Hur ärliga och öppna är ni till vardags gällande er ekonomiska situation?

Vardagsekonomi
1

Jag är en person som i grunden är väldigt öppen och ärlig i min kommunikation med vänner, kolleger etc. Jag gillar att diskutera och prata men när det kommer till frågor gällande ekonomi där jag har ett större intresse än gemene man har jag valt att hålla mig väldigt passiv i diskussioner och jag undviker nästan helt att starta konversationer som kan öppna upp “känsliga” ekonomiska diskussioner.

Detta känns lite tråkigt då det för mig är givande och inspirerande att lyssna och diskutera med andra inom ämnen som jag själv är intresserad av.

I grunden ligger nog någon form av Jante-tänk samt att jag som ung strävade över att som vuxen inte hamna i samma sits som mina föräldrar som öppet förkunnande hur dåligt bemedlade vi var inför alla vi kände med någon form av stolthet i rösten och gärna gav kängor åt de som var bättre bemedlade, ofta inför oss barn varvid jag kände rätt stor skam inför sällskapet.

Detta motiverade mig till att se till att skapa en ekonomi så att jag själv och mina barn aldrig skulle behöva hamna i samma sits. Jag vill att vi skall känna att vi har en trygghet och alla möjligheter i världen. Jag kan stolt se hur jag faktiskt lyckats med just detta vilket skapar en lycka för mig. Vi har alltid levt en bra bit under våra tillgångar och använt överskottet för att spara, amortera ned och investera.

Däremot har mina föräldrars syn/öppenhet kring ekonomi och att det är fult att tjäna pengar eller vara rik samt berätta vad man lyckats med skapat djupa sår i mig vilket gjort att jag valt bort att prata om pengar IRL då det enligt mig lätt skapar en olustig/obehaglig stämning med avundsjuka etc., speciellt om de man diskuterar med inte har en väldigt snarlik situation.

Många av mina vänner och kollegor har en bra till väldigt bra ekonomi och många har dyra intressen men väldigt få vad jag känner till har samtidigt ett gediget sparande och investerande därför är det något som jag aldrig pratar om. Ingen i min närhet har inblick i vår ekonomiska situation vilket å ena sidan är befriande men ibland vill jag ju prata och diskutera då det är ett av mina största intressen. Något som ingen i min närhet känner till.

Eftersom jag har ett AB där ekonomin finns tillgänglig för alla på allabolag har jag de senaste åren märkt att vissa i min närhet luskar den vägen och börja hinta och tycka och tänka högt kring hur man skall se till att bränna de flesta av sina pengar på bästa sätt. Att spara och investera verkar nästan vara något fult, speciellt om man då redan har pengar.

Anonyma forum har ju definitivt en fördel för personer som mig men någonstans gör det ont i mig att jag väljer att inte vara ärlig kring detta område med de som är mig nära. Blir ju konstiga signaler när jag är så öppen kring annat.

Jag tänker mig att flera här har gjort en liknande resa och idag har en ekonomisk situation som inte ser likadan ut som de i er närhet. Hur hanterar ni att diskutera kring dessa ämnen med familj, vänner och kollegor? Är ni fullt öppna och känner att det tas emot väl eller väljer ni som jag att inte prata?

20 gillningar
2

Jag väljer mina forum. Jag har en vän, som visserligen lever efter devisen “mest lån när den dör vinner”, men som jag vet inte dömer mig för att jag investerar en relativt stor del av min inkomst. Vi kan prata om bolån, hur mycket investeringar vi har, lön etc.
När jag däremot upplever avundsjuka eller när människor har åsikter i stil med “men du vet ju inte ens om du lever om 10 år” så undviker jag prat om ekonomi. När jag skulle byta jobb men sa att jag inte trodde att det skulle bli något för att vi inte var överens om lönen fick jag spydiga kommentarer i stil med att jag redan hade så hög lön så det kunde väl knappast vara något att förhandla om.

Jag saknar också vänner som jag kan inspireras av eller prata djupare om ekonomi med, men har förlikat mig med att de flesta i min omgivning lever från lön till lön med sparande endast för att kortsiktigt spendera dem. Jag känner heller inget behov av att röra mig utanför den bubblan, trots allt lever jag ju faktiskt som medelklass även om mina investeringar vida överstiger de flesta andras. Det känns bara så…platt att bara prata om vart man ska resa nästa gång, om man ska köpa en ny bil/båt/ eller renovera på huset.

14 gillningar
3

Ja, det finns en del avundsjuka och lättkränkta människor som inte klarar av att diskutera diverse spörsmål.
Att vara framgångsrik på olika plan exponerar andra människors svagare sidor.
Mänga människor mår bäst av att leva i sina små bubblor med diverse osynliga regler vilka vid lite närmare granskning blir lite löjliga.
Trots att varken kristendom eller islam ( två stora religioner som många bekänner sig till) inte tycker att pengar ( Mammon ) ska dyrkas så verkar ändå pengar/ekonomi vara mycket viktigt för människor och då också ett känsligt ämne.
Ska man diskutera ekonomi får det nog bli på ett mer allmänt än privat plan.

1 gillning
4

Generellt öppen och försöker inspirera andra att spara och investera. Tror det inspirerar eftersom jag inte har ett högavlönat arbete. Det är ju en betydligt lättare resa som höginkomsttagare.

Finns många rika och välavlönade i min umgängeskrets som inte behöver säga något alls eftersom folk redan vet. Det är nog främst medelklassen som sysslar med sånt här.

10 gillningar
5

Kopierat och saxat från tråden:

“Vad väckte ditt intresse att börja spara och investera?”

TL DR: Traumatiska minnen och knäppa upplevelser i barndomen.

Min pappa hade en enastående förmåga att spara på ören och bränna tusenlappar på prylar, träningscyklar, faxmaskin(användes typ en gång.)

Kanske därifrån jag fått mitt minimalistiska tänk? För dessa prylar gjorde honom glad i minuter sen var nyhetens behag förbi.

(Min bror ärvde tydligen denna sakletar-gen och har en lada och ett hus fyllt, alltså HOARDERFYLLT med prylar och skräp. Militärsängar, skolkök, gamla dockor och läskiga masker, porslin, högtalare, instrument, verktyg, tavlor, fönsterrutor, osv, osv, osv.)

Exempel på att spara på ören:

Ha en halv mm tunt lager nutella på mackan så det blev meningslöst.

Återvinna julklappspapper, samtliga julklappar fick inte slitas upp, (Det är ju det roliga för helvete! :flushed: )

Dom skulle öppnas så man kunde spara julklappspapperet till nästa jul, och nästa jul, och nästa jul… :see_no_evil:

Byta ut samtliga lampor till lågenergilampor som strålade typ 2 watt. Man kunde ha samtliga lampor tända och rummet var ändå mörkt! Och Gud hjälpe dig om du glömde släcka dom!

Elda olja var dyrt så min pappa körde runt och hämtade lastpallar som han tog hem och slog itu med slägga så han(till grannarnas ENORMA glädje) kunde elda med dom. Det var något slags impregnerat trä som luktade fruktansvärt. Vi var inte populära bland grannarna milt uttryckt.

Ibland när jag kom hem på eftermiddagen så upptäckte jag ett halvt glas mjölk jag glömt i morgonstressen så då drack jag det för man fick inte slänga mat. :nauseated_face:

På bilsemestern fick vi sällskap av 2 bensindunkar vi satt 3 dm ifrån för min pappa skulle spara några ören på den billigare bensinen, sen körde vi en bit så såg han att bensinen lik förbannat var billigare och svor en lång ramsa.

Min mamma körde på en hare på vägen hem från jobb så den blev kvällsmat. Jag har alltså ätit roadkill. :neutral_face:

Min pappa ställde till en enorm och väldigt pinsam scen när vi var på big bowl i malmö och min pappa ombads hänga in sin jacka i garderoben. Det vägrade han för det kostade 15 kr. :man_facepalming:

Vi hade en katt, Nalle som fick dö i plågor för det var dyrt att avliva hos veterinär. :disappointed_relieved:

Jag var på bio med min pappa men det enda jag minns var när han frågade om jag ville ha några tomma pantburkar som stod i biosalongen, “Ja, okej” sa jag och min pappa fipplade upp en plastpåse och skulle lägga burkarna i. Då kom en biovärd och sa att det där är vaktmästarens jobb och min pappa ställde återigen till en stor scen och skrek för dessa förbannade pantburkars skull. :skull_and_crossbones:

Jag var på ett nöjesfält av något slag nära min hemby. Vi hade inte råd med några nöjen så jag fick gå runt med en svart sopsäck och plocka pantburkar istället. Nästan lika kul. Inte.

Jag fick 200 kr av mormor och morfar fast dom fick jag aldrig njuta av för mamma var tvungen handla mat/betala räkningar för dom. Bra med mat iofs fast det var ju mina pengar jag hade fått…

Vi var i London och jag hade i stressen glömt min tunnelbanebiljett på rummet så det blev ju skrikna svordomar som traumatiserade mig för livet antagligen.

Hela klassen åkte på skidresa men mina föräldrar sa att dom inte hade råd. Jag fick kolla på videofilmen när dom kom tillbaka. Nästan lika roligt. Not.

På dagis kollade jag storögt på Patrik som hade med paprika på fruktstunden och jag tänkte:

“Hans föräldrar måste vara rika för Paprika, Det är DYRT!!!”

Jag minns detta som det vore igår.

Det finns säkert fler exempel jag förträngt fast jag hoppas min poäng nått fram. Jag har fått höra:

“Nej, det är för dyrt”

så många gånger så det är en brain tatoo vid det här laget.

Jag vill bara ha pengar så jag slipper utsätta mina framtida barn för vansinnga spara ören projekt. Och har du orkat läsa ända hit så är du en av få som kanske förstår mig. Tack! :pray:

Som du kanske förstår har jag en stark önskan att bli rik. När hela ens barndom genomsyrades av pengastress och ens mamma stod och kollade oroligt när man plockade lösgodis och sa att man skulle “…plocka sockerbitarna för dom vägde minst.” så får man en väldig respekt för pengar.

Nu befinner jag mig i den något udda sitsen att vara undersköterska och miljonär. Det skedde pga arv som kom alldeles för tidigt för min mamma dog. Jag hade inte så mycket kunskap och hade en groteskt tur med ensild aktie jag köpte. (Detta var ren tur och rekommenderas inte.)

Hur det har påverkat min liv kan inte nog understrykas. Jag oroar mig aldrig för pengar och det är så extremt värdefullt för mig att slippa den stressen. :innocent:

Samtidigt hänger man med folk som säger “En miljon är ju inte så mycket pengar” och här på forumet där folk skriver: “Man är ju rik först vid 10 mille.” bara jaha…? :roll_eyes:

För MIN del är det helt LIVSOMVÄLVANDE att ha en 90/10 aktieportfölj på över en miljon, att ha buffert och semesterkassa och pengar till att uppfylla ens drömmar.

Jag drömmer om att åka stridsflygplan, och att åka till Kalifornien och träffa en meditationsgubbe och hänga på stranden och meditera där. :innocent: Det hade känts som att träffa en gammal vän för jag lyssnar på hans röst i princip varje dag.

På grund av mina pengar har jag råd att drömma stort. Mitt absoluta drömliv är att spendera November till April i ett varmt land, bojkotta hela den skånska vintern och helt jäkla otippat få November att bli min favoritmånad. :star_struck:

Nu har jag ca 1,4 miljoner. (Jag vet inte exakt för jag loggar inte in.)

Nu ska jag läsa till ssk, investera allt CSN och när jag är färdig specialist-ssk ska jag jobba i Danmark/Norge Maj till Oktober och sedan dra iväg på min 6 månaders vintersolsemester.

Det är allt jag tänker på och drömmer om. Det är som i den filmen “Blow” med Johnny Depp där han snackar med en gubbe som han ska köpa hasch av och gubben säger:

“Amigo, you bring me 50 000 dollars and I have no more concerns.” 6 sekunders klipp:

Amigo. You bring me fifty thousand dollars, and I have no more concerns.

Det är som om jag har sagt till livet:

“Livet, om du ger mig November till April i ett varmt land kommer jag aldrig be om något mer. :star_struck:”

Detta skulle bara ha stannat vid mysiga dagdrömmar om jag inte hade pengarna. Nu är min dröm inom räckhåll. För helsicke. Det finns undersköterskor som jobbar i norge i 6 månader sen drar iväg så varför skulle jag med 7 siffrigt kapital inte lyckas med det? :smiley:

Det som är lite konstigt är att man måste hålla på att smyga med det. Man känner sig som Clark Kent ibland för man måste sitta där med kollegorna/vänstermuppiga vänner och skådespelarklaga på priset på tomatpuré osv osv.

Det är konstigt att jag inte kan berätta för min bästa vän som jag känt i över 20 år.

Enda nackdelen jag kan komma på är att syskon vill låna pengar av en. Jag är kanske en snål jävel men lånar jag ut 50 k till 2% ränta när börsen går upp med 20% det året så känns det som om jag “missat” 10 000 kr pga av att jag lånat ut dom 50 000 kronorna. :neutral_face:

Pga att jag fick mina pengar lite på ett bananskal så har jag ingen riktig emotionell bindning till dom. Hade jag sparat ihop vartenda krona hade det gjort mer ont tror jag när börsen åker bergochdalbana. Nu loggar jag inte in så slipper det bekymret. Det är skönt att inte logga in. :slight_smile:

Jag kan inte understryka nog hur mycket pengarna har förändrat mitt liv till det bättre och att jag kommer slippa spara in ören på vansinnga projekt och att mina framtida barn kommer få allt dom pekar på. (Och samtidigt ska man på något sätt lära dom ekonomiskt vett.)

Har jag tillräckligt med pengar så jag med lätthet VARJE ÅR kan åka till varmt land på vinterhalvåret då är succén ett faktum. Då är jag rik bortom mina vildaste drömmar!

Jag har en känsla av att dom vinterhalvåren i framtiden kommer vara dom bästa i mitt liv och att mitt liv förändras när jag får barn som måste gå i skola och massa annat. Men jag får korsa den bron när den kommer. ^^

Jag känner mig framförallt rik för jag är frisk. Har jobbat i vården så länge och upplevt mycket hemskt. En man med ALS som berättade att han inte längre kunde omfamna sin fru berörde mig djupt. :face_holding_back_tears:

Alla dessa saker vi friska tar för givna.

Nu läser jag dessutom till ssk och blir smärtsamt medveten om läskiga sjukdomar jag tidigare var lyckligt ovetande om så nu känner jag mig ännu mer lyckligt lottad att jag är frisk. God willing.

P.S Såklart berättar jag inte för någon om mina pengar det är bara mina syskon som vet. D.S

72 gillningar
6

Jag diskuterar ganska ofta ideer kring ekonomi, investeringar och pension med familj och bekanta utan att för den skull gå in på exakt vilka summor jag har på vilka konton.

Jag tror aldrig att jag har fått frågan hur mycket pengar jag har (annat än av min åttaåring), så tydligen diskuterar jag med folk som har samma inställning som jag, att vi håller oss till idéer och strategier, inte detaljer. Men så har jag inte några mångmiljoner att prata om, och gissar att de flesta av mina vänner har mer pengar på banken pga arv och fastighetsaffärer etc.

2 gillningar
7

Tack för era svar, just det du skriver Angelica känns väldigt vanligt, at tom man har en god ekonomi eller lön så kan vissa se det som en rätt till spydiga kommentarer och att man inte har rätt att ha funderingar och definitivt inte att beklaga sig.

Ett fiktivt exempel mellan två vänner efter att börsen gått ned.

A: - Shit, jag loggade in på Swedbank och såg att jag har tappat 10.000kr på en vecka nu när börsen rasta, dessa 10.000kr tänkte jag ju använda till en weekend-resa nästa månad som jag nu får ställa in, hela mitt liv rasar. Det är så synd om mig, varför har jag alltid sådan otur?

B: - Det var synd men börsen går upp och ned och det kommer säkerligen gå upp igen på lite sikt, (väljer att inte nämna att en buffert och ett sparande utanför börsen för troligt utgifter i närtid är bra), jag har med haft en tråkig utveckling och tappat ett värde på en miljon kronor på min depå.

A: - Men det gör väl inget, du är ju ändå så rik…

Känns som att det saknas förståelse och empati generellt i samhället för de som genom uppoffringar och bra val satt sig själva i en bra situation. Någonstans finns en risk att allting man säger eller tycker vänds till ens nackdel i andras ögon.

6 gillningar
8

Känner igen mig även i denna kommentaren. Pengar lockar verkligen fram mycket känslor hos människor, speciellt då om man själv känner avsaknad av dem kan det locka fram dåliga sidor som avund etc. samt skitsnack om andras livsval.

Försöker undvika umgås med personer som ständigt beklagar sig över sin ekonomi när de varken har en budget, gör dåliga val och unnar sig långt över sina tillgångar och som samtidigt säger att andra bara har tur när det egentligen handlar om livsval, uppoffringar och hårt arbete för att skapa en bra plattform i sitt liv.

4 gillningar
9

Fin och sorglig berättelse på en och samma gång. Jag inspireras av människor som vågar “bryta trenden” i sin familj. Vara den generationen som säger att nu är det nog. Det krävs mod och kraft att bryta det där som vi blir matade med som sanningar som barn och också stå emot påtryckningarna från en familj (och i ditt fall kollegor) som kanske i mångt och mycket lever kvar i det. Läste om begreppet “inlärd hjälplöshet” som jag tror att många lever med dagligen. Man tror att livet ska vara en kamp där någon annan, oavsett om det är staten, arbetsgivaren eller systemet i stort som hela tiden arbetar emot en. Det måste vara ett bedrövligt liv att inte uppleva att man har kontroll över sitt liv och sin framtid.

Och bra jobbat med 1,4 mille, även om de är ärvda hade du ju kunnat bränna dem, nu hjälper de dig att förverkliga dina drömmar :slight_smile:

8 gillningar
10

Ouuch, bara att läsa om denna uppväxten gör att jag får ont i magen då det verkligen låter som ett extremfall, bra att det slutade väl. :slight_smile:

Det kan också vara en ögonöppnare för många föräldrar att för dem så oskyldiga kommentarer eller åtgärder som berör sparande/snålande av pengar kan skada ens barn för livet. Även om ett sparsamt förhållningssätt i grunden är bra så skapar det lätt en utanförskap och dålig självkänsla för barnet. Speciellt om sparandet och snålandet tar över vardagen och appliceras likt sila mygg och svälja kameler.

1 gillning
11

Jag tror att det till mångt och mycket handlar om att människor alltid utgår från sig själva. Att ha X miljoner på kontot är onåbart i de flestas ögon för att de inte är beredda att göra jobbet bakom. På samma sätt tror jag också att människor gärna tillskriver människor som lyckats som att de bara haft tur istället för att inspireras till att göra en liknande resa (i stort eller smått) själva.

Det kanske är enklare att vara missunsam än att sätta sig i förarsätet på sitt eget liv och bestämma riktning.

10 gillningar
12

Det är olika med olika vänner o släktingar.

Med vissa nära släktingar, är jag restriktiv för de blir bara avundsjuka. De brukar öppet/subtilt vilja att man bjuder dem på det mesta. De gissar att vi fått vår nuvarande ekonomiska standard bara genom arv.

Med vissa nära vänner kan jag vara hur öppen som helst. Där får jag seriös feedback samt delar tips o trix med dem. De flesta av dem fattar att det ligger vissa uppoffring i att nått nuvarande ekonomiska standard (uppoffringar såsom sparande/övertid istället för semester eller högskoleutbildning istället arbeta direkt efter gymnasiet)

13

Ja, att ta ansvar för sitt eget liv och inse att man är både huvudperson och förare är nog en förutsättning för att kunna resonera kring detta område.

Ungefär som en granne som på fullt allvar sade att Duplantis bara hade tur med generna när han nyligen tog OS-guld och slog världsrekord.

Att han har talang och är exceptionell är en sak men han tränar mer målmedvetet än de allra flesta elitidrottare och med bra förutsättningar runt omkring där hela familjens liv kretsar kring stavhopp. Ganska extrema insatser som fallit väl ut. De sista tre månaderna inför OS gjorde han allt i sin makt vad det gäller, träning , kost och vila för att kunna maxa sitt hopp på OS-finalen. Ganska otacksamt att ens en människa då tror att hans prestation huvudsakligen eller enbart är tur.

Någonstans har jag ändå insett att mina föräldrars ständiga plumpa kommentarer om andra samt förhärligande i hur duktiga de själva var som föräldrar trots att de var så fattiga och inte hade något val eller påverkan på sina liva har gett mig bränsle. Speciellt när jag som ung ofta fick kommentarer som att detta är inte förr oss, detta kommer du aldrig klara av, du kommer bara misslyckas, alla som ser ut att ha det bra är egentligen misslyckade och olyckliga. Jag lyckades syna bluffen och kan nu i efterhand förstå andemeningen över att monetär lycka inte är allt även om den så klart i dagens samhälle är en grundbult för ett bra liv. Just deras avsky och förminskande av andras lyckande är troligtvis det som färgat mig allra mest och gör att jag är väldigt försiktig med att yppa något i denna riktning än idag, även om de så klart skulle gilla att jag är sparsam så är det ju inte bra om det leder till att jag faktiskt blivit rik. :wink: Sjukt konstigt resonerande då de tillskriver ordet rik som något negativt.

Har valt vänner som ser livet annorlunda men där möts jag mer av kommentarer att när man har pengar skall man sätta sprätt på dem. Att som jag vilja bygga en trygghet i mitt liv med alla ekonomiska möjligheter inför framtiden verkar vara en anomali i dagens samhälle. Skönt att höra att det finns likasinnade.

4 gillningar
14

Tänkte samma sak. Kognitiv dissonans.

1 gillning
15

Jag tror att det också kan ha att göra med hur man pratar om ekonomi med andra. Men det är klart att det med vissa personer är svårare än med andra. Då får man hoppa över att diskutera med dem.

Sedan är ekonomi för många en fråga om tur/slump. Tur i fråga om gener, fallenhet, intressen, hälsotillstånd, personlighet, föräldrars kapital (ekonomiskt, socialt och kulturellt), var du föds och i vilken tid osv.

Jag har släktingar som fötts med silversked, bokstavligen. Och prickat in samtliga punkter ovan. Det betyder inte att de inte har kämpat bara att de har det SÅ mycket lättare att uppnå vissa specifika mål. Missunnsam? Nej. Avundsjuk? På vissa aspekter absolut!

2 gillningar
16

Du har definitivt en stor poäng här. Vi har alla dragit någon form av lyckolott som ens sitter här och diskuterar detta. Någonstans handlar det om att ta de förutsättningar vi begåvats med och göra det bästa utav dessa. Vad vi begåvats med är inget vi kan göra något åt, däremot hur vi väljer att förvalta och utveckla detta för att skapa något bra för oss själva, det är vårt helt egna ansvar och inte något som vi kan kräva att någon annan skall förse oss med. Sedan finns det precis som du är inne på personer som från håll sett ut att fått mycket givet från start och det är väl därför någonstans det kan finnas både missunnsamhet och avundsjuka även utanför denna grupp när någon lyckats med något.

till syvende och sist handlar det väl kanske om evolution och överlevnadsinstinkt. Hur påverkas min roll i flocken och hur trygg är min status? Att ta upp känsliga diskussioner med vänner riskerar ju att förändra relationen åt båda håll och om man då känner att risken är större än möjligheten detta ger så väljer man istället att vara tyst.

5 gillningar
17

Jag tror problemet är samma som med allt i livet. Om man ger vuxna råd som inte är efterfrågade har man ju egentligen på ett sätt omyndigförklarat personen. Prova att börja prata om hur bra du äter och hur duktig du är på att träna framför någon som väger 100 kilo ska du se att stämningen blir minst lika tung, förutsatt att du är i bra form, som om du börjar berätta för folk utan buffert att du har sparat 1 mille senaste året. Eller prova att berätta för en rökare hur lätt det var för dig att sluta. Sedan att tjocka människor, rökare och folk utan buffert egentligen behöver hjälp är väl en annan fråga.

9 gillningar
18

Det är ju också en fråga om vad man värderar. Det är ju många som framhäver sig själva som framgångsexempel för att de har några mille i en indexfond och samtidigt är tjocka och i dålig form. Andra människor kanske värderar hälsa högre, eller upplevelser, eller annat. Det är ju svårt att påstå att man har ett objektivt svar på vad den optimala mixen är.

14 gillningar
19

Bingo.

Tänkte skriva en spaltmeter i stil med det men det är ju vad som egentligen pågår. Samtidigt är det rätt folkligt även bland medelklass/höginkomsttagare att ”sparka uppåt” mot tex matbutiker, banker och miljardärers vinster. Det ses som självklart att kunna klanka ner på.

Vi är biologiskt kodade att leta efter orättvisor och ställa dessa ”till rätta”. Antingen genom att göra en Marie Antoinette eller genom att ge passiv-aggressiva gliringar.

Det har även observerats bland schimpanser så det är inget kulturellt det här.

https://www.scientificamerican.com/article/chimps-sense-of-justice-f/

1 gillning
20

Ja, ingen gillar att bli mästrad av en Messerschmidt och i alla de områden du nämner så är det lätt att det blir en vuxen-barn relation istället för vuxen-vuxen. Något som kan vara OK om personen ifråga söker hjälp hos en rådgivare men som sällan fungerar bra i en relation mellan vänner. Ingen vill befinna sig på en hög häst och bli bortstött ur flocken även om man menar väl. Lättare att prata väder och vind även om detta ämne snart är lika känsloladdat som politik, religion och privatekonomi.

Bästa är väl att hitta likasinnande eller personer som inte är så dömande.

Det påminner mycket om diskussionen om att en person som är smal och vältränad som tackar nej till en kaka när alla i omgivningen skarpt säger till dem att det är klart att du SKALL ta en kaka, du är ju så smal och vältränad (kanske bla för att personen väljer att skippa kakor). Detta verkar vara socialt accepterat men inte motsatsen att någon säger till en överviktig person att låta bli ur ett hälsoperspektiv.

Det verkar vara mer accepterat att ge råd och gliringar för att få andra personer att falla in i ledet som resten av flockens beteende utan att förstå deras förutsättningar och drivkrafter istället för att faktiskt förstå dem och låta dem frodas i sitt gebit även om det ligger utanför normen.

8 gillningar