Hur hanterar ni att omgivningen vet att ni har det bra ställt? Under senaste månaderna har jag känt mig väldigt påverkad av människors “gliringar” och det får mig att bli ganska ledsen inombords.
Jag har alltid haft ett starkt driv i att tjäna egna pengar men har tidigare varit lite fast i ett sämre förhållande där alla pengar “åts” upp. Efter att ha kommit ur förhållandet för några år sedan startade jag helt på noll och hade två barn att försörja. Idag har jag nu sparat ihop en ganska fin summa samt fått ihop en bra lön vilket gör att jag känner mig självständig och nöjd.
Jag utbildade mig ung och skaffade första jobbet. Avancerat ganska snabbt grnom hårt arbete och har på detta även ett hittat ett mycket förmånligt extrajobb. Jag har verkligen kämpat hårt för pengarna jag har idag. Jobbat dag, kväll, natt, helg, extrapass, bytt bort all semester osv. Under flera år. Har även sökt mig till mer ovanliga jobb som ger mig än mer förmåner och nu har jag ändå fått det ganska fint ekonomiskt.
Nu råkar det vara så att omgivningen nyligen fått veta min årsinkomst då det stod med i tidningen om vilka kvinnor under 40 år som tjänar mest i en viss kommun.
Detta har gjort att alla pratar om det. Det kollas upp i taxeringskalender osv. Folk kan helt enkelt ge mig gliringar ofta på jobbet där kollegor tycker det är oförskämt att jag tjänar mer (har ju flera jobb så givetvis kan mina kollegor som inte har det tjäna lika).
Jag får ofta höra att jag kan ge bort, bjuda osv för jag tjänar oförskämt mycket mer än dem. Till och med mina närmaste vänner håller på även om de ALDRIG skulle vilja ha mitt extrajobb så tycker de ändå det är orättvist med min lön och jag märker att det är sämre stämning. Tyvärr har ett par av mina närmsta vänner ganska tufft ekonomiskt då de satt sig i stora skulder och inte vill avstå något av sin överkonsumtion. Jag förstår att man kan må dåligt av att sätta sig i skulder, självklart men nu går deras humör ut över mig.
Svårt att beskriva den dåliga stämningen jag känner men de får mig hela tiden att känna mig skyldig trots att jag vet jag jobbar hårt.
Jag skryter aldrig, talar aldrig om pengar någonsin på det sättet. Är allmänt trevlig och kanske lite för snäll som person. I alla fall dras jag med dåligt samvete inombords.
Var nyligen på resa med en kompis där jag betalade en hel del på middagar osv så jag är absolut inte snål. Dock känner jag nästan att detta förväntas av mig. Hon upprepade ofta att det “inte drabbar någon fattig” eller så får jag höra att jag tjänar så bra så “jag har ju råd”.
Jag känner mig så extremt obekväm. Är en vanlig, enkel person som värderar livet och små saker mer än pengar även om jag vet att pengar kommer underlätta saker och ting.
Känner ni av något från andra eller är det frid och fröjd i er bekantskap?
Det är inte så att jag har en lön som är helt galet hög men den är bra. Utöver detta överkonsumerar jag aldrig. Jag köper gärna begagnat osv men investerar gärna i fastigheter och aktier vilket gör att pengarna fortsätter växa.
Mitt mål är att inom kort köpa ett bättre hus till min familj och bli skuldfri så fort som möjligt så givetvis vill jag inte ge bort mina pengar hela tiden för att andra förväntar sig att jag jämt ska bjuda.
Jag bryr mig inte om vad andra tycker, samtidigt flaschar jag inte med att faktumet att jag har det bättre ekonomiskt än majoriteten.
Snarare bjuder jag mina vänner på lunch/middag, åka ut till stugan kostar på mig saker som har funktionell och real betydelse.
Du är anonym på ett forum där folk ibland diskuterar arv på tiotals miljoner. Berätta vad du tjänar mer specifikt och vad för spann dina vänner ligger i, så hjälper de oss att få en uppfattning om situationen!
Vilken jobbig situation för övrigt. En klassiker är att personer jämför löner brutto och inte förstår att nettoskillnaden sällan är lika stor.
Detta är något av det mer vedervärdiga journalistik kvällstidningarna ägnar sig åt.
Missbruk av offentlighetsprincipen om man så vill.
Undrar om dessa journalister är stolta över sitt jobb ?
Det är som sagt ingen helt galet hög lön, runt 70 tusen brutto. Har sparat ihop ca 700.000 kr mestadels genom investering av lönen sedan några år tillbaka.
Mina vänner ligger på runt 40.000 brutto och har nästan inget sparande. Men vi har som sagt lite olika jobb ändå.
Jag har som sagt inget berättat om det, de har själva läst om det. Flashar inget om mina pengar utan lever och ser ut som dem ungefär. Möjligen reser jag ganska mycket numera vilket inte är lika lätt att dölja.
Trist situation du hamnat i. Tyvärr så blir det med åldern lättare att umgås med människor som har samma syn på pengar som en själv än att umgås med de som inte har det. Då slipper man gliringar och att behöva känna skuld för att man har det bättre ställt. Säger inte att du ska byta vänner helt men kanske försöka hitta åtminstone någon ny vän som verkar lika driven som du och som också har en sund syn på pengar. Då kan ni sporra varandra och slippa känna att det förväntas att du ska betala mer osv.
Mitt förslag är att acceptera att avundsjuka är en del av den mänskliga naturen.
Du har jobbat hårt vilket har givit dig väldigt många möjligheter. Du slipper oroa dig för pengar, du kan köpa det mesta du vill ha, du behöver inte fundera på om det är ett problem att gå på restaurang när du känner för det, du kan köra en schysst bil, välja hotell istället för vandrarhem. Osv. Men alla förändringar i livet innebär både bra saker och dåliga saker. En nackdel med din ekonomiska situation är att den väcker avund hos omgivningen.
Jag tror att det enklaste och bästa sättet att hantera det är att acceptera det. Du vet att din omgivning brottas med avundskänslor, du vet att de själva vet att det är fel, men också att de inte riktigt kan hindra att det pyser ut glirningar mot dig från alla dåliga känslor som bubblar inom dem.
I övrigt så tycker jag att det är bra att vara generös, men utan att använda pengar som mutor. Det är trevligt att kunna bjuda.
Om någon frågar eller kommer in på ämnet så tycker jag inte att det är fel att prata om pengar, men berätta gärna också vad du har fått ge upp. Att du har fått lägga många timmar på ditt extrajobb, att du behövs jobba kvällar och helger, men att det också har givit dig en frihet att inte känna din vardag ekonomiskt begränsad. Det kanske ger en viss förståelse för att du har betalt ett pris för din ekonomiska situation.
I övrigt så tänker jag att det kan vara bra att även börja umgås med andra vänner som uppmuntrar dig och ger sig positiv återkoppling, istället för att komma med glirningar. Vänskap är inte kravlöst, och det är inte okej att hålla på och skjuta giftpilar på sina vänner.
Hittar du något tillfälle där du kan få fram budskapet om att du är less på glirningarna och de gör att du känner dig ledsen, så vore det såklart bra. Det kan nog vara så att dina vänner inte förstår att du blir ledsen.
Först vill jag ge dig kredit för att tagit dig ur ett “Sämre förhållande” som du utrycker dig. Sedan tycker jag gott och väl att dina kompisar borde kunna se arbetet bakom som gjort att du kommit till din inkomst du har idag, inget har kommit gratis. Tycker du skall stå på dig och känns det obekvämt kan du hänvisa att dom pengarna lägger du hellre på dina barn. Ex. Fråga: Kan inte du bjuda mig på middag Svar: Tänkte jag skulle gör något i helgen med mina barn för dom pengarna. Då kanske dom inser att du är en försörjare precis som dom! Bara mina tankar.
Tack pelpet för ett väldigt bra svar! Fick mig att tänka lite mer och kanske kunna släppa det här lite lättare!
Jag tycker så bra om mina vänner och egentligen om de flesta människor, jag tror att de flesta vill gott ändå och visst kan man vara avundsjuk ibland, det kan även jag
Jepp. Jag är nog den enda höginkomsttagaren på min släkt och nog den enda högutbildade. De flesta ligger runt 20-28 000kr. Jag har 56 idag men tidigare 65. “Du sitter bara på arslet framför en skärm och pillar navelludd” är vad man oftast får höra.
Lever i lite olika världar där helt klart. Sen är jag nog inte den bästa på att förklara mitt yrke(systemutvecklare). Men mina föräldrar orkar liksom inte lyssna. De vet inte ens vilket bolag jag jobbar på och bryr sig inte nämnvärt heller.
Jag är lite mer tveksam till om man skall gå in på detaljer och anledningar till om man är mer eller mindre rik. Vi är många som sliter hårt och tyvärr finns det ingen absolut korelation med det och hur rik man är. Jag tycker inte heller att det där med att vara generös och att bjuda är något som alltid landar så väl. Även det kan istället uppfattas som att jag är bättre och rikare än någon annan. Bäst är nog att umgås med vänner och helt lämna lön och rikedom helt utanför. Men med det sagt så är det givetvis jättetråkigt att du har hamnat i en situation där din ekonomiska situation på något sätt skall vara det som andra definierar dig som.
Känns som att det lätt blir så, i vissa fall kan folk även börja störa sig på att man inte har ett tillräckligt “viktigt” jobb, tex varför ska en som bara sitta vid datorn tjäna dubbelt så mycket som en polis.
Det är är jättetråkigt men bland mina egna vänner så umgås vi inte längre med dom som gör allt till en tävling eller visar svartsjuka för att det råkar gå bättre för någon annan med börsen eller jobb.
Nästa gång det händer, berätta vänligt att det har blivit lite mycket kommentarer om dina inkomster på sista tiden. Personerna som är värda att ha kvar som vänner kommer att förstå och sluta.
Jag brukar bara säga att, ja det är fan inte lätt att vara smal när man är förmögen.
Jag utgår ifrån att du bor på en liten ort om 70k/mån får in dig på lönelistor i tidningen, och tyvärr så är ju avundsjukan större ju mindre ort du bor på.
Du behöver lära dig att bita ifrån och hantera obekväm stämning. Hugg tag i nån person du litar på och öva på vad du ska säga i dessa lägen så att du inte blir en ekonomisk dörrmatta för dina vänner. Det låter som om du tidigare var det för din partner, nu blir det dina vänner. Hur kan du bli bättre på att sätta gränser på ett bra sätt?
.