Viktigt att inte låta sparandet gå till överdrift... Vad tänker du?

Sen jag börjat intressera mig för sparande på äldre dagar och börjat hänga på denna blogg, har jag förändrat mitt konsumtionsmönster. Köper mindre prylar och tänker efter en gång till innan jag drar på mig en kostnad av vilket slag det må vara. På det sättet har jag höjt sparkvoten till 30-40%.

I.m.h.o är det dock viktigt att inte låta sparandet gå till överdrift. Bo på bra ställe där du trivs. Sköt hälsan genom träning och bra mat. Vårda ditt utseende med moderna kläder, tandläkarbesök och frisör. Kör inte omkring i en skrotbil, en välskött bil av enklare modell räcker. Ge dina barn upplevelser i form av resor och annat. Var inte snål mot vänner. Där nånstans går min ”skamgräns”.

[edit tog bort onödig text]

Den dag du tömmer fruktkorgen på jobbet för att slippa betala för din lunch har det definitivt gått för långt.

9 gillningar

Komplicerat ämne enligt mig. Sparande är i slutändan uppskjuten konsumtion och om du aldrig tar dig ur sparandet och börjar konsumera så blir det kanske meningslöst eller än värre att en del av din identitet blir en hög siffra i en bankapp. Jag själv befinner mig absolut i den riskzonen.

När det sedan kommer till snål vs slösaktig så håller jag absolut med om att rensa fruktkorgen för att ersätta sin lunch är bara fel. Men man skall även tillägga att man kan uppfattas som snål om man inte köper den där premiumbilen om man har stora tillgångar. Din vän skulle alltså kunna uppfylla de kriterier som du beskriver och ändå uppfattas som snål (enligt min erfarenhet).

För mig är den största “friheten” när vi sadlade om mot ett rikare liv och en FIRE innan 60 att frigöra mig från alla “vill ha”-behov… Man blir inte lyckligare av mer prylar och mer prenumerationer. Däremot kan jag absolut tänka mig att lägga ner en del pengar på t.ex. en resa till ett trevligt ställe, istället för att bo på ett sunk-hotell bara för att det var lite billigare. Vi reser en gång om året som max, och då vill jag ha det bekvämt. Man får dock se till att inte bli lurad, vissa tar betalt för tjänster man inte behöver, eller är tjänsterna så begränsade att de är meningslösa.

En snål person köper nog ingen pool. Vi köpte en begagnad byggsats och gjorde mycket av jobbet själva vilket sparade mycket pengar. Den ger oss stor njutning under sommarens varma dagar och vi sparade som en bonus in simskoleavgifterna också. Dottern gillade inte simskolan och deras tempo var supersegt. Simhallen luktade pyton också. Hon lärde sig hemma att simma bra och dyka på 6 veckor.

Vi äter sällan ute, men lägger mycket tid och pengar på bra råvaror. Är man lite smart kan man äta gott på en budget. Finns mycket fint kött som säljs till 50% på morgonen för att det är på väg att gå ut. Bara att köpa och frysa in. Listan kan göras lång…

/H

2 gillningar

Jag har ända sedan jag började jobba efter studierna använt mitt sparande som ett sätt att styra nivån jag kan konsumera. Med andra ord har jag valt vilken nivå jag vill ligga på vad gäller utemat, resor och annan konsumtion och därefter använt sparandet för att se till att jag inte får in för mycket pengar på kontot som jag kan använda. Då jag aldrig ser alla pengar som forslas bort från spenderandet och är nöjd med den nivå av konsumtion jag har så lockas jag aldrig att spendera mer och mer även om intäkterna ökat med tid. Jag kan istället ta medvetna beslut om att öka/minska konsumtionen.

Över tid har givetvis mina utgifter ökat, men inte i lika snabb takt som inkomsterna vilket gör att jag allt eftersom fått en större sparkvot. Jag bokför hela min ekonomi i Excel en gång i månaden vilket gör att jag har stenkoll på hur mycket marginal jag egentligen har. Jag ser andelen jag sparar som ett vred, som jag kan skruva upp och ner baserat på hur livet och prioriteringarna ser ut för tillfället.

Sen tror jag det är viktigt att inte jämföra sig med andra. De har andra liv, prioriteringar och mål som inte rakt av kan appliceras på dig själv och din tillvaro. Be the best “you” you can be och var nöjd med det. :slight_smile:

Nej, sparande är inte allt. Man ska leva också. Däremot kan man leva väldigt gott genom att skippa sådant man inte behöver eller ens vill ha. Konsumtionshysteri gör mig inte lycklig.

Folk får tycka vad de vill om min V70 från förra årtusendet. Den tar mig till och från jobbet, till släkt och via veckohandlingen. Det har blivit en del av min image att aldrig tvätta den. Regnet spolar av den ibland. :slight_smile: Jag har redan för mycket kläder. Alltifrån trasiga jeans till three-piece suit och frack. Jag anpassar efter situationen.

Reser gör jag gärna, men uppskattar det mer om det känns genomtänkt och inte rutin. Miljömuppen i mig gillar inte flygresor över långa avstånd. Just nu sitter jag på ett tåg till särbon i 08-land. Det är också miljöombyte och språket är annorlunda. :rofl:

Men det jag nog sparar mest på i förhållande till andra är definitivt mat och hobby. Jag köper aldrig halvfabrikat och äter sällan ute. Men jag lagar bra och god mat istället och slänger inget. Hobbymässigt har jag prylar som får folk med samma intresse att uttrycka förundran, men jag använder vad jag har och det kostar väldigt lite i underhåll. Hobbyn kan också omsättas i kontanter och i delar hyfsat kvickt om det kniper.

Min poäng är att mitt sparande inte drabbar någon annan och inte mig själv heller. Jag stortrivs.

1 gillning

För min egen del så var jag i princip nöjd vad gäller min konsumtionsnivå när jag gick på CSN. Det enda som verkligen har tillfört något sedan jag började jobba beträffande detta är att ha ökat mina boendekostnader något så att jag kan välja om jag ska bo med någon annan eller inte. Det och att jag har kunnat kosta på mig en lite finare cykel samt en lite finare kamera, vilket inte blir speciellt många tusenlappar om man slår ut det på årsbasis.

Annars så är det just sparandet för sparandets skull som faktiskt har tillfört något i mitt liv. Bara vetskapen att jag har tillräckligt med pengar för att kunna styra mitt liv, säga upp mig, klara mig om jag blir sjuk, inte behöva be någon annan om hjälp, er cetera, ger mig oerhört mycket mer än vad någon faktiskt användning av dessa pengar för att förbättra mitt liv här och nu skulle kunna ha. Även om jag skulle dö i morgon, och pengarna aldrig användes till något, så skulle jag lätt tycka att det var värt det.

Sedan bör, enligt mig, verkligen inte underskatta pengar som ett slags poängsystem som på ett sätt är en del av din identitet. Om du exempelvis är en heterosexuell man så kommer en större rikedom att, i genomsnitt, göra dig mycket mer intressant för det motsatta könet. Ytterligare ett exempel på när pengarna kan ge dig lycka utan att du någonsin behöver använda dig av dem.

3 gillningar

Frågan är bara när man har tillräckligt för att styra sitt liv och kunna välja att säga upp sig. Om du redan har sparat ihop 5 miljoner bör du då fortsätta spara tills du har 10 för då är du ännu säkrare? Jag brukar påminna mig själv att de flesta har inte tillgängliga reserver på flera miljoner så varför skall jag sitta och hålla på det? Kommer en buffert på 10 miljoner göra mig lyckligare än om jag har 5 och sedan konsumerar jag upp nästkommande 5 miljoner istället. Personligen tror jag på det senare men jag ser helt klart tendenser hos mig själv att jag snarare bara fortsätter att spara och skaffa buffert.

Att pengar och tillgångar på något vis skulle ge mig några fördelar gällande intresse från motsatta könet har jag aldrig märkt. Om så skulle vara fallet så måste man ju veta att jag är rik, och om jag istället sparar och investerar och är allmänt sparsam så vet jag inte riktigt hur man skulle kunna skilja på mig eller någon annan.

För mig är problemet att konsumera pengarna inte ger energi eller lycka. Så sparandet blir en default som inte ger varken till eller från i ditt exempel. Medans konsumtionsalternativet hade kostat mig glädje.

Såklart till viss grad bara, med det är helt klart en stor faktor. Spendera pengar ger negativa känslor…

Jag kan ibland tycka att sparande faktiskt tar en del energi från mig. Att spara och investera är så brutalt mätbart och eftersom dessa ibland sjunker i värde helt utan att jag får någonting tillbaks kan jag ibland ifrågasätta att jag inte använde pengarna till konsumtion.

1 gillning

Den tryggheten är värd hur mycket som helst. Frihet är att ha alternativ och kunna göra vad man vill. Det handlar mer om livsinställning än om pengar.

1 gillning

Volatiliteten och att det sjunker ibland är priset vi betalar för att kunna få en positiv avkastning över lång tid. :slight_smile:

Detta är väldigt likt hur jag också har lagt upp min ekonomi och budget.
Eller kanske mer att jag budgeterar löpande kostnader och ett sparande som ger mig möjligheten att nå mina mål. Sedan efter att mina budgetposter har fått sitt så blir konsumtionen det resterande. Brukar däremot ligga väldigt lika varje månad, får jag däremot in extra intäkter på något vis så går det direkt till sparandet :slight_smile:

Tänkte samma sak, det syns sällan på de som har flis. Även när någon är flådigt klädd och åker i en dyr bil tänker man ”han måste vara belånad över öronen”. Knepigt det där.

1 gillning

Jag tänker ibland på det utifrån Morgan Housels perspektiv. Att man genom sparande köper sig tid som man annars kanske inte hade haft. Men när man har tillräckligt med pengar för all den tid man behöver och de saker man önskar, då kommer man till den där svåra punkten “nog” (eng. enough).

Jag upplever att den är väldigt klurig för många, inklusive mig. Särskilt eftersom den egentligen är betydligt mer emotionell i form av en känsla snarare än ett belopp. Börjar man nysta lite i det så ger det upphov till spännande frågeställningar.

Vi pratar ju t.ex. ofta om alternativkostnaden i att inte investera, att belåna sig eller inte spara. Typ. om du sparar istället och investerar till X % ränta så får du Y kr. De flesta förlorar Z % eftersom de underpresterar mot index etc. Det vill säga en tydlig alternativkostnad.

Men precis på samma sätt kan man ju resonera kring en alternativkostnad för ett sparande bortom nog. Det vill säga;

vad försakar jag genom att spara mer bortom den punkten jag egentligen inte behöver?

Som ett tankespjärn. :slightly_smiling_face:

3 gillningar

Jag har alltid varit relativt sparsam jämfört med vänner och kollegor, men kom inte igång med ett riktigt sparande förrän jag blev varse om FIRE-konceptet och förstod att det faktiskt fanns en fullt greppbar möjlighet att äga min egen tid framgent.

Min fru och jag håller en relativt hög sparkvot, men jag tror det möjliggörs av det faktum att vi redan har “lekt av oss”. Dyra bilar, allt senaste prylarna, resor etc var självklarheter i vårt liv. Men helt, för några år sedan, plötsligt kändes dessa saker inte längre speciellt intressanta. Det gav inte längre någon kick.

Mina senaste inköp av elektronik, en systemkamera, köptes faktiskt begagnad till ett riktigt bra pris. Något liknande hade varit otänkbart för fem år sedan, då hade jag gladeligen slängt tiotusentals kronor på en pryl som i bästa fall kom att användas en handfull gånger.

Jag tror dock att det finns en risk att, för tidigt i livet, gå ut för hårt med sparandet. Det gäller att hitta en balans som kan upprätthållas över tid, det ska inte kännas som ett straff att förbereda sig för framtiden, vem vet i vilken utsträckning man ens får uppleva den?

5 gillningar

Måna glömmer också bort i sitt stora pensionssparande/sparnade det arv som ofta kommer i 50-60 års ålder. Arvet är många gånger på miljonbelopp på grund av stort värde i bostaden.

1 gillning

Arv? Från 50-70-talist-föräldrar? Inget jag skulle räkna med om man säger så :rofl:

1 gillning

Om någon avlider till exempel i dag 85 år gammal, så har den personen förmodligen inte “maxbelånat” sin bostad de sista 20 åren. Vilket ger miljonvärde i bostaden för de flesta.

Någon som är 85 år idag ja, som är född på 30-talet. Men med föräldrar födda på 50-70-talet hade jag räknat med 0:- i arv.

Varför? Jag har ganska god koll på mina pärons ekonomi. Inte en chans att de kommer hinna leva upp alla sina pengar och tillgångar.