Situationen är att flera åldringar är i perioden där de flyttar mot sina förmodat sista boenden och därmed likviderar sina kapitalboenden och flyttar till hem eller hyresrätter med bättre service.
Jag är två generationer yngre, men jag misstänker att det finns en viss möjlighet att det kommer beslut i form av att leverera arv i förskott, och baserat på att det finns en del i släkten som jag misstänker har det rätt knapert just nu med flera barn och samtidigt föräldrar med nytagna huslån och pågående studier kanske detta också hoppar över en generation i ett mer eller mindre uttalat syfte att hjälpa dem (“Det är bättre att pengarna går dit de gör nytta”).
Min egna ekonomi är stark, förmodligen har jag högst lön bland alla mina kusiner, jag har ett måttligt bostadslån och klarar mig fint utan dessa pengar. Jag funderar på om jag ska knuffa över en del eller alla dessa arvspengar till de jag vet behöver dem bättre.
Den största frågan för mig är den sociala biten: Jag tror knappast att det går att hålla detta hemligt, så man får anta att det blir allmän kännedom. Och då är jag rädd för att det dyker upp skuldkänslor, eller att jag på rent meta-resonemang skulle vara rädd att de agerar på sådana känslor oavsett om de finns eller ej. Av samma anledning skulle jag vara rädd att ta upp detta till öppen diskussion om det visar sig att det kommer en större summa pengar.
Den andra möjligheten är att bara acceptera den eventuella pengen jag får och göra vad jag gör med pengar normalt sett, med vetskapen att andra skulle ha bättre nytta av dem, vilket också får mig att känna mig något egennyttig. Men kanske är det bästa ändå för framtiden med tanke på föregående styckes orosmoln.
Vill du maximera nyttan och var altruistisk finns det nog dom som är i ännu större behov än just dina kusiner.
Nobel tanke men hur hade det känts om dom som får din del av arvet går ut och idiotköper en bil på direkten?
Du gillar ju uppenbart din släkt, kanske du kan behålla din del, vänta nåt år och så bjuda in till kusinträff där du står för kalaset. Det hade nog den äldre generationen uppskattat.
Det låter som “överlevarens skuld”. Andra människor har så mycket problem, “varför ska jag få ha det bra”.
Om någon är dålig på att hantera pengar, så är det ingen lösning att ge dem mer. De försvinner bara till samma saker som innan.
Fundera på vad de egentligen skulle uppskatta i långa loppet. Bjuda hem dem på kvällsmat. Hänga med på bilservice, blocketaffärer eller andra ärenden. Leverera pizza vid flytt. Barnvakt.
Om en äldre släkting sparar hela livet för att ge dig pengar, hur känns det om du, rak i ansiktet säger “jag vill inte ha dem”? Pengarna kanske är deras sätt att visa omtanke?
Vet inte om detta hjälper dig alls! Men ett perspektiv. Tänk på att alla inte vill bli hjälpta. Även om en del har det knapert vill man kanske klara sig själv och kan då känna att man hamnar i en skuld till den som ger gåvan. Detta kan också påverka en relation på sådana vis man inte alltid tänkt på.
Är skuldkänslorna att ta du ska få pengar (när du reda har)? Eller handlar skuldkänslorna om att du vill ge bort pengarna till övriga kusiner, som kan tolkas som allmosor?
Förstår att det är en jobbig sits för dig. Att du ens reflekterar som du gör visar gott om din person. Har du press på dig utifrån att göra det ena eller andra? De flesta av oss har skuldkänslor vars ursprung har uppstått bakåt i tiden, dvs uppväxt. Vissa kan känna skuld för sin framgång, kanske för att andra påpeka det och projicerat sina egna känslor av misslyckanden.
Ett tips före beslut är att reda ut vari problemet befinner sig känslornässigt. Däri finner du även lösningen skulle jag tro. Är du ägare av problemet (skuldkänslan) eller är det familjen eller enskilda släktmedlemmars känslor kring saken som du ska hantera med din gåva?
Antagligen enklare/mindre komplicerat utifrån frågeställningen att ge ”praktisk fysisk hjälp/upplevelser” i så fall.
Hjälpa de måla om huset.
Ta med kusinbarnen på en semesterresa.
Låta de ta över din gamla fungerande (fina) xxx när du köper ny.
Blir det ”ställkostnader” vid något jobb låt de slippa den biten om de ska göra samma och bor i närheten. Typ ”när ändå lastbilen kom med ett lass X kunde de ta med en åt er också” eller ”jag får ett superpris om jag beställer två, vill ni också ha en?”
Låta de använda någon resurs gratis som ni ända köper in/äger.
Bjuda på vissa saker när ni träffas. Mat, boende, resa dit osv.
Öppet öppna ett ekonomiskt ”sparande till kusinbarnen” som de får när de blir vuxna.
Hyr en semesterbostad där ni kan umgås utan att det kostar de något.
Helt enkelt lite att ge utan att uppenbart ge pengar. Då går det inte heller att ”slösa bort” på samma sätt om det finns en farhåga för det.
Däremot tanken att du ”uppfattas som rikare” är nog svår att dölja helt redan nu oavsett om du ger av det specifika arvet eller inte så att säga. De känslorna/tankarna kommer du nog behöva brottas med oavsett.
Många bra reflektioner och motfrågor, tackar! Och jag har en del att kanske förtydliga och en del att fundera på
Det är inte fråga om att de är speciellt dåliga på att hantera pengar, skulle jag säga. Om man inte för någon sorts “om de har ont med pengar är de per definition dåliga på att hantera dem”-resonemang. Det är liksom inte riktigt en “Jag möjlighet att lösa deras kasinoskuld”-situation.
Men jag skulle säga att jag har fått med mig en viss dos av att pengar är lite fult att ha, eller iaf att ha i relativt överflöd (inte för att jag skulle klassa mig som förmögen för det). Något att fundera på. Tänker just nu att jag inte ska röra om i grytan i onödan men kanske komma ihåg vad jag tänkt om någon av dem faktiskt skulle fråga om hjälp.
En sak till. Hur vore det om du tar pengarna. Säger ingenting, om någon avslöjar sig som missunnsam genom att uttrycka orättvisa att du ”som inte behöver” ska få skiljer du agnarna från vetet och vet vem som inte ska lägga tid/energi/pengar på framgent.
