortsätta i karriären. Hur sugen är du på det? Hur ser möjligheterna ut?
Nä precis! Löneökningen är ju helt klart inte värd den extra arbetstiden, utan mest kanske att titeln kan vara värd att ha på sitt cv i framtiden för andra jobb eller för att få bättre lönepåslag om man tar sig vidare.
Företaget är i nuläget rätt litet, men snabbt växande så handlar om en oro att hamna efter i att det växer ifall jag stannar i ”grundrollen”.
Sen är det kanske inte riktigt 40 h, utan snarare ca 6 h arbetsdag + att vara tillgänglig via telefon till ca kl.16 för dem man har ansvar för ifall någon skulle ringa…
Min tanke är då att jag skulle kunna lägga den tiden på andra saker under ifall ingen ringer (typ självutveckling) och investera påslaget för mer frihet längre fram.
Känner mig lite uttråkad med all fritid, men kanske istället borde hitta hobbies eller starta eget hehe
Om du vill skaffa barn någon gång är det värt att jobba på karriären innan, för efter blir det lite jobbigare. Med rätt mindset, automatisering och delegering får du säkert ned arbetstiden rätt snabbt också. Och sedan kan det ju öppna andra karriärvägar. Det är förmodligen ganska låg risk att testa.
Du skulle kunna använda dessa 10-15h till att starta upp en verksamhet på sidan av jobbet och tjäna långt mer än de extra 5000kr på nya tjänsten (om det inte konkurrerar med anställningen), eller studera/förkovra dig i något du har nytta av i framtiden. Med det flexibla jobb du verkar ha nu behöver du inte ta sjukdagar, ledigheter etc vilket du kanske behöver i nya rollen (lättare sjukjobba etc utan personalansvar).
Vill du nödvändigtvis inte gå chefs karriären har du oändliga möjligheter med dina flexibla 15h/v
Att av de vanligaste felen folk gör idag är ju att de anstränger sig alldeles för mycket.
Utmattningssyndrom är som ett virus som sprider sig i samhället just nu.
Jag skulle slappnat av mer, ta det väldigt lugnt, kanske tränat lite mer de 15 timmarna ifall man inte är i toppform och har en hälsosam vikt, det är mycket viktigare än några siffror på en skärm tycker jag.
Personalansvar är en av de vanligaste orsakerna till att bli utmattad, så frågan är ifall du tycker det är värt att riskera för 3 000 kr netto.
”Beware the barrenness of a busy life.” - Socrates
Så sant. Att satsa på hälsan och mindre stress höjer inte bara livskvaliten, utan mycket troligt din livslånga förmögenhet.
Att offra viss högre ersättning för att minska risken för att bli sjuk, utbränd, deprimerad, att behöva betala sjukvårdsbesök etc är en bra investering.
Men vill man göra karriär och har en genomtänkt plan och vision så ska man så klart följa den.
Bara man inte enbart gör det för lite mer pengar för stunden
Svårt val som jag tror ingen kan hjälpa dig med, då bara du kan värdera vilket som är viktigast i längden.
Problemet kanske kan vara också att man vänjer sig och får orealistiska förväntningar, dvs att man implicit eller explicit tycker att 25-30h per vecka är det normala för en fulltidsanställning, och att det blir svårt att gå upp till normal tid senare. Löneskillnaderna per extra timme blir då väldigt låg, men det är på grund av, eller tack vare, att man har en speciell utgångssituation.
Om den situationen är hållbar i längden är en annan fråga kanske, och vill inte öppna en burk med maskar om hur alla här inne såklart kan göra ett fulltidsjobb på 5 timmar i veckan, eller att det bara är outputen som räknas.
Tack för alla eftertänksamma och tänkvärda svar! Såklart så himla sant med att tänka på hälsan.
Jag själv jobbar i branschen (är psykolog) så är mycket väl medveten om allt detta, men kan säkerligen pressa mig själv mer än nödvändigt ibland ändå.
Däremot upplever jag att jag just nu har utrymme för det mesta jag kan komma på att jag vill göra. Jag tränar 4-6 dagar i veckan, reser mycket, slappar i soffan, fixar i hemmet och umgås med vänner samt finns där för familjen. Problemet är att de flesta inte jobbar som mig varför det ändå blir en hel del dötid (då dessa lite existensiella frågor tar plats hehe).
Fördelen med förslaget eget företag är ju att det blir något eget jag kan göra när tid finns. Vägen dit känns inte lika spikrak och oron är att det ska kräva ännu mer och gå ut över välmående. Men kanske ska man våga chansa nu när man har möjligheten?
Förstår ju att detta är ett icke-problem utåt sett, men vill gärna passa på att förbättra och tänka efter hur livet ska levas nu när möjligheten verkar finnas!
Väldigt tacksam för alla svar och funderingar hittills! Har inte riktigt möjlighet att diskutera detta i min omgivning så är glad över er :).
Kanske kan vara värt att testa att starta eget, men tänk då på att det ofta krävs en otrolig ansträngning, nästan alla företag går i konkurs inom 2 år och att nästan allt ska skattas.
Det är otroligt mycket skatter man ska betala som egenföretagare, så kolla upp det här innan, hur stor del av omsättningen och vinsten är det Ok för dig att skatta och vad är verkligheten? Ofta ska staten ha nästan hela kakan.
Jag funderar på ifall du har partner? Annars skulle du ju kunna börja dejta? Har du en partner kanske ni vill uttöka familjen så småningom och då kommer du tacka Gud för de där 15 timmarna extra varje vecka.
Ifall du vill leva ensam hela livet och utan barn så kan nog företagsidén vara god, men då riskera att bli utbränd såklart, och att nästan allt ska skattas.
Risken att starta eget är väldigt olika beroende på bransch.
Som psykolog kan jag tänka mig att någon typ av konsultuppdrag, föreläsningar etc är passande att börja med. Det kräver inga investeringar i material, lokal etc. I princip bara lägga ner utan ekonomiska förluster om du tröttnar eller det inte blir uppdrag. Starta smått på sidan av anställningen utifrån hur mkt du vill jobba och bygg vidare om det ger dig något i livet🙂
Fast det är ju inte framförallt pga för mycket ansträngning folk drabbas av utmattningssyndrom. Det är ju snarare upplevda orättvisor, långvarig negativ stress utan återhämtning, psykosocial arbetsmiljö, diskrepans ansvar-befogenheter, etc. De flesta skulle nog må bra av att öka hastigheten i intervaller och däremellan koppla av helt. Och på så sätt göra mer.
Ja så är det också såklart. Så länge man är väldigt försiktig med sina stressnivåer och vakar aktsamt över att eventuellt bli utmattad så är jag glad.
Det är ett av de största problemen i Sverige idag för arbetare, stress och utmattning, det påverkar vad vi äter, vår hälsa och allt annat i livet också.
Varför skulle någon inte sjukskriva sig för stress i dagens läge? Man förlorar 20% av lönen för att slippa 100% arbete.
Min sambo var ett gränsfall för ett par år sedan. Hennes psykolog sade att vårdens utlåtande kunde användas som argument hos arbetsgivaren.
Vården kan omöjligt göra en objektiv bedömning Allt bygger på patientens subjektiva känsla, vilket gör det till en samvetsfråga. Hur mycket vill man känna efter?
Man förlorar 20% av lönen om man har en normal lön. Inte om man har en riktigt hög lön…
Vidare är det ju så att många som hamnar i denna situationen inte vill “ge upp” eftersom konsekvenserna för karriären kan upplevas som förödande. På högre chefsnivå blir man “den som inte pallade trycket”. Etc etc.
Av de jag har sett vara sjukskrivna för utmattning, är det ingen av dessa som ville vara sjukskrivna. De hade mycket hellre jobbat vidare och varit friska. Hela ditt inlägg ger sken av att du inte tror på diagnosen. Men den är högst verklig. Utmattningsdepression är läskigt att se. Dessutom kostar det massor av pengar, även om du kanske tror att man bara förlorar 20%. Dessa 20% gäller väl i så fall de med lägst löner och för dessa är det kännbart med 20% av inkomsten.
Men så har jag inga problem att jobba på samma ställe eller tjänst i många år.
