Vi har en ganska stor förmögenhet och troligtvis kommer vårt/våra barn att ärva en stor summa pengar den dag vi bägge trillar av stolen. Inte alls omöjligt att det blir några hundra miljoner.
Förhoppningsvis är det länge tills dess men jag har redan börjat fundera på hur man ska tänka kring detta.
Jag tänker dels kring uppväxten, hur man förbereder barnet på detta, när man ska börja dela med sig, och helt enkelt hur man uppfostrar sina barn utan att de blir bortskämda.
Vi lever ett väldigt vanligt liv utan någon lyxkonsumtion eller extravaganser. Och jag vill absolut inte att det ska bli ett tänkesätt/inställning att ”jag kommer att få ett arv senare så det spelar ingen roll om jag anstränger mig”.
Däremot tänker jag att det kan det bli konstigt att växa upp och helt utan vetskap om vår förmögenhet då det antagligen kan bli en väldigt svår situation att hantera den dag då man får arvet.
Ungefär hur gamla är era barn? Jag misstänker att de redan idag har förstått att mamma och pappa har relativt mycket pengar, även om de inte vet hur mycket? Eller är det en väl bevarad hemlighet?
När de flesta människor dör har ju barnen också hunnit bli ganska gamla. Arv blir på så sätt något som man får vänta på ganska länge och i praktiken inte kan hänga upp livet på förrän någon gång efter 50 års ålder.
Jag har inte barn men skulle fokusera på att försöka prata med barnen om den större frågan. Vad pengar kan göra och inte kan göra i livet, vikten av att bygga sitt eget liv och sin egen karriär, eller vad man nu väljer. Jag tror också jag skulle prata om hur era pengar kommer, eller inte kommer, finnas tillgängliga för dem under deras liv.
Det låter som att sättet ni lever på idag inte riskerar att göra barnen bortskämda.
Att instifta rätt värderingar och synsätt tror jag är bästa skyddet, även om det inte är perfekt.
Det sägs ju att man har mest nytta av pengar när man är runt 30 men att de flesta är runt 50-60 när de får ärva dina föräldrar vilket gör de hela lite skevt.
Fundera på hur ni kan hjälpa era barn om de är den sits att de t ex behöver låna för att köpa hus eller likn?
Annars, kan en gåva till dem vara att investera i er egen hälsa.
När det gäller resonemangen här på forumet angående barn och förmögenhet, så tycker jag ofta diskussionen springer iväg snett.
Det finns ingen “rätt” nivå som saker ska kosta för en i ens liv. Man blir inte mindre bortskämd för att man betalar de nivåer i samhället som är normala just nu. Det skulle lika gärna kunna vara andra nivåer. Högre nivåer också.
Utgifter, t ex:
Säg att det kostar mig 15 000 kr per månad att leva ett någorlunda normalt liv.
Vad är det som säger att det inte borde kosta 20 000 kr för samma liv. Eller 10 000 kr? Varför är just 15 000 kr rätt?
Tänk om det kostade 0 kr för samma levnadsstandard? Varför kan inte det vara rätt?
När det gäller bostad:
Säg att min bostad kostar 4 miljoner.
Varför kan den inte kosta 2 miljoner? Eller 1 miljon? Eller den typen av bostad skulle kunna vara gratis?
Jag har med FIRE fixat ovanstående. Det kostar mig “0 kr” att leva nu (om man räknar i hur mycket lön jag måste ha för att gå runt). Innan jag var helt klar med FIRE så täckte investeringarna ett tag hälften av mina månadskostnader. Över tid täckte de mer och mer. Ingen av dessa kostnadsnivåer är “rätt”, de bara är.
Så när det gäller ens barn, varför låsa sig på den baseline som gäller i samhället nu? Det är inte samma baseline som gällde för 20 år sedan (man kunde köpa en lägenhet för 5000 kr som kostar 2 miljoner nu). Det är inte samma baseline som kommer vara om 20 år heller. Varför låsa sig på externa nivåer när man är förmögen nog att hjälpa sina barn att få en bättre baseline?
Jag tänker snarare:
Få ens arvtagare att förstå ovan. Det finns ingen rätt nivå.
Få dem att förstå investeringar och hur man hanterar kapital, att man kan köpa sig månadslön genom att investera på rätt sätt, och att man sedan kan jobba om man vill ha “mer”.
Lär dem att pengar/kapital är en möjliggörare/förstärkare, och att det är ens ansvar att använda det vettigt, dvs på det sätt som förbättrar ens liv och gärna andras liv.
Lär dem att livet är en balans mellan nu och senare. Att något man gör nu kan kosta något senare, och något man sparar nu kan löna sig senare.
Personer som fattar detta har möjlighet att maxa sin personlighet/kreativitet, kan ta risker utan att behöva fundera på om de hamnar på gatan. Det ger en enorm frihet, något som andra kan kalla bortskämdhet. Men attityden och “självsäkerheten” som kommer med detta, och med lite tur lugnet, är inte att förakta.
Man kan fundera på om man kunde lämna skuld till sina barn… Skulle folk för sina barns väl välja att t ex lämna 10 miljoner i skuld till dem, så att de börjar livet på minus för att de ska bli “mindre bortskämda” och “lära sig att anstränga sig?” Så varför är just 0 i förmögenhet/skuld något skulle vara mer rätt än att lämna 10 miljoner i arv? Vad är det som gör nollan till det som är rätt?
Var ens baseline flyttas till driver inte nödvändigtvis bortskämdhet. Det handlar om helt andra saker.
Att du beskriver det som att ni lever ett relativt vanligt liv utan excesser är en bra start.
Jag har en bekant vars son går i samma klass som min son. Han tillhör en familj som har det enormt gott ställt, inte genom eget entreprenörskap utan från 2-3 generationer tillbaka. Vi pratar stora summor som möjliggjort en livsstil som väldigt få har råd med. Enormt fint palatsliknande hus, dussintalet sportbilar av italienskt märke och en i övrigt väldigt påtaglig och synlig ekonomi.
Hans son fyllde nyligen år. Då fick han en BMW X6, konverterad till A-traktor. Jag kommenterade det lite halvt på skoj, med ”det var ju en praktisk bil, annars kunde han ju fått en av dina Ferraris”. Pappan svarade ”ja, vi pratade om det men bestämde att han får vänta till 18-årsdagen, det är ju lite synd att sätta en varningstriangel på dem”…
Jag tänker att om de kommer få tillgång till mycket pengar behöver de träna på att hantera pengar. De behöver öva på att prioritera sina köp och se till att investeringar finns kvar och växer.
Att inte skämma bort dem betyder inte att de måste leva fattigt. Det kan betyda att de får pengar tidigt, men måste sköta dem väl. Jag tror det är bättre att lära dem leva med och ha ett sunt förhållningssätt til pengar så tidigt som möjligt. Innan de ens börjar fundera på jämförelsen med andra, politik, mm.
Pengar har varit en nödvändig del av allas liv i tusentals år och borde därför va en naturlig del av allas uppväxt. Så det är för mig obegripligt att man ska vänta med, undanhålla eller rent av tabubelägga kunskapen om det tills barnen är vuxna.
Har också dessa funderingar och våra barn förstår att vi har det bra men de vet inte om hur bra.
För egen del så försöker jag vara en så god förebild som möjligt för det finns inget barnen lär sig mer av än att se hur föräldrarna faktiskt gör. Med andra ord ge till välgörenhet, hjälpa andra när möjlighet ges. Som ser man någon gammal person ha problem att öppna en grind så hjälper man till.
Jag tror helt klart på att pengar är en förstärkare för dina personlighetsdrag så det viktigaste där är att lyckas uppfostra dem rätt och påpeka att pengar gör ingen bättre på något sätt. Det ger dig mindre oro för vissa saker, andra möjligheter men även andra problem.
För ekonomin försöker jag lära dem ränta på ränta och att man inte blir gladare av saker. Du kommer känna ett lyckorus i någon dag sen har du troligtvis bara skaffat dig ett nytt problem.
Tänker att vi hjälper dem med boende och studier men de kommer inte få någon stor summa förutom ett “vanligt” sparande när de är 18 år så länge de ser ut att klara det. Arvet kommer jag till 99% skänka bort. De kommer få så de kan göra en egen FIRE men inte mer än så. Tänker att runt 30 är när de skulle få ett arv om man trillar av pinnen. Troligtvis att de får ett förtidigt arv då om man är i livet. Innan dess kan man inte hantera det när man själv tänker tillbaka till den tiden.
Det jag är rädd för är att de inte ska hitta en passion i livet. Pengar ger mycket motivation och tar man bort den finns det en risk att de inte gör någonting och än värre inte ser någon mening med livet alls. Hur många här skulle gå till jobbet om de inte behövde det när de var 18-25? Så försöker när man kan pusha dem på att hitta saker som de brinner för. Inte för att de ser att de kan tjäna pengar på det utan för att de verkligen ser det som roligt.
Tänker jag ska försöka få dem att starta något företag när de blir 18 så de lär sig mer om bokföring, ekonomi och hur allting hänger ihop samtidigt som de förhoppningsvis har hittat något det vill jobba med.
Först och främst, gratulerar till en fin situation och fina förutsättningar för ert/era barn.
Mitt tips vore nog att prata med någon professionell angående det här, framförallt för att det är så mycket pengar.
Angående ert barns uppväxt så skulle jag försöka visa så mycket ansvar som jag kan, genom att fortsätta arbeta, inte skämma bort för mycket, fokusera på värderingar och pengarnas värde.
Vidare skulle jag försöka diskutera väldigt mycket ekonomi med barnet genom uppväxten, och försöka pränta in det som @janbolmeson sa kring pengar: Pengar är inte lösningen, bara en förstärkare.
Kan man dela upp pengarna i olika etapper i livet, om ni skulle gått bort? Så att de är låsta olika länge? Kanske starta en stiftelse? Ingen aning, ärligt talat.
Något att reflektra över är ju inte bara hur man lär barnen att hantera pengar i sig, utan hur man lär dem att handskas med livet i stort, trots att de redan “vunnit”. Rent krasst, om man ärver tresiffrigt antal miljoner kommer man aldrig någonsin behöva arbeta. Och mer därtill, man kan leva väldigt vidlyftigt i hela sitt liv.
När jag växte upp var jag på något sätt väldigt medveten om att vår familj inte hade särskilt mycket pengar. Mina föräldrar hade vanliga, låg- och medelavlönade jobb och väldigt begränsat med tillgångar. Vi hade alltid god mat på bordet, hyfsade kläder och kunde utöva idrott och bo i en liten villa, men det fanns liksom inte pengar till nya bilar, märkeskläder eller solresor. Semestrar tillbringades i tält eller husvagn.
Nu råkade jag ha lätt för mig i skolan, och insåg någonstans att man inte måste gå i farsans fotspår och jobba i en trött kommun tills man pensionerar sig. Jag skaffade en utbildning som ledde till vettiga jobb och inkomst och har nu en situation där vi kan slappna av lite mer kring ekonomin. Samtidigt har det format mig som individ. Jag är en mer komplett människa än om jag hade fått ärva sjuttiotre mille och inte behövt anstränga mig.
Mycket bra tankar i tråden! Jag får en känsla av att de flesta är överens om att det bästa är att låta sina barn få en normal uppväxt, men att ändå vara hyfsat transparent med pengar (inte att berätta i detalj vilken förmögenhet vi har, utan mer diskutera pengar och ekonomi öppet och avslappnat).
Och därefter inte ge något stort bidrag förrän i alla fall runt 30 års åldern då man har en helt annan mognad.
På vilket sätt har det format dig? De flesta fattiga väljer inte att utbilda sig, så det kan väl knappast vara gynnsamt med fattigdom i sig?
Jag tycker frågan från @Axr var riktigt bra. Hur fattiga vill man att barnen ska hållas? Jag har själv plågats av tanken att vi rika bör försämra för oss själva. “Så länge någon har det sämre än mig så måste jag sänka min egen standard”. Följer man det resonemnaget blir man inte nöjd förrän man har det sämst på jorden. Till ingen nytta.
Vi fejkade fattigdom när jag var liten. Slöseri med livstid och förtroende om du frågar mig. Det finns bättre sätt att bygga karaktär än att fejka olika begränsningar. Jag kommer uppmana min son att göra sitt bästa och inte “hålla tillbaka” för att andra har det sämre i något avseende. Om alla gör sitt bästa så kommer vi alla längre, oavsett ett ojämnt utfall - enligt teorin om komparativa fördelar.
Det finns andra begränsade resurser att förhålla sig till än pengar. Livstid, hälsa, familj, vänner och relationer, karaktär, sanning, kunskap, färdigheter, integritet, förtroende, agens och autonomi. Det finns alltså gott om karaktärsdanande begränsningar i livet även om man råkar ha “obegränsat” av en ynka resurstillgång.
Jag kanske inte kommer dumpa flera miljoner kontant på ett barn, men köpa sådant han är intresserad av och kan lära sig av. Man behöver ju inte hålla tillbaka på samma sätt som om man levde ur hand i mun. Vill han programmera så kan han få en dator, även om en fattig i afrika inte har råd med datorer. Jag kommer också förklara att värdet av kunskap inte handlar om att tjäna pengar för överlevnadens skull i vårt fall, utan att man med kunskap kan forma sitt liv och få agens och förtroende man annars inte skulle ha fått.
Sedan göra lite som Jan och Caroline - introducera koncept som sparande, aktiehandel, företagande, juridik och redovisning tidigare än normalt. Mycket tidigare. Jag blev själv introducerad till ränta-på-ränta i sjuårsåldern.
Låter ungefär som jag tänker. Med en normal uppväxt inkluderar jag såklart att köpa saker som kan göra ens barns vardag och utveckling bättre.
Det jag däremot inte kommer göra är att överspendera och skämma bort med lyxprylar som egentligen inte fyller någon funktion, aka fyra bilar, klockor, alltid nyaste tech-prylarna, lyxresor osv från en tidig ålder. Tycker inte det adderar jättemycket värde.
”Fattiga väljer inte att utbilda sig” gäller detta verkligen i ett rikt land som sverige där utbildning är gratis och man kan låna pengar till en låg ränta?
Tror snarare tvärtom. Fattiga utbildar sig nog i mycket större utsträckning i sverige än i andra länder, utan att för den sakens skull ha några fakta att bidra med.
Det är iallafall min upplevelse, att gratis utbildning minskar klyftorna, där alla har liknande möjligheter.
Nu var ju nu mina föräldrar långt ifrån fattiga.
Men jag tror att mycket av mitt driv kommit från viljan att skapa något åt mig själv, något som jag inte är säker på att jag hade haft om jag fått allt serverat från dag 1. Bara en sån enkel aha-upplevelse som man kan få som tonåring som sommarjobbar på ett riktigt sunkigt skitjobb, det får man nog inte om pappa fixat ”jobb” till en på golfklubben.
Jag tror inte att man behöver vara orolig för generation ett, dvs. barnen. De har ofta varit med och sett slitet för att bygga upp förmögenheten. De värderar den för att de värderar sina föräldrar och deras ansträngning. Problemet kommer ofta i generation 2 och 3 som är “längre bort från källan”.
Även en ganska stor summa som delas på två barn i generation ett, som sedan delas på fyra i generation 2 försvinner ganska snabbt. Särskilt när den kombineras med punkten ovan.
Med ovan inte sagt att man ska skita i utbildning, prata om pengar etc, men jag tror att det kommer ganska naturligt eftersom “källan” är nere. Jag tror t.ex. det inte går för våra barn att inte bli intresserade av pengar eftersom vi kommer uppmuntra vartenda minsta lilla tecken kring pengar.
Det som jag således tror att man måste tänka generation 2, 3, 4 och så vidare. Jag såg en dokumentär för många år sedan om Wallenberg-familjen och om jag inte minns fel så var några av de kloka grejerna som de gjorde:
Hade en sommarträff (läger?) för alla barnen i släkten där de fick lära sig om familjen, pengar och liknande. Det vill säga att det fanns ett strukturerat sätt att behålla närheten till källan över generationerna.
Det andra briljanta är ju att de har satt alla pengarna i en (flera?) stiftelser som gör att de inte späds ut.
Jag kan som sagt minnas fel, men det verkar logiskt.
Så varför är just 0 i förmögenhet/skuld något skulle vara mer rätt än att lämna 10 miljoner i arv? Vad är det som gör nollan till det som är rätt?