Jag har tillsammans med en nära familjemedlem startat, drivit och utvecklat ett företag vid sidan av mitt heltidsjobb och vi har nyligen gjort en “exit” genom försäljning av bolaget som kommer ge oss minst 80 mnkr det kommande åren beroende på hur vissa parametrar faller ut. Utöver det har jag ett välbetalt jobb som chef på ett börsnoterat bolag. Är självklart fruktansvärt stolt över att vi lyckats med detta och resan har inte på något sätt varit enkel, och där kommer vi till mitt dilemma. Både jag och min sambo börjar nu märka av omgivningens känslor kring vår finansiella framgång på ett sätt som vi inte är helt bekväma med eller vet hur vi ska hantera.
Jag har jobbat fruktansvärt hårt med mitt företag i 10+ år, med åratal av stress, sömnlösa nätter, investerat/riskat allt kapital jag haft flera gånger om osv - en resa som i princip ingen i min omgivning varit med om eller skulle utsatt sig för (och 99% av människor inte kan förstå vad man gått igenom, troligen ingen annan än andra entreprenörer som gjort samma resa).
Jag är otroligt stolt över att vi lyckades och jag och min sambo har en fin vision om hur vi nu vill börja leva på ett annat sätt. Vi börjar dock redan nu märka av kommentarer från människor i vår omgivning kring vissa val vi gör. Jag har inga problem med avundsjuka från personer jag inte bryr mig om, men när det kommer från nära vänner/släktingar som jag på riktigt bryr mig om så blir jag lite ställd och obekväm. Vi har aldrig pratat om pengar med våra nära, men det räcker att de googlar/går in på allabolag.se så kan de se svart på vitt hur mycket vi gjort.
Vi kommer ur fattig arbetarklass (jag) och medelklass (sambon) och lever ett ganska sparsamt medelklassliv. Både jag och min sambo har en ganska klar vision om hur vi vill leva, och vi vet hur hårt vi jobbat för det. Däremot var vi ganska oförberedda på omgivningens kommentarer så fort vi gör något som kan “sticka ut” eller råkar nämna ett problem som andra anser att vi nu kan “köpa oss fria från”. Det börjar nu påverka även nära relationer med andra människor som vi uppskattar och jag märker att jag i mitt eget huvud vill skrika “FATTAR DU HUR HÅRT JAG JOBBAT FÖR DET HÄR?!?” varje gång jag/vi unnar oss något som betyder mycket för oss. 99% är säkert i mitt eget huvud men vi märker av det mer och mer. Det är inte ogina människor vi omger oss av utan fina människor som kämpar hårt även i sina liv men troligen aldrig kommer få samma utväxling som vi lyckats med (och som jag är väldigt ödmjuk för, för jag vet mer än de flesta i min omgivning om hur det är att växa upp fattigt 
).
Hur gör man för att hantera nuvarande relationer som man bryr sig om när det kommer till känsligare frågor om finansiell frihet? Jag vill inte tappa människorna runt oss eller bli förflyttad till “den som inte har några problem”-kategorin, vilket jag redan märkt i relationen som jag inte trodde skulle påverkas.
Och någon som har några tips på hur man hanterar känslan att man vill att alla ska förstå vad man gått igenom för att komma till detta? När andra har haft fina helger, semestrar, utekvällar osv så har jag jobbat, jobbat, jobbat och även levt med en otroligt hög stressnivå i perioder. Märker nu att jag tom för mig själv har börjat urskulda mig för val vi nu kan göra. Till saken hör också att jag inte pratat särskilt mycket om vårt företagande med utomstående, antingen för att det varit för stressigt/jobbigt eller för att inte dra uppmärksamhet till det när det väl började gå bra.
En faktor till det hela är säkert att jag själv kommer ur arbetarklass, i större delen av mitt liv omgivits av arbetarklass och socialt är jag fortfarande mest bekväm i arbetarklass/medelklass. Trots att jag nu har ett hyfsat välbetalt chefsjobb så har jag aldrig varit bekväm med livsstilen och värderingarna som många av mina kollegor/nuvarande professionella nätverk har.
Någon som har egna erfarenheter/tankar? Tips på bra poddar/böcker/bloggar/forum?
vi har själva knappt förstått att vi lyckades ro det i hamn trots att det gått en tid nu. Men inser att det väntar ett stort inre arbete för att möta sig själv och andra personer utan att för den skull leva ett mindre liv än man har möjlighet till (klassiker från Ramit Setis podd). Dina tankar kring empati och att man inte kan förändra andra människor är definitivt relevanta här. Är ovan att befinna oss på andra sidan - har aldrig direkt behöver fundera på hur det skulle vara om vi lyckades, vi har bara jobbat på… Men är glad för ett sådant här forum där man kan mötas och få inspel och tankespjärn i alla möjliga olika frågor, även de man inte trodde skulle komma 
). Men ämnet berörs ändå ibland med en obekväm tystnad från mitt håll som svar 
