Morgan Housel: Social skuld som kommer med att ha pengar | Rik och anonym

Övrigt Nyheter, makro och omvärldsbevakning
1

Läste en artikel av Morgan Housel idag som satte ord på något som flera i forumet har varit inne på och varför man gärna vill vara anonym om man har pengar.

Det som mest stack ut för mig var:

I once spoke to a group of NBA rookies. The topic was how to avoid the tragedy of athletes who make a fortune in their 20s and are bankrupt by age 30.

One player mentioned something I thought was so important. He said most outsiders think athletes go broke because they spent their money on jewelry and cars. Sometimes that’s true, but the most common cause is social debt.

“When you grow up in poverty and then you’re making $10 million when you’re 22, that’s not your money,” he said. “That’s mom’s money, dad’s money, grandma’s money, cousin’s money, friends’ money. You can’t just tell them ‘I got mine, good luck to you all.’”

och

Thoreau once explained: “The cost of a thing is the amount of what I will call life which is required to be exchanged for it, immediately or in the long run.”

samt

They figured out what so many other people fail to recognize: The way you maximize enjoying your money is by eliminating social debt. […] It reminded me of what Naval once said: The best position to be in is rich and anonymous.

18 gillningar
2

Totalt medhåll. Och, vill jag påstå, är kostnaden ännu högre om man ackumulerar stor ekonomisk rikedom man inte behöver.

Och ja, social skuld är garanterat en faktor för många speciellt i ”lägre”/vissa sociala grupper.

9 gillningar
3

Detta med social skuld är ett intressant sätt att se på det, har upplevt det i familjen - framför allt i den äldre generationen som tillhört norrlänsk arbetarklass som inte alltid haft det så flått. Har lett till en del slitningar som aldrig riktigt lagat sig.

Det känns som lite samma tankefel som när folk argumenterar för att “om vi bara sänker VDns lön så kan vi höja alla arbetarnas”. Även om Börje Ekholm tjänar ~20 miljoner så blir det bara ~200 kroner per anställd om året. Nu har väl folk inte hundratusen vänner men å andra sidan så ber folk inte som saker som kostar 200 kronor :slight_smile:

Frågan är vad/hur man gör rent praktiskt? Det är bra att ha satt namn på konceptet så man kan känna igen det, men som någon som inte tänkt att bli stenrik eller känd så känns tips som anonyma donationer och liknande långt bort.

5 gillningar
4

Som jag uppfattar den här frågan så är den viktigaste insikten att det inte går att överskatta vikten av dels ett relativt välmående och fungerande samhälle dels en hyggligt fungerande välfärdsstat.

I ett fungerande samhälle går folk i skola, de skaffar jobb och köper bostad. Det behöver inte handla om någon märkvärdig lyxnivå men var och en kan som regel försörja sig i rimlig grad. Man behöver inte ”vara kompis med rätt person” för att ha rimligt goda möjligheter i livet. Sedan sjabblar vissa bort alla möjligheter ändå men de personerna är rätt få som regel.

Med en hyggligt fungerande välfärdsstat är rimligt bra skolor för alla. Det finns vård att få om och när man behöver det. Man behöver inte ha något stort privat sparande för att kunna ta del av grundläggande offentliga tjänster.

Om du istället har ett samhälle eller en miljö där ingenting av det där finns eller fungerar så är 20-30 mkr inte någon märkvärdigt hög summa. Om du ska kompensera för allt det som inte finns där så tar de där pengarna slut ganska fort.

13 gillningar
5

Känner igen fenomenet. Drogs nästan med i anhörigas ekonomiska problem när jag fick en lite större klumpsumma från ett försäkringsbolag efter min första olycka.

Trots att jag var den i familjen som hade lägst inkomst, så blev jag lite av familjens bankomat. Det höll på i ett par år, men till slut sa jag ifrån. Det var tufft, men både jag och dom skapade en situation som inte hjälpte någon.

Det är nog än tuffare i andra länder där samhällets skyddsnät saknas. Då kan summorna som sagt sticka iväg.

Men det är säkert riktigt tufft att säga nej, speciellt om det gäller sjukhusräkningar eller skaffa säkrare hem till sina närmsta.

Det är nog också fenomenet att man vill passa in, idag är det vanligare att ha stora skulder än pengar på ISK. Så de som har det tufft kan nog se det som en enkel utväg att få ekonomisk hjälp av nära.

Jag har själv svårt att be andra om pengar, för jag vet hur dåligt jag mådde när andra bad mig om pengar. Men när kompisar bjuder på fika eller på en konsert, då känns det ok, när det kommer från deras håll.

Det är konstigt hur mycket symbolik och känslor som finns inbäddat i pengar. Det är kanske därför många undviker att prata om det.

16 gillningar
6

Men det här är ju näst intill en omöjlig uppgift om man går ut ur anonymiteten. Den som har mer har då alltid per definition för mycket och måste kompensera.

För tankarna till Tragedy of the Commons. :star2:

3 gillningar
7

Att flasha med rikedomar är som att be om problem…:grin:

Men med släkt och vänner sen tidigare så får man vara hård men rättvis. Sätta gränser.

2 gillningar
8

Jag tror sällan att pengar skulle hjälpa min omgivning. Isåfall är det dom själva som behöver ändra sin situation och omständigheter för att förbättra sina marginaler för en bättre framtid. Om pengarna är en väg framåt just för den förändringen bidrar jag gärna om jag kan, om inte ekonomiskt så isåfall med annan hjälp kring problemet. Tror stenhårt på ordspråket:

Ge en man en fisk och han har mat för dagen,
Lär honom att fiska, så har han mat hela livet.

Jag har dock hjälpt de nära som verkligen behövt hjälp, men då på egna premisser, gett bort pengar och inte lånat ut.

5 gillningar
9

Fanns dokumentär på netflix som redovisade hur banklånen såg ut för vita vs svarta genom Usas historia. Den precis som det du skrev i inlägget bottnar någonstans i att man blir som man umgås.

Det gäller också annat än ekonomiska aspekter. Jag tex har sedan ung ålder aktivt valt bort personer som klagar/pratar illa om andra/ljuger etc etc från min umgängeskrets. Det var tufft som yngre men det har sparat mig mycket stress och drama som äldre. Att sätta sig i bra situationer med rätt människor är nyckeln till mycket i livet, både ekonomiskt och socialt.

7 gillningar
10

Mmm, det är ett problem men jag köper inte benämningen “social skuld”. Det innebär ju att man har en skuld till de som upplever sig vara berättigade till ens tillgångar.

Jag skulle snarare säga socialt skuldbeläggande eller i en del fall emotionell utpressning då de som upplever sig som behövande faktiskt inte har rätt till något av någon annans tillgångar.

Jag ser i den ingifta delen av släkten just nu rätt grava fall av emotionell utpressning av sjuka, lätt förvirrade äldre som bor på hem och har en större slant på banken som utpressas emotionellt av barn, släktingar, “vänner”, grannar mfl. Det är helt otroligt hur många som plötsligt har det “svårt” för att personen i fråga har sålt huset och flyttat till hemmet. Det är pengatiggeri rakt av, oftast med någon snyfthistoria, och gärna genom att fronta barn/barnbarn, för att göra det svårt att neka. Nej, en åttaåring behöver inte en elcykel bara för att där är en liten backe på hemvägen. Hen behöver cykla lite oftare för att orka. Tyvärr finns det väl ingen legal straffskala för emotionell utpressning. Däremot finns det nog en speciell plats i Helvetet för sådana människor IMHO :slight_smile:

Visst finns det människor i ens omgivning som behöver hjälp men första steget bör inte vara pengar tänker jag. Jag har mest försökt hjälpa genom att gemensamt försöka bena ut (verkliga) problem, hjälpa folk till arbete / extraknäck för att tjäna mer om nu pengarna är problemet eller att på annat sätt se över den ekonomiska situationen. Därmed inte sagt att problemet inte finns även i min närhet. Problemet är väl att vänner som visar sig inte vara det kan man säga upp bekantskapen med. Släktingar är värre att bli av med :slight_smile:

13 gillningar
11

Är det inte så att det mesta ”kostar” något, på ett eller annat sätt? Lever man i en familj eller kultur där det anses normalt och förväntat att hjälpa varandra, då får man också betala ett socialt pris om man väljer att inte hjälpa till.

I min närhet finns omvänt exempel på ett överdrivet oombett hjälpande. Det är väldigt svårt att hantera för de inblandade. Svårt att sätta gränser mot den som står och hoppar av iver att få bidra och är lite gränslös. Vad som är objektivt rimligt beteende bland vuxna människor går inte att använda som referens och rättesnöre utan det landar i att försöka balansera det som är.

5 gillningar
12

Låter som dessa individer har svårt att säga nej.

Skulle jag hjälpa min mor, far eller bäste vän. Ja 100% - oberoende av hur mkt pengar jag har.

Om en barndomsbekant, femte generations nästkusin eller min brevbärare kom krypande - Nej.

Vad är den social skulden om du nekar dessa?

13

Jag hade nog bett personen dra åt ****. Är inte så mycket för obehagliga släktingar.

14

Den här fixeringen med att “hjälpa varandra” ligger i någon mening inte så långt ifrån korruption. Jag tänker då särskilt på den klientelism som är vanlig i många länder.

Medlemmarna i Hubab-klanen i Hokuspokus-landet röstar alla på någon medlem av klanen. Det förväntas sedan av denne att hen ska rösta rätt i alla möjliga frågor, så att klanens intressen gynnas.

Det leder då till att pengar förslösas på olika mindre relevanta projekt och att inkompetenta personer utses till höga poster. Det gemensamma samhälleliga intresset ställs så att säga åt sidan av olika särintressen som var och en ser till sitt. Det framstår inte som någon samhällsmodell att eftersträva, om vi säger så.

5 gillningar
15

Det jag vänder mig mot är när folk plötsligt dyker upp som inte brytt sig ett jota om personen under många år för att tigga pengar när de vet att det garanterat finns pengar.

Jag känner ingen social skuld. Däremot kan jag på rak arm lista minst tre personer som kommer att dyka upp den dagen de inser att jag gått i FIRE för att försöka skuldbelägga mig för vårt goda läge. Hoppas jag har fel.

Sen kan jag också se nackdelen av att släkt hjälper varandra för mycket. Det blir lite lättja att man alltid kan få, ärva pengar av rikare släktingar och kanske inte försöker lösa sin egen situation tillräckligt mycket. Gör livsval som innebär tuffa ekonomiska omständigheter för att sedan försöka snylta senare i livet på de som gjorde andra val. Även sett det hända med kommentarer som ”farbror X hjälper mig om det blir tufft”.

Jag såg detta på ganska nära håll i Indien där en som arbetade åt mig var livrädd att alla släktingar skulle få reda på hans befordran och betydligt högre lön. Att släktingar dyker upp och ska leva på honom så hans familj förblir lika fattig, att alla barnen inte skulle kunna gå i skolan framöver heller. Såklart är det inte så i Sverige. Bara en extrem åt andra hållet.

Med det sagt. Jag har hjälpt en nära släkting med mycket pengar när pengar faktiskt var problemet. Som en gåva utan återbetalning. Mycket tack vare att personen sökte min hjälp utan att fiska efter pengar. Men tillslut gick det inte att få hen ur knipan utan just pengar, men som gåva då :grinning:

5 gillningar
16

Hej!

Det är mycket olyckligt att unga nyrika såsom NBA-spelare inte kan skapa generationsresurser för flera eftersom de inte har någon förberedelse för deras rikedom.

Social skuld kan också anses som något som man har inför samhället. Jag kommer från fattiga förhållanden, men tack vare (a) sveriges fantastiska utbildningssystem och (b) min bäste vän från medelklassen såhar jag lyckats ordna upp en god ekonomi. Det första gör att jag känner en viss plikt att bidra till samhället. En gång funderade jag på hur mycket min forskarutbildning kostade samhället. Jag kom upp i en mycket hög summa, sedan funderade jag på produktionskostnaden av samtliga vetenskapliga artiklar som jag läst och då kollapsade min analys. Det blev svindlande mycket för mig. Detta skapade en mycket stark ödmjukhet över det enorma privilegium som utbildningssystemet givit mig. Detta är stor kontrast till många forskarstudenter som gnäller på lönen och tar det för givet att samhället ska ge och ge, och att just de förtjänat att erhålla dessa privilegier.

Jag menar inte att alla som fått massa rättigheter tillgodosedda av samhället ska känna en stor skuld och bli oförtrutna samhällsförbättrare, men man kan åtminstone (a) betala sin skatt utan att gnälla och (b) undvika att medverka i stora samhällskostnader såsom kriminalitet eller miljöförstöring.

Nu när det gått bra för mig hjälper jag gärna andra på olika sätt. Med detta är jag noggrann att påtala att de inte är skyldiga mig någonting. Jag föredrar att tänka att de som jag hjälpt någon gång kommer att hjälpa någon annan i framtiden.

Leende,
Clebo

5 gillningar
17

Jag har också funderat en hel del kring detta och hur orättvis den sociala skulden är.

Jag är uppväxt med en pappa med bättre ekonomiska förutsättningar än de flesta. Han har dock haft inställningen ”jag tänker inte uppfostra några bortskämda barn” och jag har fått betala i princip allt för mig själv sen jag var 15 (undantaget mat och husrum tills jag flyttade hemifrån). Han har heller inte öppnat några dörrar i karriären direkt. Däremot har han sen jag varit mycket liten drillat oss barn i förhandlingsteknik, försäljning och presentationsteknik (är rätt komiskt faktiskt nu när jag tänker tillbaka på det hur många ”lekar” som bestod i att pappa ville att vi skulle öva på att sälja något till honom).

Hur som helst så har det gått väldigt bra för mig ekonomiskt och karriärsmässigt på ”hyfsat” egna meriter men absolut tack vare hans idoga arbete kring karaktärsbyggande.

Jag lever ett liv där absolut ingen förväntar sig något ekonomiskt från mig då jag ju aldrig ”fått något” för egen del… . Jämför mycket med mina vänner som utifrån sätt har liknande ekonomisk situation (bra karriär, hög lön) men kommer ifrån andra förhållanden där dom förväntas hjälpa till och kanske bidra till släktens ekonomi i större utsträckning. Vi lever ju under fundamentalt olika ekonomiska förutsättningar trots att det yttre, till synes, ser likvärdigt ut.

6 gillningar
18

Låter som han helt enkelt körde på ”lär en man att fiska”-stilen, vilket jag tycker är helt rätt även om jag personligen inte hade tvekat kring att öppna dörrar med hjälp av nätverk. Sedan vet jag inte vad du menar med ”betala i princip allt själv”, men barn kostar i både pengar, tid, ork och annat långt upp i åldrarna. Du kan nog räkna med en ganska fet summa från honom när han anser att du inte längre behöver dem.

4 gillningar
19

Ja precis! Tror också att det är en bra taktik.

Med betalat allt själv så menar jag kläder, intressen, resor, aktiviteter, presenter, mat/fika när vi är ute på nåt ihop osv. Så finns ju absolut saker utöver det som han betalt. Men var mycket fokus att inte förvänta sig av andra att dom ska betala.

Däremot tror jag att jag bidragit (och kanske även bidrar) storskaligt till hans väldigt glesa och grå hår​:sweat_smile::wink:

4 gillningar
20

Hej Pinglan!

Kul att det går bra för dig i karriären!

Bourdieu kallar det du beskriver för socialt kapital. Det finns en enorm fördel i din uppväxt att du fått lära sig förhandling, presentationsteknik och försäljning. Det är mera värt än en summa pengar i vid 18-årsdagen.

Du har inte heller varit tvungen att oroa dig för din familjs ekonomi när du var barn. Det spelar också roll för barnets framtid. En del barn väljer att inte gå i gymnasiet för att jobba ihop pengar för att hjälpa till med mat och hyra. Andra jobbar extra i stället för att göra sina läxor för familjens ekonomi, och uppfattas som lata, okunniga och oengagerade i skolan. Skammen gör att ingen berättar. Andra kan inte påminna sig att deras pappor lärt dem någonting. Andra minns inte sin pappa.

Genom att bara finnas till och att vara framgångsrik har din pappa hjälpt till för din karriär, även om han inte “öppnat någon dörr” åt dig.

Du visar i alla fall en viss ödmjukhet inför att du har haft fördel av de viktiga färdigheter som du fick förmånen att lära dig som ung. Flertalet som jag träffat menar att de, trots ett överflöd i socialt kapital, inte “fått någonting” av sina föräldrar för att de inte fått en summa pengar, vilket ibland uppfattas som otroligt arrogant.

Andra fördelar är helt omöjliga att upptäcka. Med all sannolikhet talar barn till rika föräldrar på ett sätt som markerar status och resurser utan att de tänker på det. Det märker bara personer från arbetarklassen när ni möts. Det märks på anställningsintervjuer där rekryterare får “bättre vibbar” av vissa än andra.

En annan osynlig fördel som många medelklassare inte ser så ofta är en ekonomisk grundtrygghet hos sina föräldrar. Det gör att medelklassare (och uppåt) har möjlighet att vara mera risktagande som i sin tur ger enorma möjligheter. Om man känner sig ansvarig för andra är det viktigt att man landar jobbet, inte för högsta lönen. Samma sk gäller för hur man tar för sig på jobbet. En del är grundtrygga för att de vet att “det ordnar sig” vilket innebär att de vågar ta för sig på jobbet. Andra är rädda att göra fel, och de får inte mest lönepåslag.

Allt detta, och mycket till, ackumuleras till en osynlig, men ack så betydande fördel.

Jag misstänker att det också handlar om ett visst ansvar kring andra. har du erbjudit ekonomisk hjälp till någon eftersom du uppenbarligen är i position att göra det? Om en pensionär står framför dig i kön och räknar mynten i handen, erbjuder du dig att betala hens mat?

Leende,
Clebo

7 gillningar