Spara och investera för att göra en klassresa?

Oftast när man läser i detta eller liknande forum så handlar det mesta om att “hur mkt behöver man för att gå i pension tidigare”, “vad ska man göra med alla pengar?”, “vad är det egentligen som gör en lycklig?”. Mycket som handlar om personlig utveckling och att bygga ett rikare liv åt sig själv.

Detta är ju helt rätt och förnuftigt…MEN hur många är det som helt ärligt tänker fortsätta spara och investera och inte sluta för att helt enkelt bli så rik som möjligt? Att göra en klassresa och för att bygga upp en förmögenhet som nästa generation tar över och förvaltar/bygger vidare på?

I alla tider är det ju så förmögna familjer har byggts upp. Alla har varit nyrika någongång, sedan blir nästa generation som får ta över de fina husen och övrig förmögenhet familjen äger för att förvalta och får den att växa.

Jag själv tror snarare att barn inte mår bra av att ärva för mkt, utan tjänar på att lära sig mer av hur ekonomi fungerar istället för att få allt framdukat. Jag tror också man blir lyckligare av frihet än att äga massa materialistiska ting. Men skit i det nu, hehe, det är tyvärr inte så världen fungerar på många håll. Många i samhället strävar ju (tyvärr) efter makt och status. Lev ett tag i de finare områden i de större städerna runt om i europa eller USA så har inte så jättemkt förändras sista 100 åren. Här kämpar folk med näbbar och klor för att passa in bland “gamla pengar familjerna”. Jag finner förhållandevis få som vågar skriva om det att man vill bygga upp en förmögenhet för att bli “finare” helt enkelt och göra en klassresa. Kanske inte så konstigt, och det kanske inte är här på rikatillsammans man finner dom? :slight_smile:

Hur vanligt tror ni detta är?

3 gillningar

Inte vet jag hur många i det här forumet som försöker passa in i områden där ”rika” människor bor. Antar att du inte bara menar nollor på kontot, utan även de sociala koderna (kläder, bilmärke, smak och fritidshobby). Alla är vi olika och tänker olika, var och en blir salig på sin fason så att säga. Men i Sverige har vi en väldigt sammanpressad lönestruktur, jag skulle vilja påstå att det enda som får dig att tillhöra de 0,2% rikaste är att du äger ett framgångsrikt företag.

Det där med att medvetet som första generation bygga upp förmögenhet som mål tror jag inte på. De flesta (om inte alla) entreprenörer med egna förmögenheter drivs i första hand av att förverkliga och bygga på sin affärsmodell, pengar kommer på köpet om du lyckas. De flesta föräldrar vill nog ge sina barn det bästa och även hjälpa de i sin start att bli självständiga, men sedan är det alltid upp till barnen vad de vill med sina liv.

Historien visar att 70% av förmögenheterna försvinner med andra generationen. I den tredje generationen är så mycket som 90% av pengarna borta. Värva, ärva och fördärva. (The Journal of Wealth Management , vol 18, nr 2, 2015.)

2 gillningar

Haha, när jag läste rubriken trodde jag det handlade om att du hade barn som skulle samla till en klasskassa för att göra en resa med skolan… :wink:

Jag tyckte det kändes lite väl komplicerat att börja investera pengarna för en sånn sak. :slight_smile:

31 gillningar

Haha, ja hade det kanske varit :slight_smile:

Jag tänkte precis som du… men sedan kom jag på att @janbolmeson gjorde precis detta i gymnasiet, så jag läste nyfiken vidare. :rofl:

7 gillningar

Intressant. Håller både med dig och inte med dig. Jag jobbar på en större hierarkisk byrå i centrala sthlm och där upplever jag det tyvärr ganska vanligt som man vill göra en klassresa. Många osäkra män ute från landet som flyttar till sthlm och i takt med att de börjar tjäna bättre ska det köpas lägenhet på östermalm, gärna karlaplan, det ska börja jagas, man ska ha rätt bil (ingen skrytbil utan volvo xc90), man ska ha rätt kläder osv, rolexen ska vara från 70 talet för ny kan man ju inte köpa.

Visst är lönenivån rätt pressad i sverige, men de mer seniora hos oss kan dra in totalt mellan 5-10 mkr per år innan skatt så tycker man kan bygga upp en rätt bra förmögenhet med den ersättningen om man inte är riktigt ekonomisk dum.
Och nej det handlar ju inte om antalet nollor på bankkontot, nya techmiljardärerna är ju raka motsatsen, de vill ju inte passa in i det gammelfina.

Visste inte att det var så mkt som 70 % av förmögenheterna försvinner i med andra generationen och 90 % i tredje. Några av de rikaste familjerna i italien har ju varit det under flera hundra år. Många andra länder som har liknande exempel.

Bland de jag har i mitt större nätverk (=som vänner på FB) skulle jag säga att det finns en mindre kategori personer som vi skulle kunna benämna “lantis-karriärister”. De är väldigt drivna och ser det som centralt att förvärva vissa typer av attribut, såsom rätt adress, rätt man/fru (ofta med lämpligt efternamn), rätt semester-resmål osv. Det här handlar för min del inte om särskilt många personer men just på FB sticker de ju ut lite. De har ett osunt intresse för att visa upp saker som kan fungera som kvitton på deras nyvunna sociala nivå. I mitt fall är dessa personer oftast kvinnor som antingen kommer från arbetarklass-bakgrund på mindre orter i Sverige eller som kommer från länder med lägre ekonomisk standard. De har ofta ett utseende som iallfall inte motverkat deras ambitioner. I vissa fall är det väldigt uppenbart att personerna i fråga mer eller mindre haft en bucketlist med sociala attribut. I andra fall vet jag inte riktigt hur planerande personerna har varit. De kanske bara “flutit med strömmen” och plötsligt landat i en ny spännande miljö med andra förutsättningar än de haft förut.

Själv kommer jag från en miljö där flertalet hade det gott ställt ekonomiskt. Själv hade vi det ganska dåligt ekonomiskt och det var förstås jobbigt, både i sig självt och i meningen att ofta ha det mindre/sämre än andra. Att ändå ha kompisar i vars pooler man kunde gå och bada eller vars pappor gav skjuts i sin nya Mercedesar gjorde ändå att alltsammans blev “demystified” för min del. Även om jag inte haft alla dessa saker själv känner jag ändå att “Been there, done that”. Att jag skulle anstränga mig mer specifikt för att komma tillbaka till den där världen känns inte så spännande. Det finns många andra saker i livet som verkar roligare.

Jag sparar och investerar själv och har som idé att inte använda kapitalet utan i första hand ha utdelningar och annan avkastning som extra inkomstkälla. Det mesta har jag tänkt återinvestera alltid (även som pensionär) men det är ju alltid kul att något år kunna göra en större resa eller något annat roligt. Mina barn lär alltså få ärva huvuddelen av det här kapitalet. Om det är bra/dåligt för dem att få ärva har jag ingen större tanke kring. Det ligger ju på mig att uppfostra dem på ett sätt som gör att de har goda förutsättningar att hantera pengar.

7 gillningar

Det perspektivet hade jag inte tänkt på, med folk från mindre orter som flyttar in till Stockholm och gör en ”klassresa” uppåt på det sättet. Det jag vet är att många som flyttar in helst vill bo i innerstan, där kostnaden också är som högst. Man har en viss föreställning om nollåttor, och vill absolut inte bli betraktad som en ”lantis”, kanske?

För oss var det omvänt, flyttade från Söder till förort för att vi ville bo i hus :slightly_smiling_face:. Vi båda är uppvuxna inom Stor Stockholm.

Det finns väl inget som hindrar från att man sparar till nästa generation för att börja skapa en förmögenhetsdynasti, men då räcker det inte med att bara ha pengar, utan att även barnen har samma mål och värderingar och inte minst talang för det.

1 gillning

Det är nog därför som Wallebergarna har egna utbildningar för de unga Wallenberarna som ska ta över en dag.

Jag började min yrkesbana som fabriksarbetare, med mycket rengöring och service av maskiner och utrustning.

Klassresan upp: Blev sedan akademiker med först fem års universitet och arbetade 16 år i det yrket.
Då hade jag status och kunde spara mycket.

Läste dessutom ett par år ekonomi på universitet, så jag skulle ha grunder när jag sade upp mig för att leva av kapitalet.

Klassresa ner? Nu har jag levt fem år av kapitalet, det ökar trots att jag äter av det, men jag startade nog eg med lite för lite. Jag får leva enkelt, men det passar mig ganska bra för mina andliga rutiner liknar klosterliv.

När jag sade upp mig från statusjobbet tyckte folk att jag var knäpp och man märker vilka som är riktiga vänner och vilka som ville vara kompis så länge jag hade “rätt” jobb.

Men jag trivs med mitt sköna liv även fast jag inte plockar ut lika mycket pengar som när jag jobbade. Det passar mig bra, jag har kul och jag mår gott!

Det är nog viktigare att gå sin egen väg i livet än att sträva efter att vara “rätt” och ha status.

7 gillningar

Att göra en klassresa är inte helt enkelt. “Det tar fyra generationer för att skapa en perfekt gentleman” lär Oscar Wilde ha sagt. Jag minns när jag på 80-talet fick bjuda en överklassperson på lunch på bankens bekostnad. Jag minns att han då använda uttrycket l’escargot. Som tur var visste jag vad det betydde…

Under årens lopp har jag lärt mig när man skall skåla vid en middag, och kan till nöds resa mig upp och tacka för maten. Någon del av överklassen kommer jag dock aldrig att bli.

Jag trivs ändå bra med att träffa folk ur överklassen. De är oftast väldigt artiga. "Nestor, har du möjlighet att titta på… Nestor, vill du hjälpa mig att… osv. Även om det i realiteten är en befallning så framförs det ändå på ett trevligt.

I andra ändan finns många nyrika, som försöker behandla omgivningen som ett hunsat tjänstefolk. Det är lätt att räkna ut vilket bemötande som ger störst framgång.

Fortsätt gärna att spara för att ge dina barn möjlighet till en bra ekonomisk framtid. Planerna att de skall göra en klassresa, kan du däremot gärna hoppa över. De får gärna göra en sådan, men skall inte känna någon press på sig att göra detta.

5 gillningar

Att göra en klassresa kan ju betyda många saker. Den här kategorin med adelsmän och kungavänner verkar inte särskilt relevant att sträva efter att få tillhöra, oavsett om det sker med hjälp av pengar på hög, olika manér eller något annat.

Jag kan ibland störa mig på folk som har en framtoning där deras enkla bakgrund skiner igenom på ett lite för tydligt sätt. De kan bo i en tjusig lägenhet, ha ett karriärjobb och hög lön. Tittar man i deras bokhylla så är det inte precis nobelpristagare som trängs där. Deras musiksamling/spellista ser inte heller mycket ut för världen. Jag erkänner att jag har ett mått av pretto-ambitioner här men ser just det här med bildning och kultur som ett centralt inslag av en klassresa, oavsett vilken nivå man kommer ifrån och vart man landar.

Finns väl dock det klassiska talesättet “Värvaren, Ärvaren, Fördärvaren”. Att en familjeförmögenhet till slut förstörs av en generation (ofta inom 3 generationer). Undantagen verkar vara de som har en inbyggd reglering som gör det omöjligt för en enskild generation att spendera pengarna, så som familjen Wallenberg där hela kapitalet är låst i diverse stiftelser.

Det är nästan ett politiskt ställningstagande i sig att ge en definition av klass. Men den klassiska (politiska) definitionen är ju den Marxistiska. Alltså att det är relationen till produktionsmedlen som avgör ens klasstillhörighet. Om man äger eller kontrollerar fabriker/mark etc. så är man kapitalist, men arbetar man åt dem så är man proletär.

Alltså kan man ju säga att om man går från att leva på lön till att leva på avkastning så har man ändrat sin relation till produktionsmedlen och därmed gjort en klassresa.

Din fråga verkar dock mer gälla en tillhörighet till en mer subtil maktelit/adel och då krävs nog direkt kontroll över produktionsmedel och ett stort nätverk som ofta tar flera generationer att bygga.

1 gillning

Intressant. Jag begriper ditt resonemang kring litteratur, även om min egen bokhylla är full av allt från Dostojevski till ingenjörslitteratur så kanske man ibland kan dra slutsatser om de enda böckerna man ser är typ Zlatans självbiografi…

Gällande musik däremot blir jag lite nyfiken på vad som krävs för att passera din “se mycket ut för världen”-gräns.
Jag är själv allätare och tuggar i mig det mesta utom schlager, svensktopp, gangsta rap eller tysk dödsmetall. Jag lyssnar på allt från äldre progressiv rock a la Pink Floyd, älskar Beatles senare verk, uppskattar Led Zeppelin men kan precis lika gärna få för mig att lyssna två timmar på modernare singer songwriters som Ryan Adams, eller poppigare kvinnliga vokalister som Lana del Rey. Vilken samhällsklass skvallrar detta om, månntro?

(för övrigt är min erfarenhet att relativt fattiga vänstermänniskor brukar lägga betydligt större vikt på att försöka läsa och lyssna på “rätt” saker…)

1 gillning

Usch, jag tycker det låter rätt obehagligt att samla pengar för att ge till nästa generation.

Vad har de gjort som ger dem rätten att bli rika? Bara för att de föds av dig? Det finns många, många andra som skulle behöva pengarna mycket mer. Skapa en stiftelse istället (och dela ut pengarna till behövande, dvs. förmodligen inte dina barn och barnbarn).

Du kan väl föregå med gott exempel och börja. Skänk alla dina tillgångar till valfritt barnhem i typ Burma och åk oc hsätt dig i ett tibetanskt kloster. Då har du uppnått höjden av godhetsrus och kan börja dela ut pekpinnar åt oss andra.

:slight_smile:

3 gillningar

Vad någon gör eller har gjort är helt irrelevant för huruvida något är moraliskt riktigt eller inte.

Själva konceptet med “förmögna familjer” är förkastligt, och det oberoende av om du är högerliberal eller vänstersocialist. Att jag donerar bort allt jag har kommer inte påverka existensen av dessa familjer.

Absolut. Det brukar dock anses smakfullt att den som sitter på höga moraliska hästar föregår med gott exempel. Har du t ex grundat någon stiftelse som kan säkerställa att just din avkomma inte blir orättvist välförsedd med finansiella tillgångar vid ditt framtida frånfälle?

Att vänstern helst av allt vill avskaffa äganderätten må vara en sak. Men hur exakt tänker du att det är ”förkastligt” med förmögna familjer utifrån ett rent objektivt, faktabaserat plan?
För att det är orättvist?
För att somliga föds med bättre förutsättningar än andra?
Med samma argument borde vi alla här ha lite skuldkänslor över att vi är födda här i Sverige och inte i tredje världen.

Ja, absolut bör vi ha det.

Tänker du aldrig på att du har det rätt bra? Och att det finns problem i världen som man faktiskt borde försöka lösa? Dumt att stoppa huvudet i sanden allt för mycket.

Nej, för att det förmodligen inte gagnar samhället.