Jag förstår dina problem TS och hade personligen aldrig blandat pengar och familj. Det är inte en bra idee. Vi bor i Sverige med ett väl utbyggt skyddsnät just för att familj inte ska behöva rädda varandra från gatan.
Familj tar inte avstånd för att man vägrar stödja sina syskon ekonomiskt. Du betalar redan rejält med skatt och hjälper dem därigenom om deras behov är stora nog för soc. Är deras behov inte stora nog för soc så ber de dig ta notan för deras onödiga konsumption. Personer som letar i andras plånböcker för sin egna konsumption är ute på farligt vatten. Att stödja det beteendet är en björntjänst.
Jag förstår att det är en mkt jobbig sits som din familj väljer att sätta dig i i hopp om att sko sig på dig. Jag tycker det är fel gjort av dem.
Beter man sig inte respektfullt så drar jag en tydlig gräns mot den personen, oberoende av band. Tänker aldrig låta någon behandla mig dåligt, då blir man medberoende och mår dåligt själv, kan inte rekommenderas.
De som drar tydliga gränser mot sin omgivning tror jag personligen är de som mår allra bäst.
Går ju också att försöka återuppta banden längre fram ifall personen själv har löst sina problem, vilket är det som behöver ske.
Går också att visa personen som ber om pengar problemet genom att säga ungefär ”kan absolut hjälpa dig, ifall du visar alla dina banktransaktioner från de senaste 2 åren och du verkligen inte slösat pengar på något onödigt”.
Lovar att de kommer skämmas ihjäl och bli tysta då, för de slösar oftast mycket pengar på rent strunt.
Beror helt på en umgängeskrets om det är mycket pengar eller inte.
Jag har varit på tillfällen där man pratar om XXX som tjänar utlöst mycket pengar med en månadslön på 25 000 kr. Personligen håller jag en låg profil när dessa diskussioner kommer upp och försöker byta samtalsämne.
Personligen tycker jag det är svårast när man diskuterar hur dyrt sak YYY för barnen är. Speciellt när det för mig personligen är små pengar och jag låtar barnen få detta utan att ens reflektera över priset.
Det är svårt att prata ekonomi när man har olika referensramar än delar av sin omgivning.
Det du skriver och det jag reagerar på är att du inte tycker det är någon “big deal direkt” att säga upp kontakten med släktingar. Jag tycker det är en big deal oavsett orsak till att kontakten sägs upp.
Ja det är jobbigt och skapar bara osämjan i familjen. Tycker som familj så ska det delas lika. Mina barn kommer få exakt lika mycket, ska inte vara orättvist.
Vi inom IT ska dock komma ihåg att det bara kryllar utav jobb. I många branscher så kanske du har ett par platser att välja i din stad och det är en stor risk. Fan som utvecklare finns nog 1000 tals jobb bara remote jag kan välja bland och allt för många runt i staden. Det är väldigt lätt för oss att röra oss vidare och man kan lätt tänka det är lika lätt för en annan men det är de nog inte.
Det beror på vilket förhållande man har till släktingen. Kanske big deal om man står varandra nära men annars inte. Jag har väldigt liten släkt och ingen bor nära. För mig skulle det nog inte kännas som en big deal att säga upp kontakten med någon av dem om de började tjata på mig om pengar.
Exakt så. Jag förstår inte dom som växt upp fattigt att dom inte vill/kan/orkar/förmår resa sig upp och över från det.
Det är på ett vis bekvämt för dom att säga att det är omöjligt, det är ingen idé, det är försent ändå, Rika äter andras barn och kattungar och blablabla för då behöver dom inte ens försöka.
Kul för i mina ögon har även du då hjärtat till vänster. Att just varje person ska bidra efter förmåga är ju ett typiskt socialdemokratiskt motto.
“Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov”.
Nu menar jag inte att starta en politisk diskussion utan bara synliggöra att många som träter har mer gemensamma värderingar än man tror.
Målet borde vara att hitta den här grunden om man vill ha en relation med personen det handlar om.
Jag tror att nästan alla spelar någon del i det här spelet och det kan vara okomfortabelt på flera olika sätt. I mitt fall på flera sätt samtidigt.
Jag lever enklare och billigare än de flesta i min släkt, men jag är samtidigt kanske den rikaste (inte helt säkert, en del i min familj har rätt gott om pengar). Men mitt hem är så enkelt att jag inte skulle våga bjuda hem någon från min familj. Jag skäms över vår lilla TV och trasiga tapeter. Det är inte i första hand ett pengaproblem för mig, även om jag är försiktig med pengar, men jag förstår inte riktigt hur man löser den typen av problem (ja, jag är autistisk). Men samtidigt som jag skäms över mitt låga spenderande i min vardagsekonomi får jag också vakta tungan för att inte prata allt för lättvindigt om investeringar, något som jag nog har gjort mig skyldig till. För mig är tjugotusen spenderat privat oerhört motbjudande, men en halv miljon i en investering är inget jag oroar mig väldigt mycket över, om allt ser bra ut. Jag kan ha svårt att begripa hur andra familjer kan “har råd” att åka på skidsemester, medan jag också utan att tänka mig för kan ta för givet att man köper en bil utan lån (jag har fått lära mig av min far att bil och skog köper man kontant).
Samtidigt har jag några tiotals miljoner i förmögenhet och arbetar hårt för öka mina nettotillgångar för att kunna hjälpa barnen när de blir större och samtidigt lyckas med att försörja mig själv.
Jag och mina närmaste kompisar har haft en extrem öppenhetspolicy, där alla har berättat vad de tjänat och vad de betalar för sitt hus. vilket har lett till att jag har varit öppen med min förmögenhet och min aningen osunda oro inför min ekonomi. Jag ångrar verkligen att jag spelade med och var så öppen. En sådan öppenhet fungerar nog bra när alla i en grupp har jämförbara ekonomier, men när jag har 40m i nettoförmögenhet och dessutom är den som är mest neurotisk över pengar blir det väldigt skevt, tyvärr. Det finns få saker jag ångrar så mycket som min öppenhet i dessa frågor.
Sänk din omgivningsprofil, speciellt när du träffar släkt och vänner. Du behöver inte alltid vara snyggklädd när ni träffas och håll tyst om både investeringar och dyra utlandsresor.
Det är en fin gest till din bror, det enda jag hade varit försiktig med är om du själv behöver ta bolån framåt. Det är sällan positivt när banken ser att en presumtiv bolånetagare även är borgenär. Är avtalet skrivet till två år?
Frågeställaren är inte borgenär. Borgenär är den som lånar ut pengar. Nåväl, du är i gott sällskap över denna missuppfattning. Frågeställaren är borgensman.
Eftersom borgen till en hyrevärd inte registreras någonstans kommer det inte att påverka hans bolån.
Det är helt sant. Dra mig baklänges vilken blunder! Tänka sig att man kan göra sådana grova misstag när man t o m vet hur det ligger till. Tack för rättelsen!
