Hej forumet,
Min första tråd här, som blir något av en kombinerad presentation och avsiktsförklaring. Texten blev längre än jag trodde, men om du är intresserad av ämnet är jag såklart väldigt glad om du läser och orkar bidra med dina egna reflektioner.
Så länge jag har haft egna inkomster och utgifter har jag inte haft några problem att få privatekonomin att gå runt. Trots att inkomsterna för det mesta har legat i spannet låga till mycket låga så har jag alltid haft pengar kvar när nästa lön/studiebidrag/A-kassa trillat in på kontot. Detta har jag framförallt uppnått genom att ha bra koll på förhållandet mellan inkomster och utgifter, och genom att se till att de senare är lägre än de förra. Jag har med andra ord lärt mig att leva efter mina tillgångar, som i regel varit mycket begränsade. Detta är inget jag har lidit av, tvärtom har jag kunnat unna mig när jag känt för det, eftersom jag haft pengar undanstoppat.
Jag är uppväxt i en arbetarklassfamilj i Stockholmsförort, så jag har aldrig lärt mig om förvaltandet av pengar eftersom det aldrig har funnits några att förvalta. Precis som människorna runt mig har jag haft en misstänksamhet mot finansvärlden och aldrig försökt förstå hur den fungerar eller hur den skulle kunna gynna mig. Alltså har mina små besparingar legat på vanligt bankko utan ränta. I takt med att mina besparingar växt och inflationen ökat så har jag de senaste åren känt en viss stress över att mitt kapital minskat i värde framför ögonen på mig.
Jag har försökt att dämpa blödningen till inflation gonom att placera mitt överskott på sparkonton hos nischbanker till några procents sparränta, men framförallt genom mycket extraamorteringar på det bolån jag och min sambo har tillsammans. Min ekonomiska strategi har med andra ord gått ut på att använda tillgångar idag för att minska mina omkostnader imorgon och övermorgon, och på detta sätt har det rullat på fram tills i somras.
Sista veckan av semestern satt jag som varje sommar och våndades över tanken på att snart behöva återgå till arbetet, och mest på skoj så frågade jag ChatGPT om den bästa strategin för att kunna sluta arbeta för gott. Till svar fick jag ett meddelande innehållandes begrepp som FIRE, avkastning, 4%-regeln och månadssparande. Jag tyckte det lät intressant och sökte vidare efter information, vilket förde mig till Rika Tillsammans och FIRE-kalkylatorn samt poddavsnitten med Jesper/Angaudlin, där den andra intervjun med honom precis hade släppts på Spotify. Under några dagar där i slutet av sommaren så konsumerade jag mer information om ekonomi än vad jag gjort under hela mitt tidigare liv, främst via Rika Tillsammans forum och poddavsnitt, men även lite andra kanaler.
Det jag tog med mig var följande: Det är möjligt för en helt vanlig löntagare med ett budgetöverskott att investera sagda överskott för att i framtiden leva av dessa investeringar, i vissa fall årtionden innan riktåldern för pension. Några nyckelfaktorer för att lyckas med FIRE tycktes vara tålamod, lång sparhorisont, ekonomisk disciplin, och framförallt möjligheten att sätta av en betydande del av lönen till sparandet. Alla dessa kriterier tyckte jag att jag uppfyllde.
Den som tagit sig till denna punkt i texten kanske tänker att det är en dum idé att sikta på FIRE utifrån ett AI-genererat svar på en fråga triggad av jobbångest under semesterns sista dagar. Tanken med FIRE är väl ändå att man ska röra sig mot något istället för att fly från något?
Önskan om att arbeta mindre och leva mer är inte ny för mig. Vi har bara ett liv, och för de allra flesta är det för kort. Jag har alltid känt att det är mycket jag vill göra, men att tiden aldrig räcker till. Som jag sagt innan har jag aldrig haft någon hög inkomst, men jag har väldigt få gånger upplevt att jag inte kunnat göra det jag velat på grund av att jag saknat pengar. Istället är det avsaknad av tid och/eller energi som har hindrat mig från att göra vad jag önskat. Och när det kommer till tid och energi så är arbetet det som suger upp i särklass mest av dessa dyrbara resurser.
Jag har länge känt att jag helst skulle byta en ökad levnadsstandard mot mer tid att njuta av den levnadsstandard jag redan har, tillsammans med vänner och familj. Men jag har aldrig haft någon konkret idé för hur det skulle kunna gå till, och tänkt att det är en omöjlighet om man inte är bland de rikaste i samhället. Det var genom att lyssna till poddavsnitten med @angaudlin som det gick upp för mig att en sån som jag faktiskt kan spara sig till ekonomisk frihet. Sättet som Jesper pratade om sin FIRE-resa och ekonomi var dessutom lätt att ta till sig då jag resonerar på liknande sätt i många frågor och verkar stå hyfsat nära värderingsmässigt, så shout out till dig Jesper om du läser detta.
Detta första möte med konceptet FIRE, och teorier kring de olika vägarna för att nå dit, var alltså i slutet av sommaren 2025. Vad har jag då gjort rent konkret sedan dess?
Ganska omgående så öppnade jag ett ISK konto hos den storbank där vi har bolånet. Där köpte jag andelar i indexfonder med ungefär hälften av de pengar jag hade på sparkontot, och satte upp ett automatiskt sparande för påfyllnad av dessa fonder vid varje lön. Strax därefter så började jag se mig om efter ett nytt arbete. Jag visste att jag hade kommit så långt jag kunde med att trimma utgifterna, och att om jag ville kunna sätta över mer till sparandet så behövde jag börja arbeta med intäkterna också.
Jag började således att söka nya jobb inom min bransch, och efter ett par månader av aktivt sökande lyckades jag få en tjänst hos en ny arbetsgivare som verkligen käns bra på alla sätt. Jag kommer att utföra mer eller mindre samma arbete som tidigare, men med bättre arbetsförhållanden, bättre semesteravtal och generösare förmåner. Men den stora vinsten är bruttolöneökningen på 43,5%. En löneökning som tar mig från att ligga en bit under medianlönen till att hamna en bra bit över samma median. Detta kom som en chock för mig, och har ritat om FIRE-prognosen fullständigt. Jag visste om att jag var underbetald, och hade förhoppningar om en löneökning på uppåt 20% i bästa fall, men det här var mycket mer än vad jag hade kunnat drömma om. Mer eller mindre hela löneökningen kommer att gå in i fonderna då mina utgifter är oförändrade.
Nu till förutsättningarna.
Familjen består av mig som är i tidiga 30-årsåldern, sambo och barn i förskoleåldern (barnet alltså, inte sambon). Vi äger vårt boende gemensamt, ett radhus på friköpt tomt i kranskommun till Stockholm. Belåningsgraden är ungefär 77%. Vi är relativt nyinflyttade här, och huset kommer behöva genomgå en del renoveringar (stora som små) under överskådlig framtid. Detta kommer i huvudsak bekostas med ytterligare bolån.
Barn kombinerat med husägandet gör denna fas i livet till den mest utgiftstunga hittills och det kommer vara så ett bra tag framöver. Jag tänker mig dock att när/om jag väl lyckats spara ihop till FIRE så kommer barnen ha blivit vuxna och flyttat ut, eller åtminstone blivit självförsörjande, och många år av ihärdigt amorterande kommer ha sänkt lånekostnaderna.
Med lönen från det nya jobbet så kommer jag att ha en sparkvot på 40% om man ser till avsättningen till indexfonder. I de nyligen släppta avsnitten om fyra hinkar-modellen så pratar Jan en del om att man kan betrakta amortering på bolånet som en slags sparande, och inkluderar jag detta så har jag en sparkvot på 55%. Med det nya jobbet så kommer jag ha en helt annan löneutveckling att se fram emot jämfört med vad jag tidigare räknat med. Jag håller det för troligt att sparkvoten kommer att kunna höjas ytterligare i takt med lönerevisionerna. Vi tycker att vi har en god levnadsstandard idag och har inga behov av att höja den dramatiskt, utöver en del fix på huset då.
Jag har ett CSN-lån som jag betalar av i lägsta möjliga takt, det är ingen jättesumma men den kommer ligga där i kalkylen ett bra tag innan den kan skrivas av helt. Vad bolånet beträffar är väl planen att slå av på amorteringstakten med tiden, men jag ser gärna att vi hamnar närmre 50% än de 77% det är idag. Utöver detta ovan har jag inga skulder. Då jag precis har börjat spara på börsen, och tidigare kontantbesparingar förbrukats vid flytt och andra händelser de senaste åren, så har jag inte mycket på kontona. Men med den nya lönen så kommer jag att trycka över en bra del till ISK:t varje månad. Hoppas såklart på en rejäl börskrasch också, så att jag kan köpa in mig billigt nu när jag är i uppstarten, med väldigt lite investerat men med desto mer att investera de kommande åren.
Jag tycker inte det käns konstruktivt eller särskilt trovärdigt att sätta upp en deadline såhär i början av min resa när jag just har börjat jobba mot detta mål. Men utifrån mina beräkningar skulle jag tro att FIRE någon gång mellan 50 och 60-årsåldern är realistiskt i de flesta av livets utfall. Det är såklart mycket som kan hända. Arbetslöshet, sjukdom, separation, döden och all annan olycka som händer i livet. Börsen vet vi ju inte heller hur den kommer gå framöver, precis som med utvecklingen i världen generellt.
Jag tycker i alla fall det käns bra att ha något sorts ekonomiskt mål att sträva mot, samt en generell strategi för vägen dit. Att vara en närvarande och kärleksfull förälder och partner här och nu är såklart det viktiga, men det ena behöver inte vara på bekostnad av det andra.
Om du har läst ända hit; Stort Tack! Jag hoppas att forumet kan fungera som ett bollplank för mig då jag är helt ny i dessa sammanhang. Och utmana mig gärna också om mina resonemang haltar, det är till stor hjälp för mig.
Mvh
Entropi
