Jag har under de senaste åren brottats med hur jag relationsmässigt ska hantera pengar.
Kort info om mig:
Ålder: ~30 år gammal
Månadslön: 46 tkr
Buffert: 60 tkr
Pengar på ISK: 550 tkr
Bor i bostadsrätt värd 3,6 mnkr, med 50 % belåning. Ägs tillsammans med sambo.
Mina pengar kommer från idogt arbete och månadssparande i indexfonder under många års tid. Jag känner mig inte “rik”, och objektivt sett tillhör jag kanske medel inom min ålderskategori. I relation till min familj har jag dock betydligt mer. Det är en stor familj, där flera haft det svårt att avsluta påbörjade studier, hitta ett fast arbete eller ens betala sina räkningar i tid. Mina tillgångar är större än hela mina syskons och föräldrars samlade ekonomi. Jag upplever att vi har svårt att hitta gemensamma nämnare. Det finns en uppfattning om att jag har svindlande belopp på banken och borde vara mer generös, medan jag tycker jag har en trygg ekonomi. Skillnaden märks i gåvor, resor, boendeform, kläder - ja syn på livet överlag.
Någon som känner igen sig i beskrivning och kan relatera? Hur hantera skillnaden?
Jag är lite osäker på vad frågan konkret handlar om. Jag har hygglig ekonomi medan resten av familjen har varierande läge. Ingen har tyckt att jag borde “hjälpa” någon eller att någon annan borde göra det heller.
Jag har tagit på mig att hjälpa en del kompisar som haft det kämpigt. Ofta har problemen varit deras eget fel och de har behövt hitta någon sorts disciplin för att ta sig ur sin situation. Det vore fel att säga att enbart min påverkan varit avgörande men det har iallafall bidragit. Om man får en tydlig väg mot förbättring förevisad blir det lättare att hålla sig till den. De varianter jag har förespråkat har fungerat. Det har inte varit så konstigt egentligen men det är ju tacksamt när det ger resultat.
Nja, statistiskt är du rikare än de flesta svenskar. Bra jobbat!
Du kanske kan vara generös mot familjen genom att utbilda och förklara hur du har gjort för att skapa den ekonomiska tryggheten du har ordnat? Att ge bort massa pengar till folk som inte kan hantera dessa är ju meningslöst. Och är de inte intresserade av att ta lärdom så hade jag bara lämnat det så, och hänvisat till det varje gång de frågade efter pengar.
Jag, för att inte tala om min fru, håller en så låg profil som möjligt. Brukar påpeka hur mycket räntan har gått upp, hur mycket elpriset har stigit osv.
Givetvis lägger vi inte ut något om våra semesterresor på nätet.
Jag brukar lägga ut det mesta jag gör men samtidigt är jag rätt blygsam. Om utgångspunkten skulle vara att alla pengar ska gå åt skulle det bli en annan nivå. Då skulle det kännas mer konstigt att lägga ut bilder också.
Men hur vet dina släktingar vad du har på banken eller hur hög belåning du har på din bostadsrätt?
Samma här, men det känns ju naturligt att inför sin svåger eller annan släkting svara på frågan “ska ni resa nånstans i sommar?”. Vi brukar tona ned det och en resa med två veckor hyra av hus med pool i Toscana brukar få heta “bila i Europa”. Svårt ändå att inte få vissa släktingar att känna avund. Vi lever inte ett liv i flärd, utåt sett, men allt är ju relativt. Vår villa, bil och resa till utlandet ter sig ouppnåelig för ensamstående kusinen som får åka buss till en camping och tälta om hen vill ha semester.
Mitt råd är också att ligg lågt med dina tillgångar. Jag har själv en extrainkomst vid sidan om ordinarie arbete. Utåt sett ser det ut som att jag gör rätt lite för att få denna inkomst och så fort jag nämnt den för bekanta har det alltid blivit märkliga gliringar som i grund och botten är ren avundsjuka. Dock ser de inget av det ”osynliga” administrationsarbete man lägger ned, vilket gör bilden väldigt orättvis.
Min personliga erfarenhet är att folk är missunnsamma så fort man unnar sig något eller tjänar in extra kulor. Samtidigt handlar det ofta om prioriteringar, jag kör en bil som är närmare tjugo år gammal, men unnar mig istället lyxiga semesterresor, som jag ligger extremt lågt med.
Många har tyvärr svårt att koppla hårt medvetet arbete med en bra ekonomi. Jag kan ibland känna de saker du beskriver.
Det som personerna inte minns är de där gångerna du inte hängde med ut och festade för att du jobbade extra på helgen, att du inte åkte skidor i Alperna på sportlovet och kämpade med din gamla bil när andra köpte en BMW på avbetalning.
När du levt 20 år till så kommer skillnaderna vara mycket större. Hjälp dem förstå att de också kan påverka hur mycket de har på kontot när de är 50. Att göra av med pengar är inte lika med lycka.
Det vet de förstås inte. Det är ej uttänkta markörer som jobbtitel, bil, adress m.m. som tillsammans skapar den bilden. Jag arbetar med ekonomi, på kontor. För mig inget konstigt eller avvikande. Men det är förstås relativt till hur de andra lever.
Jag tycker det är ett bra råd att försöka hålla låg profil och tänka på hur man till exempel beskriver sina resor och nöjen!
Det är inte så att det sitter i ditt huvud? Att du inte kan umgås normalt med “fattiglappar”? Att inte hitta “gemensamma nämnare” med sin egen familj för att man har en rätt genomsnittlig ekonomi förefaller märkligt.
Nu är du väl taskig i överkant mot frågeställaren. Det finns mängder av familjer som har utvecklat någon form av “tyck synd om mig mentalitet”. Det är dessutom alltid någon annans fel om man misslyckas med sina studier, på sitt arbete etc.
Jag ställer nyfiket den fråga som först dyker upp: Har du utländsk bakgrund? I många kulturer finns en förväntan att dela med sig till släkten när det går extra bra för någon? Kan det ligga något i det?
I övrigt håller jag med övriga kloka i tråden: Det är mer värdefullt att lära ut hur man fiskar än att ge bort en fisk. Du har också mer än snittsvensken i din ålder, men det ger ingen anledning att strö pengar omkring dig. Relationer baseras inte på gåvors storlek såklart.
Man säger ju att det inte är ens fel om två träter, är väl inte en orimlig tanke här heller.
Och är det inte en konstig formulering att man inte har kan hitta gemensamma nämnare med sin egen familj för att man tjänar strax över medel? TS livsstil torde vara rätt ordinär utan plats för större utsvävelser.
Vi pratar inte om vår ekonomi med personer i släkten på det sättet. Vi har iofs ingen som har det så pass dåligt att hen inte kan resa på semester eller bor katastrofalt illa eller så. Men en del av dem har det definitivt sämre ställt än oss. Men jag tror inte att nån av dem skulle komma på tanken att vi skulle ge dem pengar. Jag tänker att kapitalet behöver vara betydligt större än det du beskriver för att det ska vara aktuellt att dela med sig av sitt överflöd till de som har det lite allmänt knapert. Sen kan man tillfälligt hjälpa personer i familjen som hamnat i kris men det är en annan sak som var och en förmodligen skulle göra oavsett kapital.
Men jag tror att det allra bästa är att inte öppna upp för spekulationer utan hålla en låg profil om sin ekonomi.
Ja och nej. Känner igen mig på så vis att vi har det mycket bättre ställt ekonomiskt än en del av fruns syskon, där det t.om. förekommer skuldsanering i ett fall.
Känner inte igen mig att det skulle vara något problem att umgås och hitta gemensamma nämnare.
Livet består av så mycket annat än hur mycket pengar man har på banken.
Det här är en bra fråga men jag kan mycket väl tänka mig att liknande mönster kan förekomma även vissa i infödda svenska familjer. I en “utländsk” kontext skulle det också mer sannolikt uppfattas som ogint att ifrågasätta den här ordningen. Man delar med sig till klanen och det är inget som det finns utrymme att tycka något om. Man är i första hand klanmedlem och i andra hand individ.
I mitt eget fall har jag en nära släkting som helt klart behöver skaffa sig ett bättre jobb. Personen är helt klart dåligt betald och har en (hypotetisk) potential att få ett bättre jobb. Däremot skulle den förändringen förutsätta att personen “skärpte till sig” rätt rejält. För den utan högre utbildning är ofta de dåliga jobben många och de bra jobben få. Vi har personer på mitt jobb som har samma kvalifikationsnivå som min släkting men de är alla professionella på en helt annan nivå. Frågan handlar inte om specifika kunskaper eller meriter utan om attityd till jobbet. Man kan vara underbetald, missnöjd och allt möjligt annat. Allt detta kan vara objektivt sant och glasklart för alla och envar. Ändå sätter man på sig sitt läppstift på morgonen och visar upp ett glatt leende när man möter chefen vid kaffeautomaten. Det är liksom bara så det fungerar.
Att hålla på och tjafsa om att den ena eller andra uppgiften inte står med i tjänstebeskrivningen eller “borde utföras av någon annan” är ett oseriöst och oprofessionellt beteende. Har man den typen av beteende så är man fastlåst med fotboja på arbetsmarknadens botten. Nya jobb kan man så klart få men det kommer att vara samma sorts skitvillkor som man var missnöjd med på det förra jobbet. För att ta sig ur den där nivån och komma till något bättre behövs en uppsträckning och ett ändrat mindset. Detta borde vara självklart men är uppenbarligen inte det för vissa (eller många).
Jag har själv gjort ett “omtag i karriären” och det var mycket kopplat till ett tidigare felaktigt mindset som jag efterhand lyckades vrida rätt. Riktigt på fullt så “primitiv” nivå som exemplet ovan var inte mitt case men jag kan ändå se att “en professionell inställning” är en väldigt viktig förutsättning för att få bra jobb och göra karriär i någon form. För min del har också olika förtroliga samtal med chefer fungerat som ett sorts kvitto på att jag agerat rätt. Jag har vid en rad tillfällen fått information om allt möjligt som “inte varit officiellt” av olika chefer. Det är ensamt som chef och bra att ha någon betrodd medarbetare att kunna resonera med. Naturligtvis har jag hanterat den informationen på ansvarsfullt sätt. Det ingår också i den professionella inställningen till jobbet.
Ja, till viss del sitter det i mitt huvud. Jag har varit uppmärksam på vilka värderingar som jag fått med mig hemifrån, och ofta valt att göra tvärtom. Mer konkret kan samtalsämnet runt middagsbordet handla om myndigheter som inte hjälper till, en urholkad välfärd, svårigheter med att skaffa jobb, hur orättvist samhället är, att en förmögenhet får man genom att vinna på Lotto osv.
Jag har upplevt det som en inlärd hjälplöshet, som jag inte vill bli del av, och istället tänkt att jag själv kan forma min framtid.
