Varför är du inte nöjd med den situation du har ?.
Jag ser grundideen att man förväntas vilja klättra uppåt som högst valfri och ofta inte alls en bra idee.
Jag har varit klart tillfreds med att med att med tiden i alla fall helt slippa personalansvar och budgetansvar mm.
Visst ger det lägre lön och begränsat med bonusar etc men so what. Sparkontot växer lite över tid ändå. Att oftast kunna äta middag med familjen är värdefullare.
3 gillningar
Nu är jag mycket yngre men ändå över 30 och under mitt arbetsliv hittills har jag i alla fall insett att det väldigt sällan lönar sig att klättra i karriären. Jag är nöjd med min lön nu, den är inte superhög men några tusenlappar över medianlönen och om jag skulle ta på mig mer ansvar och behöva anstränga mig mer på jobbet (typ lära mig massor med helt nya krävande arbetsuppgifter, med mera) så skulle jag inte få så mycket mer. Vet inte om du har en annan situation där du skulle få mycket högre lön på ditt jobb, men ändå. Känner verkligen igen det där med att vara mycket bättre på att plugga än att arbeta i alla fall! Jag har visserligen “bara” en Master (ville doktorera men det blev aldrig så) men då var känslan att jag gav järnet för mig själv och för något jag brann för, och jag tyckte det var jättekul och som du säger aldrig särskilt stressigt. Men på ett jobb så gör man egentligen inget för sig själv, det är alltid någon annan som styr verksamheten så man har inte samma självbestämmande på något vis. Det känns inte som sak för mig i alla fall, får inte samma glädje av det.
Jag tycker definitivt inte det är värt det att ha ett krävande jobb, då blir jobbet en del av ens liv. Det låter ju extremt tråkigt. Mycket bättre att ha en low key roll som ger hyfsat betalt, som man sen kan pensionera sig från efter 15-20 års sparande 
Arbetsgivare vet att många älskar fina titlar och hög “position”, det utnyttjar dem. Jag är nöjd med att andra får ta det där, inte värt det för mig!
7 gillningar
Jag kan hålla med om att man mentalt bör vara medveten om att ”du är inte ditt jobb”, men att jobbet är en viktig del av ens liv är oundvikligt för alla som inte föds ekonomiskt oberoende.
Oavsett vad du gör och under hur många år, så kommer du lägga minst halva din vakna tid under tiotals år på jobbet under dina ofta bästa år i livet - så välj med omsorg - oavsett när du planerar att pensionera dig.
Jo absolut så är det, det har du rätt i, och det tycker jag är väldigt tråkigt. Men tyvärr är min erfarenhet efter att ha provat massor med olika typer av jobb att det inte finns något jobb som är kul när jag måste göra det 40 timmar i veckan (vilket också är varför jag hoppas gå FIRE om 15 år). Men det går ju att ha mer eller mindre mentalt krävande jobb tänker jag.
Med mycket ansvar osv så är det större risk att jobbet spiller över på ens fritid tror jag, kanske till och med så att det knappt går att skilja jobb och fritid åt. När jag stänger av jobbdatorn vill jag inte behöva tänka på jobbet alls förrän nästa arbetsdag.
100 % medhåll. Ju mer ansvar, desto mer kommer jobbet sitta i huvudet efter arbetstiden, även om du inte rent handgripligen jobbar. Vill man inte ha det så till och från är det helt rätt att satsa på jobb som har tydliga, även mentala, skiljelinjer mellan arbetstid och fritid.
1 gillning
Tänk om alla hade ambitionen att nå den nivån!
5 gillningar
Känner igen mig till 100%, fast jag har inte riktigt din utbildningsnivå och jobbar inom bilindustrin.
En annan skillnad kanske är att jag bytt jobb var 3:e-5:e år, och ofta jobbat ganska ambitiöst under 3-6 månader. När jag lärt mig vad jag förväntas leverera Och vilka insatser som jag blir bedömd utifrån har jag varvat ned och chillat hellre än att fortsätta på 100% och kanske komma uppåt i hierarkin.
Tror kanske min inställning kommer av att Jag tycker jag har ett väldigt intressant jobb, som är 75% praktiskt och 25% rapportering och uppföljning. Redan på första linjens chefsnivå är det 95% rapportering och uppföljning, och det är inte så jag vill ha min arbetsdag. Lagom mix av teori o praktik och inte tappa kontakten med produkterna.
Vidare har jag genom att följa de strategier som förespråkas här på forumet fått ihop en liten förmögenhet. Jag känner inte att några 1000 till i lönekuvertet skulle göra så stor skillnad, nu när jag fyllt 50.
Dessutom är jag i utmärkt fysisk form för jag tar mig tid att träna, jag har bra kontakt och umgås mycket med mina barn, äter inga sömntabletter eller ångestdämpande, reser mycket.
Tycker det känns skönt att inte vara definierad av sitt jobb, utan kunna leverera det man skall i tid och sedan prioritera den sociala biten.
4 gillningar
Är Civ.Ing och valde bort att bli chef för längesen (när jag var ca 30) helt medvetet p.g.a. precis det där. Har aldrig ångrat det, alltså att avstå från personalansvar. Inget för mig. Sen har jag haft en annan “specialist-karriär” som jag s.a.s…halkade in på. Åtog mig, skapade mig, mycket ansvar. Och har p.g.a. det jobbat alldeles f mycket av andra skäl och drivkrafter (är målinriktad) än “karriär”, men det är en annan sak.
Var det värt det? Gav det juice worth the squeeze? Nej. Jag överdrev, det är lätt hänt och kan vara svårt att släppa det man byggt upp och känner för. Lite som det är för egenföretagare trots att jag alltid varit anställd. Inte var det meningen att bete sig som en egenföretagare när jag är anställd på storföretag, men så blev det – på gott och ont.
Lön har jag haft och fått, alls inget fel med den i sig. Mycket frihet m.a.p. arbetstid etc. Men spec bra timlön har jag aldrig haft…
1 gillning
Tack för alla svar, verkligen! Känner mig både förstådd, validerad och utmanad att tänka vidare. Jag har i mitt ursprungliga inlägg inte gått in på alltför mkt detaljer men många av er verkar ändå att förstått (och känt igen er) hur jag känner och tänker, givet era egna beskrivningar av ert läge
Som ngn av er skrev, så sitter jag på en dos vankelmod gällande detta, annars hade jag inte skrivit detta i ett öppet forum. Som jag redan har varit inne på, så känner jag en viss grad FOMO när kollegor (med all rätta) hyllas, avancerar och utvecklas på ett sätt som jag inte gör. Det kanske är en mix av att på något sätt ändå sakna en sådan bekfräftelse, även om jag dels är medveten om att jag de facto inte har presterat för att en sådan hyllningskör ska ta vid. Jag har aktivt valt bort det, men saknar det ändå. Kanske lite som att ställa upp i ett motionslopp utan att ha tränat mer inför förra loppet och sedan springa på samma tid som just förra året. Man förstår det men känner/tänker ändå, “fan, det vore ha varit najs att springa snabbare i år”. DJupt mänskligt tänker jag.
Liknande FOMO gällande det riskera att gå miste om ngt “häftigt” som en reell satsning på jobbet skulle innebära och då avseende utveckling och nya uppgifter. Samtidigt så skulle jag förmodligen ha känt så om mitt övriga liv (träning, familjeliv) om jag valt arbetet - hur hade det varit om jag lagt lite mindre tid och kraft på arbetet och istället engagerat mig i föreningsliv, min sons intressen och min kärleksrelation?
Jag tänker också att jag med åldern antingen har fått lite mindre resurser att “jaga allt” alternativt en större insikt om hur mkt resurser jag de facto har och vill ha över. Även om jag, när jag yngre, alltjämt hada liknande mentala inställning till arbetslivet så levde jag nog inte riktigt enligt den värderingen utan körde rätt hårt på jobbet OCH fritiden. Kunde då hamna i ngt slags utmattat (kortvarigt) tillstånd för att sedan köra på igen. Det är väl den stora skillnaden nu att jag inte pallar med just detta, inte minst för att jag en familj.
Men tack igen, för alla kommentar, jag har läst dem alla!
4 gillningar
Brukar tänka att bli basketproffs behöver du vara född med en viss längd från början. Ska du bli VD behöver du vara född med andra egenskaper, om än mindre uppenbara.
Då arbetet dominerar så mycket av tiden är det svårt att pressa sig för mycket från sin grundnivå. För ett maratonlopp ett år är det enklare att forcera projektet.
1 gillning
Att ha höga ambitioner är en garanterad väg till att bli olycklig, titta på finnarna, världens lyckligaste folk. Ett sätt som funkat för mig är att konsulta i eget bolag, det ställer inga krav på att klättra i karriären och all organisatorisk politik kan överlämnas till de anställda. Vidare tjänar man i paritet eller mer än de chefer som anlitar en, vilket de ofta inte ens själva är medvetna om.
1 gillning
Jag tror inte alltid det är pengarna som lockar, utan det som lockar är att utforska sin potential. Hur långt har man kapacitet att nå om man verkligen anstränger sig?
Det är stor skillnad på någon som rest jorden runt och sen bestämt sig för att hemma är bäst, jämfört med någon som aldrig lämnat hembyn.
3 gillningar
Tack. Äntligen någon som inte verkar hata sitt jobb och vill göra så lite som möjligt men för en rimlig ersättning. Tänk vilken stagnering i utvecklingen som kommer ske om alla försöker göra så lite som möjligt på sin arbetsplats. Det skapas mycket värde i att folk anstränger sig och sliter hårt.
2 gillningar
Detta går i perioder och hur arbetssituationen ser ut. Det beror också på vilka insikter man har fått i livet, de flesta har inte exakt samma värderingar och tankar när man är 30 som när man är 50 eller 60.
1 gillning