Äsch jag fegar inte med att berätta att jag har det gott ställt. Har blivit tillfrågad flera gånger om jag kan låna ut pengar men säger bara nej, tycker det är extremt enkelt.
Slutar de inte tigga kan man bara lägga på, gå ifrån eller säga upp kontakten, ingen big deal direkt. I Sverige har vi ju ett system där man tar stora delar av folks löner för att alla ska kunna få hjälp, då tänker inte jag ta min lilla del jag får behålla och ge bort den, aldrig i livet.
Kan man inte ta hand om sig själv så får man utnyttja våra välfärdssystem helt enkelt, alternativt får vi göra om skattesystemet så det blir mer amerikanskt, då kan jag absolut börja hjälpa till själv, men då ska jag få behålla 80-90% av värdet jag skapar.
Det känns som en del av inläggen kommer från en “skyddad” miljö. I ett fall känner jag personer som beter sig som frågeställarens familj. De har dessutom “hjärtat till vänster” vilket innebär att de tycker att det är Samhällets uppgift att ta hand om dem.
Jag är definitivt ingen mörkblå moderat, men jag anser att det är varje persons ansvar att försöka att efter bästa förmåga ta hand om sig själv. Först därefter skall Samhället hjälpa till.
Jag förstår mycket väl om frågeställaren har svårt att konversera med sin familj. Själv har jag tack och lov inte de problemen.
När dom “tigger” eller uttrycker missunnsamhet, så svara undvikande (som getts exempel på i tråden) och växla över samtalet på vilka åtgärder de som gnäller vidtar för att förbättra sin situation.
Använder dom all ledig tid på att förbättra sin situation? Om inte så ifrågasätt varför dom inte gör det. Utbildar dom sig? Går dom komvux? Går dom enstaka kurser på Univ? Tar dom extrajobb på helger och fritid?
Få gör detta. Och tycker att detta är obehagliga samtalsämnen.
Om du varje gång dina tillgångar kommer på tal gör flyttar över samtalet på hur dom kämpar, så kommer dom att sluta med gnället.
Ser ingen som helst uppsida i att dela med mig av den informationen till omgivningen, inkl. släkten. Om jag snappar upp att någon potentiellt kan vara intresserad av ekonomi och investeringar diskuterar jag gärna det, särskilt med yngre. Men inte mer än så.
Jag tror det där blir svårt att ändra. Finns en stor risk att du blir sedd som förmer om du försöker. Lev ditt liv och njut som du vill och uppskatta dina nära på de sätt du kan istället. Om någon undrar kan du svara kort och ärligt hur du lever och varför utan att lägga värdering i hur andra gör. Hur de gör med informationen blir upp till dom.
Tycker du har ett jättebra sparande men du är ju inte förmögen så att dela med sig av sitt sparande är ju som att kasta pengarna du kämpat för i sjön kan ju hjälpa till någon enstaka gång om det kniper men ska betalas tillbaka tror det är bäst att inte dela med sig då förväntar dom det nästa gång oxå
Även om du nu berättat det så är väl inte 60k ett större belopp? Eller blandar man ihop din ISK som ju är en form av privat pensionssparande?
När jag var i din ålder tjänade jag ofta mer än släkt och vänner, men var heller inget jag pratade om. Om jag råkade göra det någon gång efter några glas vin för mycket och under en trist konversation så fick det inga direkta konsekvenser.
I mitt fall var det snarare tvärtom då det visade sig att släkting var mångmiljonär och utan barn och åkte omkring i en gammal Volvo och sålde bildelar men gillade att bli bjuden men bjöd aldrig själv - hoppas du inte är sån
Ja den inställningen/de diskussionerna låter ju inte så peppande.
Främmandeskapet (om jag får kalla det så) inför varandra kanske snarare ligger i dessa värderingar än ägandet/saldot på kontot? Jag antar att de tycker att det är lika svårt att hantera att du verkar fått god ordning på utbildning/jobb/ekonomi som det du upplever.
Med risk för att det är ett ”stoppa huvudet i sanden”-förslag kanske ni skulle fokusera på saker ni har gemensamt. Några intressen eller sysslor som inte är så laddade som kan vara tillräckliga för att hålla ihop relationerna? Tycker ofta det är detta man minns positivt för att ta några egna exempel när man hjälptes åt att bygga odlingslådor, plocka svamp, byta tak etc.
Jag kommer göra precis tvärtom. Är någon en slarvpelle kommer den få betydligt mindre ekonomiskt stöd. Istället kommer krutet läggas på att vända trenden med barnbarnen från dessa eventuella slarvpellar.
Vi är tre syskon i familjen. Jag är i IT-branschen och tjänar (i mitt eget tycke) orimligt mycket pengar. Syrran jobbar i finkultur-branschen och tjänar ungefär hälften av vad jag gör. Brorsan är yrkesmusiker av och till så mycket han kan och har råd med; när det är ont om spelningar kör han charterbuss för att få det att gå runt.
Pengar är inget vi talar tyst om, direkt. Syrran har varit kvar på samma jobb sen hon var klar med studierna och fått skamligt låga löneförhöjningar; jag har försökt uppmuntra henne till att byta jobb för att inte fastna i låg lön för evigt, men eftersom hon gillat sitt jobb väldigt mycket har hon inte riktigt velat höra på det örat. Brorsan har ju inte direkt haft några illusioner om att bli rik på musiken heller.
När vi t.ex. firar jul tillsammans är det jag som brukar stå för många av de dyrare inköpen. När brorsan råkar ha vägarna förbi på nån körning och vi går ut och käkar middag tillsammans så är det alltid jag som tar notan. Jag ser inte detta som det minsta konstigt; från var och en efter förmåga, till var och en efter behov. Jag är lyckligt lottad och det är kul och trevligt att kunna vara generös. Varken jag själv eller mina syskon blir gladare av att jag kan lägga mer pengar på hög.
En grej som jag funderat lite på om det är rätt eller ej är att jag gått i borgen för brorsans hyreskontrakt (hyresvärden krävde det pga låg/osäker inkomst). Jag har inga som helst skäl att tro att jag faktiskt skulle behöva betala åt honom, han har koll på ekonomin även om han tjänar dåligt, men ändock. När jag funderar på detta brukar jag dock ändå landa i att det nog är rätt. Samhällets skyddsnät monteras gradvis ner och vem ska man då kunna få hjälp av om inte sin familj?
Du har väldigt god ekonomi. Du har såklart mer än genomsnittet i Sverige. Bra jobbat att ha kommit så pass långt!
Min familj är lite åt samma håll som du beskriver- många misslyckade studier. 2 av 3 syskon lever ur en resväska i stort sett och äger ingenting förutom det som rymts väskan. Men csn skulder upp mot miljonen efter utlandsstudier och diverse konstiga affärer där man har försökt att ”hustla”. Men ingen har tyckt att jag ska hjälpa till ekonomiskt på något sätt. Men jag tror mkt är tack vare den nertonade livsstilen jag har.
Jag och min partners approach i livet har längre varit att tona ner allt som går. Inte skryta. Inte visa upp saker. Det började som ett hänsynstagande mot våra vänner som hade allmänt sämre ställt förut men med tiden har det förvandlats till något man bara är- nedtonad och blygsam.
Du har redan fått liknande råd redan men det är värt att nämnas igen.
Vi har sparat kapital som är bra över genomsnittet för vår ålder. Men vi väljer aktivt att utgå ifrån att vi inte har några pengar och att det är rätt fattigt. Vi tycker inte att vi tillhör medelklass trots att vi enligt definitionen är det. I ville aldrig svepa oss i nån bubbla och tappa verklighetsförankring. Vi väljer att köpa nedtonade bilar trots att man kan gå och lyxa till det med något större och flashigare. Vi lägger inte upp några semestrar eller saker vi har skaffat. Vi ligger väldigt lågt helt enkelt. Jag tror att det bidrar till en bild av att jag inte har mer än någon annan.
Så om det känns jobbigt för dig att ha pressen fr familjen - tona ner rejält, så småningom så kommer deras förväntningar att korrigeras neråt.
Och sen ska man också se sanningen i vitögat: börjar man leva med sitt kapital som att man är rik så kommer ju det kapitalet att sina väldigt snabbt.
Även om du har rätt mkt pengar så kan man sprätta de väldigt fort.
Jag ser ingen uppsida i att argumentera emot viss släkt även om de har knepiga åsikter. Såna här återkommande ältande samtal har oftast funktionen att känna samhörighet och få ryggdunkar. Ett tryggt samtalsämne helt enkelt. Missta det inte för en debatt med deltagare som är öppna för nya perspektiv.
Jag håller med med om att det är tröttsam med negativt ältande samtal. Jag brukar hålla låg profil i liknande situationer. Försök hitta en öppning för att byta samtalsämne. Antingen genom att abrupt byta ämne eller försiktigt styra samtalet i mer positiv riktning. Försök hitta positiva öppningar i samtalet och häng på dom. Det kräver lite fingertoppskänsla. Ibland kan ett alternativ vara att diskret gå därifrån och göra nåt roligare istället.
Att gå i borgen för ett hyreskontrakt är något som många föräldrar råkat ut för. Här är det du som fått göra detta i stället. Det tycker jag känns fint.
Samtidigt får man inte vara naiv. Jag hoppas att du har begränsat borgen till max tre månadshyror.
Ja, “inte ens fel om två träter” säger bara någon som aldrig haft en idiot i sin omgivning.
Jag kan bara gratulera en sådan person, men det är en världsfrånvänd synvinkel i min mening, självklart kan en person vara oskyldig i en konflikt
