Hej!
Kanske är det bara jag….men inte sällan reagerar jag starkt negativt när man i olika poddar (ingen nämnd, ingen glömd) om ekonomi, pension m.m. hör utryck såsom “svepningen har inga fickor”, “varför spara på ålderns höst, spendera istället när du har möjlighet” m.m.
Självklart ska man under hela livet och som äldre ha kul och unna sig både i vardagen och till fest om den möjlighet finns men enligt mig är det generationsövergripande ansvar som vi alla har och borde ta om/när vi har möjlighet ännu viktigare. Om alla bara “bränner pengarna” på ålderns höst och därmed lämnar väldigt/onödigt lite efter oss så måste ju varje efterföljande generation oundvikligen mer eller mindre börja om från början igen vilket jag starkt måste ifrågasätta nyttan med.
Jag fick redan som ung lära mig att vi alla har ett generationsövergripande ansvar för familjens välstånd som i sin tur ger familj och släkt trygghet, frihet, hälsa och möjligheter. Det är därför varje enskild persons ansvar att förvalta och utveckla tidigare generationers förtjänster på ett ansvarsfullt sätt och det är varje generations moraliska plikt att lämna efter sig mer än vad man fått/får. Kortsiktighet och egen överkonsumtion bör därför stå tillbaka om det sker på bekostnad av framtida generationers trygghet, frihet och möjligheter. Självklart inte i absurdum eller med någon form av snålhet, men dock med ansvarsfullhet och eftertanke om vad som egentligen är viktigt.
Riktigt generationsöverskridande välstånd med medföljande trygghet, frihet, hälsa och möjligheter för en familj och släkt skapas ju på exakt samma sätt som den vanligt förekommande lektionen om ränta-på-ränta, dvs genom långsiktighet och ansvarsfull återhållsamhet/kontroll (vilket också är en bra motvikt mot dagens slit- och-släng-mentalitet och överkonsumtion).
Det är ju de facto en försvinnande liten andel av världens idag “rika” som byggt hela sin rikedom själva under enbart innevarande generation och utan något stöd av tidigare generations flit, uppfostran, miljö. Vi bygger alla vidare sten för sten, för både oss själva och för framtiden. Så har det varit i alla generationer (se och lär exempelvis av adeln, skogsägare m.m. som alla tänker i mååånga generationer) och så är det än idag.
Vi är alla bara länkar i en kedja och då med tacksamhet till tidigare generationer och ansvar inför kommande generationer!
Jag håller helt med. Jag vänder mig också mot tanken att spendera allt och lämna noll i tillgångar efter sig, något som många tycks förespråka. För mig är det också väldigt främmande att inte vilja bidra till ekonomisk trygghet för sina framtida barn och barnbarn och i stället låta dem börja från noll igen. Jag hade i alla fall uppskattat den ekonomiska tryggheten.
Jag tror att många ser negativt på detta, möjligen delvis på grund av Jantelagen, men också för att det finns en oro för att ekonomisk trygghet i vissa fall leder till bortskämda barn. Samtidigt handlar det främst om uppfostran. Tar man ansvar för att lära sina barn och barnbarn att förstå värdet av pengar samt att ha förståelse för sin situation och vara tacksamma för den, ser jag inget problem i att vilja ge dem en stabil ekonomisk grund.
Jag önskar istället att fler föräldrar tog sitt uppfostringsansvar på allvar. Finns alldeles för många bortskämda barn nu för tiden, om de så är 10 eller 40 år gamla.
Pengar kan de få men tycker man att en vuxen person kan fortsätta kräva pengar etc från sina föräldrar är man i mitt tycke helt fel ute.
Jag önskar mina föräldrar lever upp varje öre, det förtjänar de. Jag vill också veta att jag byggde min egen framgång.
Jag tror budskapet ska tolkas mer pragmatiskt. Bill Perkins som drivit tanken att dö med noll är t.ex. noga med att man bör lämna över det man vill som en utgiftspost och sedan spendera resten medvetet.
Inte slentrianmässigt ha en massa oredovisade tillgångar man inte vet vad man vill göra med. Det handlar alltså om aktivt ta ställning och inte passivt ha massa “extra” tillgångar när man dör. Arv och gåvor är fullt rimliga utgifter i livet om de ges medvetet, enligt honom. Detta missförstod jag fullständigt tills någon här på RT påpekade det.
Jag reagerade likadant som du först, men jag tror det beror på kontext. Jag ser det som du; en kedja där identitet och mening kommer från förvaltarskapet och att arbeta för “något större”.
De där kommentarerna riktar sig till folk i andra situationer. När gamlingar vägrar unna sig småsaker. När de låst sig, saknar balans, och har en känsla av skuld för att man “stjäl” av nästa generation så fort man unnar sig minsta lilla. Trots att barnen kanske klarar sig utmärkt.
Tumregler funkar bra inom ett visst område. Sedan börjar de få konstiga utfall. Förvaltarskap för nästa generation är en tumregel som kan vara ovärderlig bland adeln, skogsägare och i gamla bondesamhällen och säkert fler situationer. Det ger ju mening och ett “kall”.
Kanske är det därför det är så svårt att få vissa äldre att unna sig. Det blir ett slags kvitto på att de saknar kall. Att de inte längre betyder något för omvärlden, inte ens de egna barnen. Varken känslomässigt (om man inte ses så ofta) eller ekonomiskt. Det blir väldigt tungt att se döden i vitögat och ensam spendera de sista slantarna på något trivialt.
Tror detta har mycket med egen uppväxt att göra och “hur gamla” pengarna är. Har man själv knegat ihop en förmögenhet så tror jag man är mer villig att spendera rubbet samtidigt som man tänker att även ungarna kan reda sig själva.
Jag, som har lite äldre pengar, tänker att mina förfäder hade velat att jag ska föra dem vidare till kommande generationer. Det är även detta jag vill föra mina barn pch barnbarn. Jag ser det som en naturlig drift, pengar innebär frihet och makt och jag vill att mina gener ska föras vidare.
De jämnåriga jag känner som har någon form av generationsförmögenhet har jag inte upplevt har haft någon väldigt avgörande fördel jämfört med mig. Hade varit skillnad om man bott i ett land där t ex vissa utbildningar var förbehållna folk med gott om pengar.
Vill bara understryka det som @OBWN skriver, poängen med att dö med noll på kontot är inte att allt ska spenderas eller konsumeras. Poängen är att ta aktivt beslut att t.ex. sätta av pengar till arv, till en stiftelse eller annat vad man nu önskar.
Generationsförmögenhet går alltså alldeles utmärkt hand-i-hand med dö med noll på kontot.
För det första är det enormt svårt med generationsförmögenhet rent strukturellt. Det finns en anledning att typ bara Wallenberg lyckats med det (finns några andra släkter också typ Douglas, Lundberg etc).
Problemet är framförallt skattemässigt, något vi diskuterar här och svar från två finansiella rådgivare:
Då blir svaret i mångt och mycket att ge bort ett bolag eller någon annan real tillgång men det blir också svårt. Vet flera som fått “generationsförmögenhet” i arv, framförallt skog / lantbruk och det har på olika nivå påverkat deras liv ganska negativt. Allt från att man inte kan göra det man själv vill för att man ska vara den som tar hand om familjeföretaget - eller att man plötsligt ska förvalta skog som man inte gillar och inte kommer ha någon glädje av trots att den på pappret är värd flera miljoner.
Sedan har du ju också uppdelningsproblematiken. Vi har två barn, vi delar vår förmögenhet på två, om våra döttrarar får två barn, då är den uppdelad på 1/4 och så vidare. Det är ju därför man väldigt sällan ser de här generationsförmögenheterna passera mer än ca 3 generationer. Det kommer ju också problematik med att förvärva-förvalta-förstöra.
Så summa summarum: förr tyckte jag det var en jättebra idé, jag ville lägga grunden till det, men på grund av de praktiska problemen och syn på hur många gånger det har gått snett, så tänker jag mer eller mindre bara på våra barn och eventuellt barnbarnen. Därefter känner jag att mitt ansvar slutar och det är inte upp till mig att påverka därefter.
Jag är glad över att bo i ett land där så är fallet!
Fördelen jag upplevt under mina unga år är tryggheten av att alltid ha en rejäl ekonomisk krockudde, att kunna följa min lågavlönade passion men samtidigt leva med en guldkant vanligtvis reserverad för högavlönade.
Spontant så tänker jag att om man ger barnen förskott på arv när de behöver pengarna som mest och är gamla nog för att ta ansvar för gåvan (exempelvis vid ålder ca 25-30 år då många bildar familj och köper boende) så kan man sedan med gott samvete använda resten av pengarna själv och “die with zero”. Att få ett stort arv när man är ~60 år gammal känns meningslöst.
Vi hade ett bolag i släkten som förvaltade en fastighet. Det hade nedärvts och delats genom generationerna och till slut fanns det nio ägare. Det var tillräckligt stort för att ha en betald förvaltare som skötte allt det praktiska, men någon stackare i släkten fick sköta ekonomin. Överskottet delades ut löpande så för ägarna blev det en passiv inkomst. Jag och mina syskon fick i ung ålder varsin andel. I retrospekt måste jag nog säga att detta var ett ypperligt sätt att överföra kapital till kommande generationer. Man satt ju inte med hela summan på banken och hade möjligheten att slösa bort allt som 18-åring, kapitalet var låst och portionerades ut över tid. Sedan fick vi dock ett erbjudande som var för bra för att tacka nej till och nu är fastigheten såld.
Problemet är som sagt att starta upp något liknande för kommande generationer. Det fungerade bäst när det var många delägare och de unga kunde “åka med” tills de var mogna att börja ta ansvar.
Den största “personliga” krockkudde jag sett folk lösa ut, utöver samhällets sociala skyddsnät alltså, är familj och nära som stöttar på olika sätt när något oplanerat händer. Oftast inte med rena pengar.
Att uppmana barnen att följa sina egna passioner och inte ha några förväntningar på att de ska följa en viss utstakad bana, det håller jag till fullo med om. Så är jag själv fostrad och jag har själv upplevt vilken nyckelroll passion kan ha för att lyckas i livet. Det smidiga med släktbolaget var att det i princip var helt passivt och inte hindrade någon att gå sin egna väg.
Hur visar man som “bortskämd” bäst tacksamhet? Jag har svårt att föreställa mig något “tack” som kan mäta sig med förmögenheter som ensam skulle tagit flera livstider att bygga själv.
(Sällan antingen eller, f.ö. utan snarare så att ekonomiskt ansvarsfulla föräldrar också tar ett stort uppfostringsansvar. Det hör ju till “förvaltartanken” eller att man är en del av något större. Ett samhälle eller ett släkte som man vill hedra med ett gott rykte. Men också att man har mer tid och resurser att ta ansvar på olika områden. Allt blir lättare. Källa som stödjer min generalisering).
Hur visar man tacksamhet när det rör sig om så stora belopp att inget riktigt kan mäta sig med gåvan? Det blir ju snarare en skuld som lätt slår över i cynism eller liknande.
För mig släppte det genom att relativisera gåvan. I proportion till livet självt är inga summor anmärkningsvärda, så känner man inte skuld eller överdriven tackskyldighet till det ena behöver man heller inte överdriva med det andra. Eller så kan man känna överväldigande tacksamhetsskuld för båda, men jag tycker det blir förlamande.
Jag kan också tänka att om föräldern själv fått kapitalet och bara förvaltat det så borde man tacka ursprungliga förvärvaren. Och även denne kan ju haft viss tur ovanpå flitigheten. Alla har ju anfädrar med en kombination av flit, tur och relativ lycka.
Dessutom har man säkert fått både bättre och sämre gåvor av föräldrarna, så man kan ta det onda med det goda och låta udda vara jämnt. Låta det ta ut vartannat.
i mitt tycke har att vara “bortskämd” mer att göra med ens attityd och betydligt mindre med vad man får. Attityden man vill åt är tacksamhet, attityden man vill undvika är att man har rätt att kräva det ena och det andra. Kräver givaren i sin tur mer än enkel tacksamhet är de i mitt tycke fel ute och det är inte frågan om en gåva.
