Jag och frugan har sent om sider vaknat ur vårt “lyxfällan konsumtionsliv” och styrt om skutan. Jag male 49 och frun female 45 lever i dagsläget i hyresrätt utan skulder och med låga krediter (används sporadiskt för större köp och betalas av innan ränta påförs). Vi är således i uppbyggnadsfasen och sparar hårt till kontantinsats för eget boende inom 1-2 år, hushållets inkomst är över medel fördelat på frun strax under medel 396 000 / år och mig själv lite drygt dubbel medianlön 999 600 + bonus (150 - 250 000). Vi har två barn 20 och 22 år gamla. Nu till ämnet, när jag pratar med andra i min närhet (höginkomstagare som medelinkomstagare) får jag ofta frågan hur mycket vi tänkt “skicka med” ungarna. (tänk förskott på arv) Vi som inte själva fått något arv eller hjälp ligger inte i fas med samhällsutvecklingen, där föräldrar nästan förväntas “skicka med” barnen en kontantinsats vid utflytt. Det blir således en fråga om man skall försaka sina egna drömmar och ambitioner och istället hjälpa barnen få en bättre start. Här tycker jag det en svår avvägning, det är roligare att ge med varm hand men frun och jag behöver vårt överskott själva åtminstone 10+ år framöver (eget boende, amorteringar, just keep buying). Jag har sett andra som avstår från saker de själva vill ha (motorcykel, växthus osv) för att kunna amortera av barnens bostäder (där de redan har hjälpt barnen med kontantinsats), här ansér jag att det går för långt men hur tänker ni andra kring ämnet?
Jag tycker att ni ska behålla era pengar med gott samvete. Själv har jag inte fått några större summor av föräldrarna, och jag tänker inte heller ge överdrivet mycket till mina barn. Förmodligen gör man barnen en björntjänst om man skickar ut dem i vuxenlivet på en räkmacka, med fickorna fulla av tusenlappar och silversked i mun.
Dessutom är jag av princip emot att vi ska ha små duttar av överklassmänniskor i samhället som aldrig behöver lyfta ett finger.
Det finns ju grader i helvetet.
Jag kommer från en arbetarklassbakgrund och fick inte med mig särskilt stora summor, men det räckte åtminstone till en hjälp på traven mot körkort. En del vänner fick en liten större slant som bidrag till första lägenheten och kunde därmed inleda sin resa bort från andrahandshelvetet betydligt tidigare än mig. Jag upplevde inte att de iom detta gjordes någon björntjänst eller att det inte blev strävsamma människor av dem ändå.
Det låter nästan som att du tycker det är orättvist? Jag var också avundsjuk när jag var yngre. Sen växte jag upp.
Jag hade aldrig förväntat mig något från mina föräldrar, även om de hade haft mycket pengar. Ett ex jag var tillsammans med, jag kommer ihåg hur hans pappa frågade mitt ex- efter att ha sålt av skogen-”förväntar ni barn er något av det här, eller är det ok om jag använder pengarna?”. Självklart sa min dåvarande att han (pappan) skulle ha så mycket roligt som han bara kunde för de pengarna.
För er del så låter det snarare som om ni skulle behöva slå knut på er själva för att kunna hjälpa barnen, och det blir inge bra av det. Se det som så- om ni ser om ert hus, så kommer era barn ha mindre att oroa sig för ert välmående istället! För barn oroar sig ofta för sina föräldrar när de blir äldre “hur ska de klara sig”. Det är väl bra i sig att barnen ska slippa den oron?
Jag fick inget av mina föräldrar efter jag flyttade hemifrån utan när studentflytten gick till Uppsala så var det med en väska kläder och en låda “startporslin” från IKEA. Efter studentboende så blev det att dela på ett hus med några kompisar tills jag och nuvarande frun flyttade ihop när jag var 37. Skaffar man “ett riktigt jobb” (alltså inte akademisk karriär) så går det naturligtvis att ha råd att bo själv fortare men att tro att det är nån sorts rätt att bo i egen lägenhet i 20-årsåldern tycker jag är befängt. Man får rätta munnen efter matsäcken och man behöver lära sig att klara sig själv.
(Däremot så fanns det naturligtvis ett skyddsnät som kunde låna ut lite pengar om något skitit sig. Men det betalades tillbaka.)
Jag tror att det delvis var det tidiga “karaktärsbyggandet” som bidrog till att när pengarna började komma in så blåste vi dem inte direkt så vi kunde göra FIRE när jag fyllde 52…
Standard är väl att barnbidraget sparas varje månad till barnen och sen får de dessa pengar vid lämplig ålder.
Själv sparar jag 10 000 dollar per år vardera till mina barn i konton som de får tillgång till när de fyller 18 (funderar på om jag kanske borde senarelägga detta datum iofs så att de hinner mogna lite).
Själv fick jag i princip inget, men fick lite hjälp då och då inför någon semesterresa eller med en vinterjacka medans jag studerade. Jag kan tycka att det var lite snålt av mina föräldrar och det går igen med mina barn. Min frus mamma gav dem 10 000 dollar och en liten guldtacka vardera när de föddes. Däremot inget från mina föräldrar.
Så folk gör olika helt enkelt men barnen kanske har mer nytta av en extra slant när de är unga snarare än när de är 60 år och föräldrarna trillar av pinn. Men det beror ju också på föräldrarnas ekonomi hur mycket de kan ge sina barn.
Ja inte slå knut kanske men vi hade fått avstå från att själva bygga en rikare framtid. Vi fick barn relativt tidigt och det har tagit oss ett tag att hamna i den ekonomiska sits vi befinner oss i. (steg tre om man räknar in pension, där det mesta av vårt nettoöverskott ligger). Vi har har heller inga miljonarv att vänta oss i framtiden (något man kunde gett barnen del av om man redan varit på god fot). Mina tankar lutar åt det du rekommenderar, se om vårt hus och låta barnen ärva när den tiden kommer. Men jag bråttas samtidigt med samhällets förväntningar, dottern flyttade in med sin pojkvän i bostadsrätt förra året. Hans föräldrar “skickade med” 600 000 vilket gjorde flytten möjlig.
Nja. Vissa gör det. Men det är långt ifrån någon allmän standard. Skulle tro att de flesta behöver använda sina barnbidrag under barnens uppväxt.
Jag fick ett mindre arv efter min pappa när jag fyllde 18. Det användes till första flytten och en symaskin.
Kan vara helt ok att stötta med pengar till körkort och en del av en kontantinsats. Men absolut inte om det gör att ni får sämre förutsättningar själva.
Gissar att de flesta som sponsrar hela sina barns kontantinsatser har sitt väl på det torra och med goda marginaler.
Men som vanligt, prata med barnen kan vara vettigt.
Ja man ska så klart inte ge mer än man har råd med. Det är en viktigt present till sina barn att man själv har sin ekonomi i ordning också så att de slipper oroa sig över det.
Angående barnbidraget så antar jag att jag är lite miljöskadad. I princip alla jag känner är tjänstemän med utbildning i bagaget i Stockholm. I de kretsarna tycker jag definitivt det verkar vara standard att spara barnbidraget i fonder till ungarna. Barnbidraget borde för övrigt behovsprövas, men det är en annan fråga.
Ska du ge barnen typ 1.8 miljoner kr när de fyller 18?? Jag vet inte vad jag ska säga… men, vad är vitsen?
Det klart att man “skulle ha nytta” av pengarna när man är ung men “det är mycket som vore bra” som vi sa i lumpen. Jag tycker det blir som att uppfostra bidragstagare istället för människor som står på egna ben.
Förlåt, jag menar inte att hacka på just dig, men är inte typ prio 1 som förälder att hjälpa barnen att lära sig att klara av saker själva. Att bara ge saker och inte låta dem misslyckas är att göra dem en björntjänst. Teach a man to fish, and all that. (Barnen går i Montessoriskola så jag kanske är färgad av det också…)
Slå knut på er nu kanske var att ta i, men ni riskerar att få slå knut på er själva i framtiden om ni inte lägger undan nu. Ni har bra inkomster nu (eller du har iaf)- men det är inga garantier att du kommer ha det fortsättningsvis- oavsett hur bra det känns nu. Det är nu ni har chansen att bygga upp något, ni vet inget om framtida inkomster.
Jag förstår det där samvetet du brottas med, om samhällets förväntningar på dig som förälder, det är inte lätt att leva under det trycket. Jag som står en bit utanför (eftersom jag valt bort barn) ser med förfäran på allt möjligt som läggs på föräldrarna nu.
Jag kommer från samma generation som du och din fru, och föräldraskap förr jämfört med föräldraskap nu är så två helt olika saker. Nu shameas det till höger och vänster gällande skärmtid, förskoletid, sockerintag, plastbanta, helfabrikatsmat och allt vad det är. Förra vintern var det tom en diskussion gällande sk “mammakorvar” (en viss sorts skön jacka), som handlade om att vissa tyckte att man inte kan tillåta sig själv att se ut hursomhelst “bara för att man blivit mamma”. Alltså orka. Jag fattar inte denna hets att försöka få föräldrar att uppnå en viss miniminivå för att räknas som en god förälder. Jag som står utanför ser ju absurditeten i det, för de som är inne i det så förstår jag ju att det är svårare att stå utanför grupptrycket.
Men det är precis vad det är- ett grupptryck. Om era barn mår bra och att de har en trygg famn att återvända till, så är det det enda viktiga. Om ni inte har råd att hjälpa de med bostad osv nu, så är det bra mycket mindre viktigt än att se till att det finns en trygg plats för de att komma tillbaka till beroende på olika händelser som kan inträffa senare i livet när de blir äldre. Det är lite som det där som instrueras när man flyger- se till att sätta på dig masken själv innan du hjälper en annan.
Man kan ju ärva värderingar, världsbild och uppdrag i livet. Eller så kan man ärva pengar. Jag har ärvt pengar, men mina föräldrar tänker att man är friare om man slipper det andra. Eller får skapa/upptäcka det själv.
Jag skulle nog fundera på motsatsen; alltså att ge mening, mål och mentorskap men inte nödvändigtvis pengar. Pengar är rätt meningslöst om man inte har något att spendera dem på.
Jag fattar såklart att det kommer från verkliga händelser och dramatiska historier där barnen känt sig trängda av omöjliga förpliktelser (Marc Wallenberg t.ex) istället för sporrade och engagerade i att bygga framtiden. Det måste finnas någon slags balans och dialog med barnet tänker jag. Men det ansvaret är väl det roligaste med föräldraskapet? Följa och stötta en människas utveckling.
Vissa föräldrar kanske uppfattas som pinsamma, överbeskyddande eller dominerande, men jag har vänner med föräldrar som lyckats extremt bra med mentorskapet och relationen med sina barn. De har haft helt olika nivåer av förmögenhet.
Ska man ha dåligt samvete över något så är det väl snarare att inte efterlämna goda värderingar, fungerande relation och världsbild än pengar.
Genom att ta hand om och uppfostra mina barn tills de är 18-20 ca har jag i mitt tycke gett dem en bra start i livet. Sen är det dags för mig att bli mer finansiellt handsoff och för dem att stå på egna ben och därmed kunna känna stoltheten i att ha byggt sina vuxna liv på egen hand som just vuxna. Inte som förvuxna barn som vet att deras hem köpte pappa åt dem. Jag tänker att långvarig mental hälsa och välbefinnande kommer mer ur mening och rimliga förväntningar och mindre ur lyxkonsumption via gratis givna pengar.
Jag tänker att det finns ingen “regel” om hur mycket man ska ge till barnen och när. Det finns många “beror på”. Hur ser barnens behov ut? Hur är relationen till dem? Hur ser era egna möjligheter ut?
Om barnen är 20 och 22 och man själv inte har mycket besparingar så tycker jag svaret är rätt enkelt - barnen får som utgångspunkt väldigt lite eller ingenting medskickat. Det låter som att barnen bor hemma? Då har de goda möjligheter att bygga upp ett eget sparande. Det är en rätt stor hjälp. Ni behöver bygga upp ett eget kapital och trygga er ålderdom i första hand. Om något av barnen behöver hjälp med något så får ni ta den pucken då.
Jag tycker att man absolut ska kunna avstå saker för att hjälpa sina vuxna barn få ett bättre liv men det måste också viktas mot era egna liv. Frågar man sina vuxna barn så tror jag också att de inte tycker att man själv ska ge dem pengar som man själv har ett stort behov av.
Skulle ni däremot hamna i ett läge där ni har mer pengar än ni behöver, samtidigt som de vuxna barnen har betydligt mindre pengar än de behöver? Då tycker jag absolut att man ska förskottera en del av arvet. Det är en situation jag hoppas befinnas mig i om ~10 år, när mina egna barn är i lämplig ålder för att bilda familj. Något slags idealläge skulle vara att jag kunde köpa varsitt hus till dem. Då skulle de slippa karriärstress för att ha råd med dyra räntor och amorteringar, och kan istället spendera mer tid med sina barn. Men exakt vad som är lämpligt beror ju helt på läget då. De kanske redan har en bra ekonomisk situation eller träffar en partner som har det gott ställt? Då kanske det inte behövs. Eller så kanske bara ena barnet behöver stöd? Man får se.
Har inga som helst ambitioner att skicka med en spänn och har aldrig sparat något åt barnen. Det där uttrycket “skicka med” är något helt nytt för mig och inget jag hört någon prata om förrän nu. Kanske är en stockholmsgrej?
Det finns, som flera redan är inne på, väldigt mycket annat att ge sina barn än pengar. Jag skulle säga att jag hör betydligt fler i min omgivning som önskar mer eller är tacksamma över hjälp med barnbarn, vab, praktisk hjälp vid renovering, än vad jag hör folk klaga på att de inte fått en tillräcklig summa pengar.
Att ha fina relationer till sina föräldrar, att veta att det finns någon trygg att vända sig till, någon som alltid står på ens sida vill en väl, är mer värt än en kontantinsats. Tror inte många skulle byta bort sina föräldrar mot en kontantinsats om man nu på nått sätt skulle kunna välja..
Så om ni behöver era pengar till er själva så är det absolut inget fel med det, fortsätt vara bra föräldrar på andra sätt.
