Hur få barnen att kunna hantera ett överflöd av pengar?

Spara och investera Spara till barn och barnbarn
1

Funderade mycket på rubriken…

Just nu ser livet ekonomiskt ljust ut, blir nog över en hel del pengar när vi väl trillar av pinn. Funderar mycket på hur vi ska förbereda våra barn på detta så de ändå blir vettiga människor.

Detta gör vi idag: 2 barn, går i låg och mellanstadiet. De har en liten aktieportfölj från julklappspengar samt att jag satt in en slant ibland. De har fått välja aktier där. De är fullt medvetna om hur mycket pengar det är där. Vi pratar om dessa aktier nån gång per månad. De har även stor insikt i vår totala förmögenhet och vet hur mycket pengar vi har. Själv så är jag uppväxt med att inte veta hur mycket pengar vi har, vilken lön mamma och pappa har etc, och så vill jag inte ha det med mina barn. Tänker mig att pratar man om pengar och investeringar så lär de sig att bättre hantera det.

Planen framåt när det gäller att “ge pengar” till barnen: Då både jag och frun har läst på universitet ser vi detta som fullt möjligt för våra barn också. En del av våra pengar kommer kanske användas för att fixa en bostad till barnet på studieorten, sen om vi eller barnet äger bostaden är ej bestämt idag. I övrigt så har jag ingen plan på att överföra pengarna till barnen.

Jag tänker mig att det hade varit superschysst att de har tillgång till ett rejält kapital när de blir unga vuxna så de slipper oroa sig för ekonomin och istället mer följa sina drömmar. Men hur fasiken gör man detta praktiskt? Jag vill att de ska bli vettiga människor och skapa sin egen lycka, men att kapitalet ska ge dem en trygghet. Vill inte att kapitalet ska göra dem märkvärdiga, där har jag som ny-rik mina egna utmaningar :slight_smile: .

Mina funderingar kan nog sammanfattas så här:

  • Ni som kommer lämna över ett större kapital till barnen, hur förbereder ni dem för detta?
  • Och när lämnar ni över det, som arv eller tidigare?
  • Lämnar ni över det med riktlinjer eller är kapitalet fritt att använda som de vill?

Tacksam för lite kloka insikter från forumet!

/Olof

3 gillningar
2

Hej

Jag har funderat mycket på detta då jag själv tjänar helt Ok och med största sannolikhet ha x miljoner “över” när barnen går ut gymnasiet.

Till skillnad från många andra så ser jag inte varför man gör barnen en “otjänst” genom att helt sonika ge dem varsin lägenhet. Den behöver inte ägas fullt ut av dem, utan man kan ha någon modell där de får hälften och de får också all värdestegring från den dagen den köptes. Således har de incitament att vårda den som om det vore deras egen. De får sedan bo i denna lgh i max 5 år efter slutförda studier vilket bör ge dem tillräckligt med inkomst för att själva finansiera denna lgh, eller flytta till något annat.

Det går inte att komma ifrån att pengar avgör vart dina barn kommer att bo. Vart dina barn kommer att bo kommer i sin tur avgöra hur trygga de kommer vara, hur mycket tid de måste lägga på pendling, osv. Jag ser inte varför man gör sina barn en tjänst genom att inte ge dem någonting och låta barnen flytta till ett billigt (och i större utsträckning otryggt) område för att med helt egna medel försöka jobba sig uppåt i livet.

Om barnen kommer från en uppväxt med relativt god ekonomi, så kommer detta vara måttstocken för dem iaf, jag ser inte att mina barn kommer bli apatiska icke företagsamma vuxna bara för att jag hälper dem med en lgh under studietiden och i mitt föreslagna upplägg upp till 5 år efter. De får fortsatt betala underhåll, avgift, el osv för denna bostad vilket för en student inte heller är försumbart.
Om jag hade varit tvungen att göra det idag så hade jag köpt varsin 3a till respektive barn och sen hade de fått ta in en rumskamrat båda två som i Stockholm hade behövt betala cirka 10k för att få bo där. Det hade finansierat våra kostnader för denna lgh, och den dagen barnet eventuellt har en partner och inte vill ha en inneboende, då får de helt enkelt stå för samtliga kostnader själva, vilket gör att man undviker att olika killar/tjejer flyttar in hos dem bara för att det är gratis för dem.

Sen utöver det så är jag villig att betala för gemensamma upplevelser, skidresor, safari resor till Afrika, gå på bio ihop. Gemensamma upplevelser är det som skapar och vidhåller relationer!
De kan även få nya bra skidor av pappa. Däremot all deras egna intressen, som jag inte har nått med att göra, det får de bejaka med egna medel.
I den miljö mina barn växer upp är också måttstocken för vad som är ett stort hus, en fin bil eller så i stort sett så hög den kan bli i Sverige, så tror inte att det kommer finnas brist på motivation.

Summerat, jag är villig att ge mina barn en stark och säker plattform att bygga sitt eget imperium ifrån.

8 gillningar
3

Svåra frågor. Och du efterfrågar input från andra föräldrar, vilket jag inte är :grimacing: Jag svarar utifrån barnperspektivet, så får du göra vad du vill med det :stuck_out_tongue_winking_eye:

Jag tänker att föräldrarnas roll är viktig och har stor inverkan på hur barnen kommer hantera och värdera pengar, men de kommer även spegla sig mot vänner, klasskompisar och folk de möter i andra sammanhang.

Jag upplever att jag fått skapligt goda värderingar och förutsättningar från mina föräldrar.
De har motiverat sina prioriteringar, ibland naturligt, ibland när jag haft oförstående synpunkter. Tex att en vän hade bungalow utomlands, det lät härligt. De förklarade vad de ansåg var nackdelar med det och lyfte fram hur vi istället kunde uppleva olika resmål (inrikes, utrikes, friluftsliv, kultur osv) genom att inte vara låsta till ett ställe.

Området jag växte upp i var väldigt homogent utifrån socioekonomi, även om vissa värderingar/prioriteringar skiljde sig åt.
Att åka på språkresa och få körkortet betalat var en självklarhet, inget jag funderade kring, samtidigt som jag i yngre ålder upplevde samma självklarhet att ärva min brors kläder - och att jag i tonåren fick böcker (från serie jag gillade) från second hand.

Det har varit nyttigt för mig att möta andra som har andra förutsättningar, på språkresan fanns de som själva sparat ihop till den, när jag åkte som aupair fanns de som saknade körkort för de var uppväxta i innerstaden och hade aldrig haft behov av det, utan åkte taxi vid behov och när jag började på högskolan fanns de som i allra högsta grad haft behov av körkort, men hade inte funnits ekonomiska förutsättningar för det och aldrig blivit skjutsade osv.

Det har också varit intressant att se hur en del fått ekonomisk stöttning, men att föräldrarnas värderingar spelat roll. Mitt ex hade sparande i fonder som han valde att sälja av för att resa - vilket föräldrarna tyckte var helt vansinnigt. De såg inte resande som utvecklande eller gott på något sätt, utan att det var onödigt spenderande på något som försvinner/inte finns kvar. Oavsett vad man tänker om resandet i sig - vad händer om dina barn har andra värderingar än er föräldrar?
Oavsett om de engagerar sig i hemlösa katter, sparar klokt, satsar på utbildning, investerar i bitcoins eller fastnar i missbruk?

Jag har haft vänner som blivit lovade körkort om de inte börjar röka, men när det kommer till kritan är körkort ändå något som skapar goda förutsättningar för jobb och de har fått det iaf, eller så har de inte alls haft intresse för körkort och därmed inte alls brytt sig.

Mina vänner har tyckt att det varit märkligt att vi åt oxfilé mitt i veckan, men min pappa kunde enkelt motivera det med att det var långt mycket billigare på kort datum eller särskilt erbjudande, och att när andra köpte det på fullt pris inför helgen kanske vi åt rester, för jag behövde ändå värma något snabbt i micron när jag skulle iväg på fritidsaktivitet. Transparens och ett neutralt förhållningssätt (som säkert är lättare när det finns pengar och därmed inte är laddat) har jag upplevt som positivt.

Något annat jag noterat är att jag och min bror hanterar pengar på relativt olika sätt, vilket jag tänker bl.a handlar om sociala konstruktioner. Han har i likhet med vår pappa valt ett yrke med hög inkomst, affärsluncher, resor mm är inte alls ovanligt. Även privat äts det dyrt och ”fint”.

Jag har precis som min mamma valt ett yrke inom vård/omsorg/utbildning, med relativt låg lön trots att vi båda har akademisk utbildning. Vi är snålare/unnar oss mindre jämfört med min pappa/bror, äta lunch ute eller ta en taxi av bekvämlighet existerar knappt. Det är också mer husmanskost, även om jag kan köpa en del ”lyxigare” råvaror på erbjudande i likhet med min pappa.
Mina föräldrar har gemensam ekonomi, min bror och jag är nära i ålder men har väldigt olika livsstilar, även om grundvärderingarna finns där - att vi aldrig skulle spendera pengar som inte finns, som att finansiera något med sms lån osv, och vi köper inte saker för att markera status eller visa upp.

Även om våra inkomster skiljer sig åt tror jag ändå inte att det är enda orsaken till våra prioriteringar, utan mer hur min bror identifierat sig med vår pappa och är i snarlik miljö/sammanhang som vår pappa, medan jag och min mamma är i annan kontext.

Det var mina tankar :slight_smile:

11 gillningar
4

Kort svar då jag är på mobil; det viktigaste enligt mig är att börja förbereda dem tidigt. I form av att prata om pengar, låta dem försöka själva (låta dem misslyckas), ge dem ett ekonomiskt självförtroende och ekonomisk självkänsla kring pengar.

Alla fattar att bli bra på fotboll kräver träning, samma sak i ekonomi. Vår 10 åring pratar vi om pengar med, tvingar henne spendera (lite väl sparsam i vår smak), vi pratar om månadens aktie, vi loggar in på Avanzakontot ibland, hon får vara med och handla och vi pratar öppet om pengar etc.

Sedan får vi se hur det går. Tror det gäller att ha lite empati med sig själv också att de kommer få sina utmaningar oavsett vad man gör.

5 gillningar
5

Jag håller med.
Min personliga åsikt är att det är viktigt att barnen förstår att pengar inte är en oändlig resurs och att man måste hushålla med dem smart.

Enkelt exempel, 100 kr kan ge barnet godis på den lokala kiosken, eller så kan 100 kr ge både godis, en leksak, en tidning och 30 kr sparat om det köps på ett smartare sätt.
De 30 kronorna kan sedan bli 300 kr som sedan kan köpa det där speciella som barnet vill ha (men som det kanske inte riktigt behöver). Det är väl första steget, men sen måste det växlas upp till att det ekonomiska spelet är lite som ett ekologiskt kretslopp, det är bara långsiktigheten som egentligen är viktigt.

4 gillningar
6

Vi är i en liknande situation men kommer inte låta dem veta att de troligtvis om de skötte korten rätt redan vara ekonomiskt oberoende vid 20 års ålder. Går tillbaka till oss själva jag och frugan och anser att hela “livstävlansinstinkten” att kämpa, aldrig ge upp och att kunna känna självbelåtelse av att på små sätt fira framgångar och att trivas med ingenting (i pengar) som vi gjorde som studenter och fram tills 25-27 års ålder sammanfattningsvis var vår lyckligaste tid i livet. Vi tror lika om våra barn som vi trodde (märkte att vi var själva), d.v.s att vi var för kortsiktiga och ej strategiskt mogna i våra hjärnor för att tänka långsiktigt. Vi hade bränt av rubbet på sånt vi inte behövt och på kortsiktig materiell glädje tillsammans med överdådiga resor och aldrig mer kunnat maxa det senare i livet. Nu har vi mer än vi klatar oss men det ser och vet ingen annan. Vi unnar oss små saker till helgen efter en arbetsvecka och åker och bor vart vi vill på semester en gång om året. Vi tycker fast vi har råd att det känns helt onödigt att ha en stjärna i grillen på vår bil eller bo på de dyraste 5 stjärniga hotellen inte känns ett dugg bättre än att köra vår nya kia sorrento och bo bra men aldrig för mer än 3000 kr natten. Vi smälter in, har det precis lika bra om inte bättre så än att utmärka oss o dra till oss uppmärksamhet som även med säkerhet går ut över barnen. När de är mellan 35-40 kommer pengarna till dem. Då tror vi de är helt mogna att ta vara på dem vist och i sin tur tänka exakt lika gällande sina barn. Vi tror inte barn, unga vuxna grejar det utan att förstå att skola och arbetet för wtt klara sig 100% själv ekonomiskt är det som är grunden till lycka,medvetenhet och förståelse för att absolut inget kommer gratis. Visste de att 15-50 000 000 (beroende på hur börserna utvecklas) låg och väntade och fanns till hands senare i deras liv tror vi det tar bort så fruktansvärt mycket i deras personliga utveckling att de skulle få jättesvårt att värdera allt fantastiskt i livet man själv skapar sig genom att tävla och kämpa sig genom faser i livet likväl som närmaste omgivning och framtida relationer skulle bli svåra då vi inte tror någon riktigt ser upp eller någonsin blir imponerade av någon med guld/silversked i munnen. Verkar överlag (utan att ha fulla fakta) sådana människor överlag inte blir lyckliga och ofta får stora problem på det personliga och relationsmässiga planet. Hoppas såklart det går jättebra för er och era barn!! Ni har säkert tänkt på massa saker dom inte framgår av det du skrev.

2 gillningar
7

Jag har ett par gånger under dotterns uppväxt visat med kalkylprogram och graf effekten av regelbundet olika stort sparande med olika ränta på ränta effekt.

När hon var 12 var hennes reaktion att likna vid jaha, men när hon valde gymnasium i åk 9 då insåg hon effekten, vad den kan göra för hennes liv.

2 gillningar
8

Jag har en femåring, och tänker mkt på hur jag ska kunna hjälpa henne. För en stor del i varför jag vill spara är att jag vill att hon ska ha en säker framtid, och kunna fokusera på sina passioner i livet.

Många väljer ju att studera något högavlönat eller säkert, istället för vad de kanske egentligen brinner för. Jag vill ge henne möjligheten att göra det hon faktiskt vill, och att utveckla det utan att behöva tänka på pengar/ekonomisk säkerhet som ett hinder.

Exakt hur jag ska lägga upp det vet jag inte än. Jag vet ju inte hur mycket jag kommer att ha eller hur hon kommer att vara som person, eller hur samhället kommer se ut. Men jag har i vilket fall inte tänkt spara några stora summor i hennes namn som hon ska få när hon blir 18. Hjälpen hon kommer att få kommer vara baserat på hennes behov när hon behöver det och beroende på de val hon gör.

2 gillningar
9

Din sista kommentaren om att stödet beror på vad hör gör är otroligt svår. Klart det är enkelt att sortera bort ett antal klart icke godkända val i livet. Men spela amatör teater på heltid? Är det ok? Bara ett exempel.

10

Jag tänkte mer på utifall att hon hamnat i drog eller spel missbruk, eller om jag tror att hon skulle spendera allt på saker som inte kommer hjälpa henne med ngt. Ex spendera alla pengarna på märkeskläder (inget fel med märkeskläder om man har råd med det, men det är ju inte därför jag sparar till henne).

Att spela amatör teater på heltid är precis en sån sak jag gärna skulle stötta om det var något hon brann för. Andra exempel är att bli musiker, konstnär, etc. Jag skulle gärna vilja att hon kan fokusera på det hon vill och brinner för utan att tänka på om hon kommer kunna försörja sig på det.

1 gillning
11

Jag förstår. Nu är mina barn endast 3 och 5, så har några år till på att fundera på detta. Men just nu skulle jag ha svårt för att finansiera att mina barn fullt ut bara skall få ägna sig åt “hobbies” hela dagarna.
Såklart om det är ett legitimt försök för att bli en professionel skådespelare så är det klart att de måste få spela amatör teater några år, men om det efter 3-5 år är väldigt tydligt att de inte kommer någonvart med det, vet jag inte om jag tycker att min 40 åriga dotter skall få spela teater på dagarna och inte ha något annat jobb, och sen skall i praktiken jag betala hennes räkningar.

För mig är detta lika uteslutet som att jag inte fått leva ett liv där jag bara spelat golf, åkt skidor, levt 3 månader i stöten på världens mest intressanta platser osv osv.

För mig hade det känts mer naturligt att hjälpa dem behålla en viss livstil som egentligen kräver högre inkomster (och förmodligen en högre arbetsinsats) trots att de har ett jobb som de verkligen älskar men som är mindre välbetalt. Jag anser att man som förälder nästan har en skyldighet att stötta sina barn i att leva kvar på den nivå de växt upp i. Vill man/har man inte råd med det, då får man också sänka nivån under deras uppväxt istället.

Det absolut dummaste ekonomiska beslut mina föräldrar fattat är att inte ha hjälp oss barn med att köpa bostad när vi var i 20 års åldern. Inget finansiellt beslut har gjort att familjen tappat så många miljoner. Och jag ifrågasätter starkt att jag hade blivit “lat” av att ha fått en lägenhet som var 10% av den kvadratmeteryta de själva levde på (och då var de bara 2 pers också). Utöver de hade de 2 ytterligare boenden de flackade runt till. Vad jag vill säga med det är att jag tror inte jag skulle satt mig i en sådan etta för resten av livet och tyckt att jag hade allt jag någonsin behövde i detta boende och således blivit lat.

2 gillningar
12

Det hade varit intressant att få insikter från någon som är uppväxt i en familj som haft gott om pengar i generationer, där finns säkert något att lära. (men de kanske inte hänger på detta forumet)

@janbolmeson Det är också ett tips till ett framtida avsnitt :slight_smile:

3 gillningar
13

Yes, min dotter är också 5 så vi har båda ett tag kvar tills allt behöver vara klart :slight_smile:

Ja det är väl inte jättevanligt att vara helt ok med att försörja sitt barn på det sättet. Jag ser det som mindre viktigt att tjäna pengar än att leva ett liv man är lycklig med. Men jag skulle heller inte göra det om det betydde att jag skulle behöva jobba med något jag inte vill för att klara av det. Så självuppoffrande är jag inte :stuck_out_tongue: Min tanke är istället att hon ska få ta del av utbetalningar av den pengamaskin vi hoppas kunna ha när det är aktuellt. Jag själv kommer nog aldrig egentligen sluta jobba då jag jobbar med det som är min hobby. Har bara tänkt sluta göra det som lönearbete och ist köra eget företag och bestämma tiderna/projekten själv.

Din idé om att hjälpa dina barn kunna hålla bra livsstil med ett lågbetalt jobb de gillar tycker jag låter fint. Tror inte jag håller med om att föräldrar har en skyldighet att hjälpa barnen uppehålla en viss livsstil dock. Tycker absolut man ska ge de alla förutsättningar att lyckas som man kan, men det är ändå barnens val i slutändan vad de gör.

Håller med om att det är en bra grej att hjälpa till med att köpa bostad, det har vi absolut tänkt göra. Mina föräldrar hade inte den möjligheten att göra det för mig. Jag har bott i 11 bostäder sen jag flyttade hemifrån, och är väl medveten om den extra kostnad det är att inte kunna köpa eller få ett bra hyreskontrakt. Tror heller inte en sådan hjälp gör barn lata, utan det kan ju snarare bara vara en mindre sak att oroa sig om för dem.

1 gillning
14

Missförstå mig rätt här. När jag pratar livsstil pratar jag nog mest boende. Det är tyvärr fakta att vi lever i ett segregerat samhälle där de välställda priviligerade delen av samhället bosätter på vissa väl valda platser i landet. Jag kan Sthlm bäst så tar det som exempel. Om du bott i ett fint hus i Djursholm och skall supportera barnens boende så vill du nog inte köpa dessa i Tensta.
Du hjälper således barnen att upprätthålla en viss “livstil” mer i form av det samhälle de fortsätter sina liv i, och där förhoppningsvis dina barnbarn också kommer att växa upp.
Med “livsstil” menar jag inte rolex klockor eller flyga business class :stuck_out_tongue_winking_eye: