Hur resonerar ni kring barnspar och hur mycket som är rimligt att spara som potentiell slutsumma?
Vi har inga tankar eller mål kring slutsumma, men vi borde kanske skapa oss en uppfattning om vad vi tycker är rimligt. Såklart är det individuella beslut och förutsättningar som ger ett belopp (eller ett icke-belopp, eller inget sparande alls), men vill gärna höra andras resonemang.
Vi sparar idag 800kr/månad plus att det finns gåvor. Inget sparande är idag i barnets namn, utan på ISK i någon av föräldrarnas (på ”eget” ISK där dock). Det börjar närma sig en, för oss iallafall, ansenlig summa på 300’. Pengarna ska kvarstå i sparande i minst 10 år till och på sikt gå till körkort, insats för boende, utbildning etc. Det sker i främst i olika aktiefonder, lite opti och en liten del räntefond.
Skulle vi sluta nyspara helt blir det ju en rätt bra slant i slutet ändå, nästan 590’ med en gissad avkastning på 7%. Fortsätter vi spara blir det ca 720’. Jag blev faktiskt lite ställd när jag insåg det Båda summorna, inkl nuvarande, är stora. Ingen av oss fick något direkt med oss och känner såklart att det är ett privilegium att kunna spara samt att barnet fått gåvor. Avsättning till sparandet är i sig inget problem för familjens ekonomi.
Hur tänker ni andra som sparar, har ni en uttalad målsättning för sparandet (en summa eller potentiella områden det ska täcka)? Hur resonerade ni för att nå dit?
Vårt hushåll har ingen specifik summa som mål. Vi har inte ens ett separat sparande för barnet, utan sparar allt i ett och samma ISK.
Jag fick inte ett öre av mina föräldrar. Jag gråter inte över det.
Beroende på hur bostadsmarknaden ser ut vill vi kunna ge med första insatsen som present. Det är vår plan. Och då pratar jag inte om en fyra på Östermalm. Utan ett etta nära universitet/arbetet.
Vi sparar halva barnbidraget som vi investerar i indexfonder åt barnet. Tanken är att pengarna ska användas till körkort, kanske nån billig första bil, och en del av första bostad och nån möbel. Kommer inte spara så det räcker till allt, barnet kommer själv behöva skaffa ett jobb och betala en del själv.
Tänker också att det är bra med krav på att barnet ska vara med att betala. Det skapar nog en rimlighet med i förväntningarna när man själv måste bidra. Har sånna tankar med.
Vår ambition är inte att ge barnen alla pengar vid en viss ålder. Vår ambition är att spara pengar så att vi kan hjälpa/motivera barnen vid större köp i livet. Men det viktiga är att lära barnen hur man tjänar, sparar och investerar pengar. Så de blir starka och självständiga individer.
Så för vår del är storleken på sparandet inte ett problem, så länge det inte påverkar vår övriga ekonomi.
Ska man ge pengarna till barnen vid en viss ålder, så är storleken på kapitalet viktigt. Man vill ju inte ta bort all deras drivkraft till jobb osv genom att ge dem en miljon i 18 års present.
Vi spar för närvarande hela barnbidraget. Inget mål med summa utan det blir lite vad det blir. Allt i indexsparande. Målbilden är att kunna bidra till körkort, möbler till boende, handpenning och en del till resande efter student (om det intresset finns). Sparande sker dock i eget namn och det kommer finnas lite krav för handpenningshjälp (en viss summa, ej fastställd, ska finansieras själv).
Tanken blir att få med barnet på sparandet och en förståelse för investeringar, förhoppningsvis kan en del av summan ligga till grund för en långsiktig portfölj och en god ekonomi.
När barnet faktiskt får tillgång till belopp är ett framtida problem men med all sannolikhet inte på sin 18 årsdag utan efter vårt tyckande.
Det här är väl det allra bästa alternativet, åtminstone om pengarna hela tiden kommer att vara i erat namn. Om det känns för mycket när det är dags kan ni bara behålla resten själva.
Jag och min hustru har varsitt fondsparande åt hennes systers barnbarn. Tanken är att hon ska få pengarna när hon fyller 18, men det beror på hur mogen hon är då! Vi sparar med tanken att det ska bli hennes pengar men om hon verkligen får allt får vi ta ställning till då.
Instämmer, viktigt att man inte pajjar drivkraften hos individen. Inga pengar kommer som en klump vid 18 år, utan vi styr ju hur det ska delas ut och användas. En lagom hjälp på något sätt, som du skriver att kunna underlätta och motivera.
Just att kunna bidra för en god ekonomi känns positivt, bra uttryckt, det ska jag ta med mig.
Vi försöker redan idag att aktivt prata pengar, sparande, utgifter etc. Ger veckopeng som ska betala det 8 åringsintresset (spel och leksaker) och tänker att vi ska fortsätta på den ganska strikta banan.
Jag sparar barnbidragen till mina barn. Men om de ska få det när de fyller 18, eller om de ska få pengar när de behöver till specifika saker, vet jag inte än. Vill gärna hjälpa dom så mycket jag kan under livet, oavsett hur sparandet ser ut.
Exakt det här jag tror är nyckeln, att förstå hur ekonomi funkar. Greppar man det och kan ta ansvar för det så tror jag inte sparande från föräldrar behövs. Det blir ren lyx
Så ser vår plan ut framåt också, vår är väldigt liten än så länge så mycket i idé stadiet så det är roligt att se hur andra resonerar rörande detta. Det viktiga blir ju någonstans att lyckas hitta balansen för barnen mellan spendera och spara så det inte slår över för mycket åt något håll.
Har man sparandet i eget namn kan man lite avgöra hur mycket som väl ska ges ut när det är dags. Något som är viktigt för oss är att båda barnen får lika mycket, att inte ena får mycket mer pga börsens svängningar.
Sparar inget till barnen, utan kommer stötta dem vid behov på ett sätt som förhoppningsvis inte pajar deras egen drivkraft. Sedan skiftar jag ut allt jag äger vid kanske ~75 års ålder, om inte tidigare.
Då är det (i min mening) inget barnsparande, utan helt enkelt bara sparande. Vilket är helt i sin ordning.
Eftersom vi inte vill spara i barnens namn (med eventuellt problem som kan uppstå) är det ju en möjlighet. Sparandet är dedikerat till barnet, men om det skulle inträffa en kris i familjen och övriga sparanden inte räcker så är det för mig naturligt att använda det. Det är nog sista steget att plocka dock
Vi har sätter undan och investerar hela barnbidragen och har gjort så sedan vi flyttade till Sverige och började få dem. Vi har ingen målsättning med sparandet utan ser gärna att det går till boende, studier eller resor/upplevelser när tiden är rätt. Ser inga skäl till att införa ett tak. Blir det för mycket när dagen är kommen, vilket jag starkt tvivlar på i dagens bostadsmarknad, måste man ju inte föra över allting. Ett lyxproblem med andra ord.
Jag hade gjort det som gynnat familjens ekonomi över lag. Typ om det lönar sig mer att amortera snart så hade jag pausat ett tag och gjort det osv. Om ni ändå inte tänker ge en specifik summa utan portionera ut till olika köp osv spelar det ju ingen direkt roll vilket konto pengarna kommer från.
Båda summorna, inkl nuvarande, är stora. Ingen av oss fick något direkt med oss och känner såklart att det är ett privilegium att kunna spara samt att barnet fått gåvor. Avsättning till sparandet är i sig inget problem för familjens ekonomi.
