Generationsförmögenhet

Jag har gått och tänkt på en sak som Henrik (Coeli-grabbarna) när de vad med senast i podden. Nu kommer jag parafrasera och är intr helt hundra på att det var detta som han sa, men det är detta jag tog med mig.

Kontexten vara att ”sluta spela om man har vunnit spelet” men då sköt Henrik in kommentaren ”varför inte fortsätta och tänka på nästa generation”, underförstått att man då har mycket mer tid och kan där med vara mycket mera ”aggressiv” för att man har tiden på sin sida. Baserat på detta har två separata spår startats inom mig:

  1. Möjligheten att skapa ”generationsföemögenhet” är relativt enkelt.
  2. Hur ser man till att de värderingar och tankar man föra vidare bibehålls i förmögenhet? Samt vilka bör dessa vadderingar vara? Går det att ta fram ”rätt värderingar”?

Är det någon annan som har tänkt på liknande saker och vad har ni då tänkt? Är det något eftersträvansvärt? Jag fattar att det grundar sig i någon form av hybris att min stiftelse/familj skulle vara bättre lämpade att hantera dessa pengarna för att göra ”gott” än någon annan. Men tycker fortfarande att det är ett intressant ämne att utforska.

3 gillningar

Svaret på fråga 2 är väl att det är oerhört svårt att göra på ett bra sätt. Därav att många familjeförmögenheter inte varar så många generationer som de skulle kunna göra.

1 gillning

En del människor verkar anse att generationsförmögenhet är någonting dåligt.

Det kan ju stämma till viss del, att det är sämre för mig och mina barn att du och dina barn behåller era pengar istället för att betala dem i skatt eller konsumera upp dem.

Men det är ju trots allt dig och dina barn du bryr dig om, om du är normalt funtad. Att förneka att dina egna barn är viktigare än andras är bara att ljuga för dig själv.

Med det sagt så måste du tänka över vad du själv har att vinna på en generationsförmögenhet. Snålar och sparar du nu, för att någon bortskämd silverskedsunge ska slippa tjäna egna pengar i framtiden?

Jag tror ett arv på kanske 1 miljon hjälper väldigt mycket, det kan t ex ge möjlighet att skaffa ett hus, men att ärva en större förmögenhet än så ger nog inte mer lycka till ditt barn.

Förr eller senare kommer någon av dina barnbarns barn bränna allt på något materiellt skräp. Vill man att pengarna räcker längre bör man väl regulera bruket genom en stiftelse, eller så.

Tillägg: Använd kanske istället din ekonomiska frihet att spendera mycket tid med dina barn, gör aktiviteter och utbilda dem i hur du tycker man ska vara som människa.

5 gillningar

Jag ser en risk att det byggs in så mycket förväntningar och villkor att det blir en belastning i stället för en tillgång för nästa generation.

Jag har själv, lite väl sent i livet, kommit till insikt att jag delvis lever mina föräldrars liv i stället för mitt eget. På senare år har jag börjat tacka nej till ”gåvor” från föräldrarna eftersom de innehåller underförstådda villkor som jag måste bränna min energi på att klura ut och inrätta mitt liv efter. Jag har vid några tillfället bränt mig på att jag avyttrat tillgångar som jag trodde var mina, eftersom jag fått dem, men det visade sig vara ytterst impopulärt.

Så nu är jag hellre obegripligt konstig som inte vill ha något, än omdömeslös som hanterar gåvor på ett vårdslöst och oönskat sätt.

10 gillningar

Otroligt otidsenlig tanke i en västvärld där individens självförverkligande är religion: att ha något kvar av sina pengar när man dör betraktas närmast som slöseri och ett tecken på att man inte “levt” tillräckligt.

Med det sagt har jag tänkt samma tanke själv många gånger och är attraherad av den, både i filosofisk mening och rent praktiskt som du gör. Jag tror samhället vunnit något i vår ökade individualisering men också har tappat något som jag tror är centralt för vår existens.

Jag är inte medveten om något sätt att säkra ens eftermäle annat genom ett testamente, men jag tror risken att någon ättling slarvar bort guldet är svår att undvika, där får man nog släppa kontrollen och försöka vila i att man gjort så mycket man kunde. Kan en fond eller stiftelse vara något annars?

1 gillning

Det tycker jag absolut. Jag har fått ärva och känner att jag har de pengarna bara till låns, om jag nu inte absolut måste förbruka dem av någon sorglig anledning.

Ärvda pengar är resultatet av tidigare generationers ansträngningar och jag vill absolut inte vara den som bryter kedjan genom att spendera allt på mig själv. Jag tycker att det är fint om den äldre generation månar om den yngre.

Finns ingen arvtagare kan man alltid testamentera till något behjärtansvärt ändamål. Att inte göra slut på allt innebär också att man tänker ett steg längre än till sig själv.

4 gillningar

Jag slänger ut mig en tanke. Jag har inga barn. Jag och min fru kommer aldrig att få några barn. Vi har syskonbarn. Jag skulle kunna tänka mig att fondera pengar till dessa i samband med att dom blir gamla. Kanske i stiftelseform.
Vi månadssparar resan till dom att göra något för när de flyttar till universitet eller liknande. Men en bonus som pensionärer kan jag tänka mig bidra till, hellre än regelrätt arv.

Du bär på samma frågor som jag gör.

Jag fick ärva en del pengar, inte jättemycket men tillräckligt för att ha råd med hus och sommarstuga och sånt. Min far, som var uppfödd och fostrad i skånskt bondesamhälle, tänkte alltid generationen framåt. För det var så man förvaltade marken och gården.

Med mig är kedjan bruten som markägare, men jag känner ändå en plikt att förvalta resurserna jag besitter framgent.

Mitt bästa tips är att läsa Jans bok om hur man gör sitt barn rikt. Det vill säga, göra sina barn så ekonomiskt kompetenta som man kan. Därefter är min förhoppning att mina barn ärver både lite pengar men framförallt lär sig att hushålla resurser för sig och sina eventuella barn.

4 gillningar

Håller med, verkar ju vara svårt. Men det har/görs väl hela tiden? Klart att det alltid finns en risk för att framtidens barn väljer att inte ”följa” men det finns ju alla ”gamla-pengar-familjer” som på något sätt lyckats. Men det som har skapat störst intresse har varit den kluriga frågan om ”vad är en bra människa” och kan man lära ut det till sina framtida barn? Vilka är de egenskaperna? Kan man crowd-source:a en lista, där man samlar de egenskaper som skulle vara ”must” och ”Nice” to have?

Det är så jag tänker om allt från huspriser (nollsummespel minus reavinstskatten) till investeringar. Förhoppningsvis kommer allt vara förgäves eftersom barnen själva kommer kunna bygga upp ett kapital med egen kraft, men det kan lika gärna vara så att den period vi upplever nu är en parentes. Normalläget i Sverige har historiskt varit fattigdom och elände för majoriteten av befolkningen. Så jag tycker att ”ha nog”-tankar är lite naivt och bortskämt.

Hur gör man då för att föra vidare en sund inställning till nästa generation? Jag tänker att det är viktigt att lära barnen att vara nöjda och tacksamma över det de redan har samtidigt som de ska arbeta mot långsiktiga mål. Ett sätt att göra detta är att (utan att snåla eller säga ”vi har inte råd”) leva under familjens tillgångar och låta barnen själva spara ihop till de saker de önskar.

En annan del är hur man uppfattar sig själv. Är jag en länk i en kedja som är mycket längre och viktigare än jag själv, eller är jag en individuell atom som bara flyter omkring utan annat syfte än att uppfylla mina egna omedelbara behov?

4 gillningar

Ska man föreställa sig att vi är i en tillfällig historisk topp, vilket jag gärna gör, så borde man i det scenariot absolut inte investera i värdepapper, eller ens pengar, eftersom det kommer vara det första att förlora värdet.

1 gillning

Det här med generationsförmögenhet är ju svårt främst för att de inte kan hållas ihop om man inte använder komplexa stiftelser m.m. och det blir ändå fler och fler som skall dela på kakan. Givetvis växer den men jag ser ändå risk för splittring och bråk mellan kommande generationer.

Det andra alternativet blir ju då att om man har två barn så ärver de säg 5 miljoner var över tid. Insatser till bostad, sommar hus, aktier etc. Kan dom sedan förvalta det och skapa förmögenhetstillväxt så att generationen efter dom också kan få 5 miljoner var på liknande sätt, då har man ju startat nån form av struktur som har en chans att fortleva. Om det sedan bryts i nån generation i någon gren så är det inte så mycket man kan göra.

En annan poäng är att en fömögenhet efter några generationer inte är så stor per ättling.
Det beror givetvis på om man pratar om en miljon eller en miljard, men tunnas ut gör kommer den oundvikligen att göra.

Får varje generation två barn så delas arvet i två varje generation och blandas upp med arv från partner.
Får en generation 6 barn så går det ännu snabbare.
Får någon generation inga barn så är pengarna i den grenen “förlorade”.

Resultatet är kanske ändå att människor med ens egna gener blir gynnade åtminstone ett tag framöver, om det är målet.

Säg att din förhoppning är att åtminstone någon av de efterkommande ska lyckas förvalta väl. Frågan är då hur pass nära släkt du är med ditt barnbarns barnbarns barnbarns barn. Den personen har ju trots allt 128 förfäder från din generation, om jag tänker rätt. Du är sannolikt närmare släkt med dina föräldrars granne. Oavsett hur mycket pengar du bidragit med så kommer du vara sedan länge bortglömd, och knappast få tacken för att du startade förmögenheten.

Skulle hellre se att man skapade ett företag som gick i arv, där den som är villig/lämplig att fortsätta styra det gör det. Då blir det mer konkret, tydligt att en motprestation förväntas. Du får sätta ditt namn på det. Pengarna är tydligt avgränsade mot andra arv.
Även här kan det gå åt skogen, men med en stor buffert och regler för hur tillgångarna ska användas så borde det kunna hålla en tid. Ointresserade ättlingar köps enkelt ut.

Varför skulle detta vara enkelt?

Två syskon som ärvet företaget och den ena vill bli utköpt, då ska ju halva företagsvärdet betalas till det syskonet. Detta eller skilsmässa är väl en vanlig orsak till försäljning av ett familjeföretag

Halva företagsvärdet, ja. Har du låst pengarna i en investering kommer inte värdet vara högt, nödvändigtvis. Människor sätter högt värde på att få pengar här och nu, så många skulle vara nöjda med att bli utköpta för en tiondel av den totala förmögenheten. Kanske får de till och med ut mer av det än den som fortsätter styra företaget och ta ut lön.

Problemet är snarare att företaget blir sålt.

1 gillning

Att lämna pengar efter sig är problemfritt eftersom det lätt kan delas i lika delar. Föremål, fast egendom och företag är en mycket större källa till osämja. I möjligaste mån bör man skifta sådant medan man lever.

Det är förstås inte säkert att ärvda pengar används så som man hoppats men den risken får man ta. Man har i alla fall skapat en möjlighet för någon. Även om min “förmögenhet” skulle kunna tunnas ut genom arv måste man inse att kommande generationer inte är några duvungar utan en del av dem kommer sannolikt att skapa mer än jag någonsin gjort. Och så vandrar generationsförmögenheten vidare.

2 gillningar

Investor har ett utbildningsprogram för sina kommande generationer.
—+++
Det personliga exemplet är en stark kraft.
Jag tror på att vara tydlig med “så här tycker jag att jag ska förvalta mitt kapital, därför att…”

Men när kapitalet inte är mitt utan har gått vidare till nästa generation, då är de fria att (förhoppningsvis) förvalta det klokt, eller inte.

Jag har också funderat över detta. Speciellt med tanke på vad tiden här för ränta-på-ränta effekten och vilket stort kapital det kan bli på ett par generationer. Jag har dock känt mig kluven till det här med arv generellt. Barnen får gärna ärva en slant men om man själv får leva till minst 80 år så kommer mina barn vara över 50 år när jag går bort. Förhoppningsvis har de då själva skapad en ekonomisk bas och har redan bostad med mera. Frågan är hur stor nytta de har av arvet så jämfört med att få pengar tidigare. Samtidigt vill jag inte ge dem för mycket tidigt för då missar de glädjen och drivet av att få skapa sin egna ekonomiska situation och om de vill bygga upp ett kapital. Jag själv sätter i alla fall stort värde i att majoriteten av vårt kapital har vi jobbat ihop och investerat fram själv och skulle inte vara lika roligt om jag fått några miljoner (det skulle så klart vara trevligt med en sån bonus men ni förstår nog).

2 gillningar

Många jag känt som ärvt pengar i 50-60års åldern har tämligen omgående skickat över de till sina barn som behöver de bättre. Dvs i praktiken ärvde barnbarnen de. Så en generationsförmögenhet skulle ju t ex via en stiftelse kunna påverka VEM som får HUR MYCKET pengar NÄR i livet. T ex utifrån ålder.

Några av de jag känner som är till åren har gjort samma sak då de anser att de har tillräckligt och deras barn får större nytta utav arvet.

För att sätta mig själv i den situationen och backa tillbaka till när jag var säg 25 år så hade jag enbart sett det positivt och glädjande att få några miljoner. Det hade gjort handpenning till bostad till ett icke-problem och jag hade vetat att när jag var redo så är det bara att köpa. Det hade också skapat en enorm ekonomisk trygghet eftersom man med så mycket pengar kommer stå stark även i de tuffaste av lågkonjunkturer. Och det hade också blivit en solid bas till ett långsiktigt pensionssparande.

För någon som redan har koll på livet, ekonomi och ett driv framåt ser jag inga problem med att pengar kommer in, det kommer bara göra nytta. Jag tror faktiskt man får ut mer glädje av att se 2M växa än att se 2.000 växa :slightly_smiling_face:. Men för någon som saknar dessa komponenter lär pengarna gå till konsumtion och kortsiktiga nöjen, och det är sannerligen tragiskt.