Det verkar som att många av oss - inklusive jag själv - anser att man borde / vill föra över en del pengar som arv till barnen. Egentligen inget konstigt, man älskar sina barn och vill ge dem en bra start i livet samt hjälpa dem så mycket som möjligt.
Men! Jag och Caroline har inte fått något arv och vi står verkligen inte och faller om vi inte skulle få något arv i framtiden, vår vardag skulle inte förändras heller. Typ det som händer är att vi hade amorterat och fått en något lägre belåningsgrad och ett lite bättre månatligt kassaflöde…
Tvärtom har vi varit på min mor om att vi inte behöver något arv och att hon borde använda upp mer av pengarna.
Om man drar den tanken vidare till provpratet:
varför är det så viktigt (för mig) att barnen ska få ett arv?
På ett sätt är det ju nästan en curling-grej eller än värre att det egentligen handlar mer om mig än dem. Typ som när vår äldsta gick till förskolan som 3-åring och hade två olikfärgade strumpor och tyckte det var toppen, medan jag tyckte det var skitjobbigt, eftersom pedagogerna säkert skulle tänka “vad är det för en pappa som inte ens kan sätta på två likadan strumpor på sin dotter?”…
Dvs. att det nästan är som att: “man är en dålig förälder” och man har misslyckats med sin uppgift om inte barnen får ett miljonarv… Ja, jag vet inte, därav tråden och denna utforskning, vad tänker du?
Jag brottas med detta.
Jag har fått flera förskottsarv på totalt omkring 1,5mnkr. Detta, tillsammans med ett sparsamt leverne, har gjort att jag har kunnat köpa ett dyrare boende till min familj än jag kunnat annars.
Jag känner att jag måste ge precis samman till min dotter (och ev ytterligare barn). Och jag måste göra det när hon är i samma ålder som jag var.
Skulle börsen krascha och beloppet blev lägre än 1,5 skulle jag känna det var ”ok” men att jag skulle göra av med stora delar på att ”leva” känns moraliskt fel. Som att jag stjäl från mitt barn.
Jag vill lämna efter mig pengar till mitt barn eftersom hen på grund av funktionsnedsättning med största sannolikhet inte kommer ha särskilt god inkomst, så för att undvika fattigdom vill jag att hen ska få ärva när vi föräldrar är borta. Jag brottas med att kanske inte kunna lämna efter mig NOG med pengar om jag/vi liksom inte ska späka oss hela livet.
Själv fick jag gå till socialen när jag inte hade råd att betala den hyra mina föräldrar tyckte jag skulle betala hemma. Körkort skulle jag bekosta själv osv. Att föräldrarna skulle bidra med lägenhet var inte ens att tänka på.
Tror det är svårt ämne men absolut något man kan prata om, men tror inte det handlar om pengarna, det är bara resultatet så att säga.
Vill förtydliga med att jag inte vill skämma bort mina barn och att de inte ska ta ett extrajobb, att de ska få bo i det mest centrala läget etc. De ska fortfarande jobba för att göra sina liv bra, men detta stöd ska göra det bättre.
Min sambo har fått ett barnspar på typ 100k när hon var 20 och ser inte att våra barn skulle behöva mer, så där tänker vi väldigt olika.
På min sida av släkten brukar arvet hoppa över en generation. M.a.o. när min farmor och farfar ärvde, behöll de ingenting själva utan skickade det vidare till sina barn (min pappa och faster). När farmor gick bort gjorde pappa likadant, dvs han förde över allt till mig och min syster. Min plan är att göra samma sak när mina föräldrar går bort i framtiden.
I den här generationen gör arvspengarna större skillnad. Min systers andel hjälpte till med kontantinsatsen till deras hus exempelvis.
Rent generellt tänker jag att familjen är ett trygghetsnät. Jag vill inte ‘die with zero’ utan kunna hjälpa till om något av mina barn eller framtida barnbarn skulle hamna snett i livet. Pengar löser många problem. Så är det bara.
Jag tycker frågan kommer från ett konstigt håll. Att vilja ge barn en bättre förutsättning är självklart. Frågan borde vara; Varför tänker man som individ bara på sig själv? Det går ju avfärda som att man sprider skam, men man skäms ju av en god anledning. Inget land/ grupp eller lag där alla deltagare bara tänker på sig själva överlever eller vinner särskilt länge. Den traditionella ansvarsfördelningen är att man ansvarar för sig själv och sin familj först. Släpper man det ansvaret; vem ska då ta vid? Någon soc-tant? Hon har ju sig själv och sin katt eller familj i första rummet.
Har är vad jag tänker:
Hur dåligt vill man att barnen ska ha det? Om man inte gör allt för barnen, ska man nöja sig med att de får det lika bra som snittet i sin umgängeskrets? Snittet i kommunen? I Sverige? Varför begränsa sig till Sverige? Lägg dem på världssnittet? Och varför begränsa sig till nutid? Solen sken och fåglarna kvittrade även för 100 eller tusen år sedan. Trots att barnen var barfota och hade karies.
Alla celler i en människa byts ut med jäma mellanrum. Barnet är bara en avknoppning och fortsättning på en själv. Att förringa ens barn är som att förringa en själv.
Om du var slagen som barn vill du (förhopningsvis?) inte föra denna ondska vidare. Detsamma är det (förhoppningsvis) med fattigdom.
Man blir deprimerad. Att sätta barn och familj först ger många mening eftersom människor är skapade så. Flockdjur. Att istället sätta sig själv först blir för många som att sättas i isolering. Sedan är det såklart svårt att förklara känslan av isolering, utanförskap och meningslöshet för någon som aldrig upplevt det. Att sitta i isolering borde ju inte vara ett problem. Man har luft, mat och vatten o.s.v Det kan förstås skapa motsvarande känsla av olust hos mottagaren av arvet om den inte kan “ge tillbaka”, eller får göra sig nyttig.
Arvlöshet är ett av budorden i det kommunistiska manifestet. Guilt by association, men konceptet kanske förtjänar en extra nivå av skepsis ändå.
Det finns ju massor av scenarier där några/flera av ens barn eller man själv kan ha extremt stort behov av arv. Det är ju en försäkring, för en själv och kommande generationer. Tänk om man/ens barn blir skadad i en olycka, får en allvarlig sjukdom etc.
Ställ frågan åt andra hållet istället: Är det viktigt att köpa skit man inte behöver bara för att göra barnen arvlösa?
Edit: dessutom kommer ju förmodligen makroförutsättningarna ändras radikalt och har ju eg redan ändrats. Sverige blir fattigare, ska mina barn behöva delta i den allmäna misären som kommer för att jag ska få dricka cristal istf louis roederer…
Jag har sagt till mina föräldrar att det är deras pengar som de ska använda upp om de vill. Jag har en fungerande ekonomi och har inget behov av en klumpsumma sent i livet.
Mina föräldrar har hjälpt till ekonomiskt vid behov när jag och min bror flyttade hemifrån. Det har varit ett mycket större värde än vad ett arv någonsin kan bli.
Som vanligt finns det ett fel i formuläret: de som inte ska ha egna barn kommer svara nej vilket ger ett bias.
Bostäder har blivit otroligt dyra, i många städer måste man vara höginkomsttagare för att kunna köpa. Hyresrätter är inte så lätt att få tag i.
Ett av mina barn har en funktionsnedsättning som gör att hen inte passar in på den vanliga arbetsmarknaden. Jag vill ändå att hen ska kunna leva ett drägligt liv när jag är borta.
Vi 70- och 80-talister kan ibland bli så självgoda; jag har klarat mig på egen hand, så varför skulle dagens ungdomar inte göra det? För att samhället utgör inte samma skyddsnät idag.
Håller med några tidigare talare att vår generation är uppfylld av att unna sig det goda i livet. Det tippar över mot egoism om vi inte kan dela med oss och lämna något till nästa generation. Vare sig det gäller pengar eller en planet i gott skick.
Personligen: Nej. Arv lämnar man om man nu har saker av värde när man stupar, i synnerhet om man stupar i förtid är det extra viktigt att ha koll på pappren.
Samma här, sedan skulle det ju förändra utfallsstatistiken i min FIRE-kalkyl såklart. Men än så länge lever båda mina och det är av större värde för mig i vardagen och X kronor i arv kan ju inte förändra det oavsett.
“Ding-ding-ding, we have a winner!” Precis så tror jag att det är. På samma sätt som din strumpångest påverkade dig så såg jag hur föräldrar närmast tävlade i att hämta ungarna först på förskolan när mina var små. Jag deltog inte i den tävlingen och min äldste gick ofta ronden med sista pedagogen och släckte överallt (däremot lämnade jag ofta sist, om nu någon undrar).
Vi lever ju i den värld vi gör och sedan vi själva var i våra barns ålder (det var 1992 resp 1996 i mitt fall) och jämför med livet som det såg ut då, vad våra utmaningar bestod av och hur världs- och det ekonomiska läget såg ut.
Eftersom jag alltid stöttats hemifrån, men inte nödvändigtvis med ekonomiska medel, så ser jag det som att det varit en bra lektion på min väg mot att bli en ansvarstagande och ekonomiskt medveten vuxen. Därför försöker jag göra detsamma för mina barn, för jag tycker att jag haft ett rikt liv även utan att få kapitalvaror, insatser och liknande kastade på mig.
Men, skulle jag dö imorgon så skulle mina två kids ärva ett avbetalt hus i bra läge samt en hög med FIRE-pengar (och en massa bös jag gillat), så det skulle såklart göra stor skillnad i deras liv. Men de skulle inte ha någon pappa längre och jag hoppas ju att de skulle känna som jag i den frågan.
Det bästa vi kan göra är att skriva tydliga papper samt att finnas där för våra barn. Att lyssna, kramas, prata, ge råd, vara backup etc är viktigare än att lämna en “trust fund”.
(Med sådana riskerar de ju att bli presidenter eller något annat världsfrånvänt. )
Att köpa lyxprodukter är en ytterlighet, men vad gäller en ”vanlig” semester? Jag uppslattar att mina föräldrar reste med mig och mina syskon när jag var liten.
Att bo i hus istället för lägenhet, att gå på tre aktiviteter istället för en, att ha en nyare bil än en gammal, att äta bättre mat istället för billig etc
Många av dessa valen är tusenlappar per månad som i teorin kan sparas och sen skänkas, men blir det i slutändan bättre?
Personligen tycker jag ibland dessa avvägningar är svåra att göra.
Den här frågan var mer komplex än jag trodde vid första anblick.
Första tanken var “Självklart vill jag lämna ett arv efter mig!” Men ju mer jag tänker på frågan desto mindre självklart blir det🤔.
Nu lutar tankarna mer åt att, visst om jag dör i förtid (likt min far) då kommer det finnas ett arv. Men jag vill hellre ha möjligheten att hjälpa och stötta mina barn ekonomiskt som vuxna, än att dem ska få ärva en klumpsumma i händelse av min bortgång.
Intressant uppdelning. Som jag ser det är jus inte automatiskt bättre än lägenhet. Tre aktiviteter är inte bättre än en (oftare sämre i min bok). Att en ny bil automatiskt är en självklarhet framför en gammal ger inget större reellt mervärde så länge båda fungerar och bättre mat är inte automatiskt dyrare…
Men jag förstår såklart hur du menar. Dock menar jag då i retur att inget av det du nämner automatiskt har med högre livskvalité att göra.
Sant, men nu gör jag svepande generaliseringar för att bevisa min tes😂
Det var mycket lättare när det bara var jag själv som påverkades av att göra/inte göra. Att leva på gröt, att aldrig resa etc var lätt när jag ville leva så trots att jag kunde göra av med mycket mer. Men hade jag tvingats leva så hade jag nog varit väldigt missnöjd.
Och barn hamnar ju där (delvis) i att finna sig i de beslut vi fattar/prioriterar.
Jag är en person som planerar för det värsta. För mig själv och för min familj, det låter mig känna trygghet och låter mig glädjas i stunden.
Det kommer nog från att jag växt upp fattig och allt som jag har, det har jag fått ordna själv. Det fanns liksom ingen ekonomisk hjälp att få.
Jag är också medveten om att jag kan göra vissa saker för att stödja barnet i sin förmåga att bygga sitt egenkapital. Men det kan enkelt bli olika diagnoser, det kan vara så att min son eller dotter brinner för människor och vill arbeta i vården, men kanske har det tufft i skolan och “bara” kan bli undersköterskor. För mig är det viktigt att kunna stödja med en bra grundtrygghet för barnen. Boende, kärlek, bra/nyttig mat etc.
Om dem behöver min hjälp eller inte är inte frågan, jag vill vara förberedd för det om behovet dyker upp från dem. Jag har satt ett barn till världen och jag ser det som mitt ansvar att säkerställa grundbehoven som är förutsägbara och ekonomisk kopplade. De emotionella är ett annat arv som jag hoppas kunna lämna efter till dem, men det är ju svårare och har mindre förutsägbarhet/planererbarhet.
)
