Jag funderar på om det här är ett väldigt svenskt synsätt. Misstänker att i andra kulturer så ses förmögenheter mer som kollektivt inom en familj. Pengarna ska användas på det sätt som bäst gynnar familjen, och då blir det ju konstigt om en person ”har kul” för alla pengarna själv, när någon annan i familjen kanske hade haft mer nytta av dem.
Säger inte att något är rätt eller fel, bara observerar att vi är extremt individualistiska i Sverige.
Håller med om att barnbidraget ges till barnen. Likaså sparar några för universitetet/högskola så man är förberedd för när staten inför avgift för de utbildningarna. Några få sparar för barnens kontantinsats/bostad. Reflektioner från en blå kommun.
De mentala aspekterna tror jag inte på. Föräldrar har genom åren gått extremt långt för att t.ex bota sina barns homosexualitet eller atheism. Att något arv hit eller dit skulle ha någon inverkan på personligheten ger jag inte mycket för. Folk verkar mest bli saliga på sina egna evangelium.
Du har ju redan fått flera bra inspel. Jag tänker dock att just den mening jag citerat ovan besvarar din fråga ganska väl.
Att barn ska få en sudd pengar från sina föräldrar i samband med att de flyger ur boet är ingen naturlag.
Tack för alla svar, skönt att få lite perspektiv till vad jag upplever som förväntningar i dagens samhälle. Som vissa skrivit är det kanske inte självklart att barnen skall få med sig en kontantinsats när de flyger ur boet men det kan kännas så när man ser bostadspriser och hur andra pratar och agerar. Man vill inte heller verka snål o självisk. Jag vill gärna lämna efter mig något men är inte där riktigt än…
Studsade också på detta. Att det är en skog antyder också att det är något släkten haft i generationer - då kan jag tycka att det skaver lite att som exets pappa vara den generationen som säljer den och slösar bort pengarna själv…
Intressant, men jag tänker nästan tvärtom: det är just för att vi har ett så pass kollektivistiskt samhälle som man törs skicka ut barnen i vuxenlivet utan en massa startkapital. Hade jag inte litat på att de skulle få gratis utbildning och ett fungerande skyddsnät så hade jag nog skickat med dem varsin miljon.
Jag fick en massa hjälp på traven av mina föräldrar villet ledde till att jag 15 år senare ungefär har det bättre ställt ön de flesta i min ålder ekonomiskt och kunnat leva ett friare liv där jag får lyxen att bo i ett tryggt område och arbeta med något jag gillar.
Ja skog och gårdar verkar ju vara en vattendelare, har hört en del skräckhistorier där familjer slagits i tusen bitar pga att det inte blev rättvist, vad nu rättvist är i detta läge? ska man ge de till en eller alla? ger man det till en kan den behålla gården och ger man det till alla så styckas gården och säljs och ingen kan behålla gården.
De är kanske tur man redan nu vet att arvet inte kommer påverka mig själv något nämnvärt, vi har båda sagt att lev upp era pengar medans ni kan.
Den här frågan känns rätt aktuell för mig (ska inte dö dock haha).
Jag har fått ett förskott på arv av mina föräldrar på totalt 2 mnkr mellan att jag var 30 och 40 år. Detta möjliggjorde att jag kunde köpa ett hus till låg belåning, investera etc.
Jag har alltid haft tanken att jag “måste” ge samma förutsättningar till min dotter och sparat för att det ska kunna bli så.
För några månader sedan separerade dock jag och dotterns mamma vilket såklart har en större påverkan på ekonomin. Det har också fått mig att se lite annorlunda på pengar.
Vad fan som helst kan hända och till syvende och sist handlar det om att leva ett liv som man kan stå för.
Jag skulle inte i framtiden kunna försvara mina levnadsval om jag brände varenda krona på mig själv och sen var utblottad vid 75. Det känns inte rätt.
Om jag däremot lägger pengar på att jag och dottern ska uppleva saker tillsammans, att vi kan bo kvar i det hem jag älskar, att hon får göra aktiviteter hon gillar etc, då har jag inget problem att säga att hon fick motsvarande en miljon.
Det som man ska ta hänsyn till också är ju att de av oss som får ett arv 2020 har troligen haft föräldrar som gjort både bostadskarriär och haft en bra period på börsen. Mitt hus kommer troligen inte vara värt 20ggr mer om 40 år som min mammas var.
Som alltid handlar det väl om att inte luta för mycket åt något håll utan hitta sin medelväg.
När allt kommer kring kanske era barn hellre vill att ni ordnar det liv ni vill leva innan de får någonting? Så känner jag iaf 
Jag måste erkänna jag fick mig en tankeställare av det du och @morgan007 skrev. Jo, det var en skog som gått i flera generationer (om jag kommer ihåg rätt). De var ett par bröder som fick dela på det, båda bröderna sålde sin varsina del. Det kanske var tanken att det skulle fortsätta gå vidare i kommande generationer. Men varken min dåvarande eller hans syster var inte intresserade av barn de heller så det hade ändå tagit stopp där. Och det var kanske därför han kände att skogen lika gärna kunde säljas?
Mitt ex pappa hade väldigt låg pension, och jag tror mitt ex resonerade så som jag själv hade gjort- det är föräldrarnas egendom och han har större nytta av pengarna än vad mitt ex hade haft (om tanken var att alla kommande generationer skulle dela på det). Jag hade också resonerat likadant. Hans pappa träffade en thailändsk kvinna och valde flytta till Thailand, och lever sina bästa dagar nu iaf- och jag tror det är det enda mitt ex önskar sin pappa.
Jag har ju själv aldrig ställts inför såna här funderingar. Jag kommer själv från en fattig bakgrund och har en bra ekonomisk sits tack vare bostadskarriär och sparande. Men jag kommer använda upp allt mitt förhoppningsvis. Jag och min man har dock skrivit testamente och sagt till våra syskon att de gör vad de vill med pengarna (utifall något händer före åldern tar oss av daga), men att vi önskar syskonbarnen också får ha nöje för pengarna. Det vet jag att de kommer se till, men det hade känts konstigt om de inte gjorde det när jag tänker efter 
Jag ser det bara som självklart att de kommer göra det…
Nje. Kanske på forumet, men definitivt inte ute i den riktiga världen, utanför Sundbyberg… där uppfinnaren bor. 
Precis. Jag tycker att man kan avgöra det själv utifrån sina egna möjligheter och egna behov. Det blir ju knasigt om man slavar för nästa generations skull. Lite som att man i vissa U-länder tvingas samla ihop flera årslöner för att skicka sina barn till college. 
Japp, medhåll. 
p.s. Jag hoppas att dina barn reflekterar över sin identitet på alla plan. Jag tror även du kan behöva det. Just sayin’. 
Ja absolut denna tråd är del av den reflektionen. Det är mina egna hjärnspöken och upplevda “samhällskrav” jag stressas av, mina barn har inte uttryckt några förväntningar på förskott på arv eller dylikt.
Du får nog olika svar i olika kretsar, men är man medelålders med er inkomst är det nog rätt ovanligt att inte ha rätt gott om pengar på banken. Och som redan nämnts med att spara barnbidraget är nog väldigt vanligt. Och det blir ju lätt en mille tills dom lämnar boet.
Jag fick moppe, körkort och några tusen till möbler samt en bil för 5k. Jag har klarat mig fint ändå, våra barn har fått mer än barnbidraget insatt i aktier och fonder varje månad och får antagligen med sig en skaplig slant om inte börsen kraschar. Allt hänger ju på förutsättningar.
Mitt jobb som förälder och syftet med med uppfostran är för mig att bygga motståndskraftiga, handlingskraftiga, självständiga och goda individer med självkänsla och adekvat kompetens för att klara sig i livet. Som inom allt annat (iallfall det av någon som helst vikt) borde beslut tas med intention och således också när, om och hur ekonomisk hjälp ska tilldelas barn, framförallt i vuxen ålder. Problemet som jag ser det är att om vuxna barn behöver ekonomisk hjälp är den nog generellt också en björntjänst. Det finns naturligtvis undantag till allt, tex hjälp till kontantinsats vid flytt hemifrån. Men jag anser egentligen att den hjälpen som ska ges i vuxen ålder primärt kanske ska skynda på något som val och handlingar tyder på kommer uppnås utan hjälp.
Alltför många verkar vilja göra livet så lätt som möjligt för sina barn genom att lösa och undanhålla problem istället för att bygga en individ som gör livet och upplever livet som det är enkelt. Vi kommer inte kunna vara där för barnen i alla situationer eller för alltid.
Pratar vi arv vid döden anser jag att lagstiftningen är fel idag. Vi borde ha rätt att göra vad vi vill med våra pengar både i livet och vid döden.
I vår familj har det i många olika led, och på olika håll, varit så att skog och gårdar gått i arv. Men samtidigt är ju Sverige (som tur är!) ett individualistiskt samhälle och man får bestämma själv och det måste får vara ok att sälja skogen och leva upp pengarna om man vill. Min far hade tänkt att sälja av en del och leva upp dem tillsammans med min mor. Men precis när de skulle göra det blev hon sjuk och dog. Och då fanns det inget för honom att leva upp pengarna för och då fick allt bli arv istället.
Efter att ha klurat lite på det hela ännu mer så tänker jag så här angående arvet efter mig.
Om ungefär 10 år så är mina barn i familjebildande ålder om de är hyfsat tidigt ute. Då har jag några år kvar till 60. Om saker och ting fortsätter längs nuvarande livsbana så kommer jag att ha rätt gott om kapital då och har gått i halv pension, dvs dragit ner verksamheten i företaget till ungefär halvtid. Då tänker jag mig att de ska få pengar till ett hus. Om det har gått väldigt bra för mig så kanske det finns tillräckligt med pengar för att köpa en villa, annars får det bli en insats. Det är det huvudsakliga arv som de får. Jag behöver dock ha tillräckligt med kapital kvar för att kunna leva med bra standard livet ut. Hellre att man ger lite för lite (och mer senare) än tvärtom. Skulle det uppstå kapitalbehov för något av barnen senare så får man ta den frågan då. Saker och ting kan ju hända.
När jag sedan dör vid 90, så finns det förhoppningsvis barnbarn som själva är på väg in i familjebildande ålder samtidigt som mina egna barn är i 55-60-årsåldern och har alla pengar de behöver i livet. Då kan i princip hela mitt dödsbo fördelas ut över barnbarnen,
Har det gått riktigt bra för mig - eller för mina egna barn - så bygger man förhoppningsvis upp en rejäl familjeförmögenhet över generationerna och garanterar flera generationer en ekonomiskt trygg tillvaro.
Min syn här är inte inte bara att kapital tillhör familjen snarare än individen, utan det mer filosofiska eller spirituella att jag själv indirekt kommer att leva vidare genom mina barn och barnbarn. Jag är inte bara “individen jag”, utan i jag ingår också att jag är mina barns far och mina barnbarns morfar. I en viss mening är allt vi har gemensamt.
Ense i allt utom detta. Kanske krävs det att ha någon i sin närhet som blivit så behandlad för att man ska se nackdelen som klarast.
Du menar att du önskar att laglotten för de egna barnet/barnen tas bort? Eller hela arvsordningen?
För förutom barns laglott så får man väl välja att genom testamente gynna vsh, till och med något så meningslöst som “världens katter” om man nu skulle vara lagd åt det hållet.
Ja jag anser att laglotten ska tas bort, arvsordningen känns som rimlig default dock.