Hur resonerar ni med vuxna barn när eventuella pengar ska ges bort. Ger ni mer till ett barn med sämre ekonomiska förutsättningar eller ger ni lika oavsett situation? Blir det orättvist att premiera ett barn som har det sämre ställt? På ett sätt straffar man ju då det barn som lyckats och skött sig bättre?
Hur resonerar ni?
Jag går mer efter vad de behöver pengarna till. Om ett barn vill plugga, köpa bostad etc så kan man absolut hjälpa dem ekonomiskt, det är väl själva poängen med att ha en portfölj. Men för den sakens skull kommer jag ju inte ge de andra barnen samma summa bara ”för att”.
Olikabehandling gällande större summor utan dokumentation kan vara komplicerat ur ett arvsperspektiv.
Ger lika, dock har mina inte flyttat ännu. Risken är att lillebror/lillasyster alltid är den med mest behov enligt normen.
Brukar påminna mina föräldrar när dom säger.
-Dom har ju inte så mycket pengar att röra sej med bl.a. bla.
Då är i detta fallet lillasyster småbarnsförälder med man bra hus låga lån och heltidsarbetande båda två.
Dom har förmodligen mer över än många som tjänar dubbelt så mycket.
Givetvis kan det vara annorlunda, men som exempel kan man hamna fel tror jag.
De verkar ju inte behöva ekonomisk stöttning överhuvudtaget låter det som. Så då blir det ju en icke-fråga.
Skulle aldrig falla mig in annat än att behandla mina barn likadant.
Självklart för de flesta, men frågan är ju hur man definierar detta.
Eventuella penninggåvor. Exakt samma belop till samtliga barn.
Behöver de till kontantinsats. Lån till min inlåningsränta i bank och ingen amortering.
Mina föräldrar har såvitt jag vet gett lika och jag planerar att göra detsamma.
Sedan ställer jag såklart upp om det skulle bli megakris eller behöva lånas till t ex insats. Men att rakt av endast stötta ett barn pga dennes dåliga beslut, otur, lathet, klantighet eller vad det än månde vara känns inte rätt, inte rättvist och inte heller som något som leder framåt.
Nu hoppas jag slippa landa där eftersom jag vinnlagt mig om att ge båda sunda vanor kring pengar och förståelse kring juridik, ansvar etc.
Snusförnuftig och självgod kommentar kanske? Men äh, det skiter jag i. 
Fortfarande en definitionsfråga. Menar du vid samma tillfälle, eller vid samma plats i livet? Menar du samma belopp som i kronor och ören eller % av det de ska införskaffa?
Det kan vara åldersskillnader på 7-10 år mellan syskon, om den ena då vill ha pengar för att starta ett företag vid 29 års ålder, ska då 19-åringen få samma summa där och då? Om man hjälper ena barnet att köpa en bostad 2011 jämfört med 2021 kan det skilja otroligt mycket i pris för motsvarande bostad osv.
Även föräldrarnas möjlighet att hjälpa barnen kan skilja otroligt på 7-10 år.
Sett situationen från andra sidan, som barn.
Mina föräldrar såg alltid till att det blev rättvist. Inte mycket pengar så inga stora summor. Men fick ett barn hjälp på ett sätt så såg de till att vi andra fick motsvarande för något annat. Jag förstod inte då logiken med i princip millimeter rättvisa.
Tills jag beskådar vad som hänt med min frus föräldrar. Ett mindre lyckat syskon har fått oändligt mycket mer hjälp och pengar. Min fru som lyckad är redan så att säga förfördelad med hundratusentals kr. Även om hon ser till det stora hela så blir det ändå en kil i familjen mellan min fru och föräldrarna och mellan henne och syskon. Sådant kommer ofta åratal eller årtionden senare.
Med den erfarenheten så skulle jag göra mitt yttersta för att göra det så rättvist som möjligt
Mycket vanligare med motsatsen, att det mer misslyckade syskonet blir utan. Undantagen jag sett är föräldrar som på något vis vill hålla det mindre lyckade syskonet beroende på något vis.
Personligen tycker jag inte man ska ge något till sina barn. Det är deras liv och dom får allt när jag dör iaf.
Mindre saker absolut men blir då orelevant om julias godispåse kostar 5 kronor meer än emlis.
Mvh
Fredrik
Jag ger lika. Skulle någon situation uppstå kan jag absolut avvika men aldrig utan att alla är överens. Och full transparans hela vägen.
Får barnen låna till min personalutlåningsränta i bank uppstår inga sådana problem som du beskriver. Inga av de andra barnen behöver bli sura för att något barn har gynnats på någon annans bekostnad.
Fast nu gällde det ju penninggåvor, vilket var delen av ditt inlägg jag citerade.
Då jag vill att mina barn ska hålla sams genom hela livet så blir det lika behandling annars finns risk för avundsjuka etc tror jag.
Mina föräldrar har alltid varit rättvisa mellan mig och min bror och tror det gjort oss väldigt gott båda vi två känner oss lika behandlade.
De har nästan “löjligt” nogrant delat upp saker lika genom våra liv.
Kanske därför vi hälsar på dom varje söndag jämfört med andra barn som hälsar på under julafton lite snabbt 
Självklart får alla lika, och de får aldrig mer än marginella belopp. Barnen är mellan 30 och 40 år. Det vore väl sorgligt om de vid denna ålder inte kunde stå på egna ben.
Med dagens snedvridena bostadsmarknad kan de dock behöva låna en viss del till kontantinsats i bank. Det har jag förståelse för.
Jaha, du menade just för dina specifika förutsättningar (utan att informera om hur dessa ser ut), inte hur man ser på det generellt.
Tja, jag tycker nog att de gäller även generellt.