Jag har två barn som båda bor hemma. Den äldsta är 14 och även om 20-årsåldern är en evighet bort för henne så känns de sex åren dit för mig väldigt korta. Så jag har börjat fundera på hur man kan hjälpa till med bostad.
Alla former av levd erfarenhet kring detta vore intressant att få ta del av. Mer specifikt undrar jag kring hjälp med bostadsrätt. Vi har mest ägt lägenheter utomlands, i länder där ägarlägarheter (mer eller mindre) är i det närmaste allenarådande. Jag har funderat så att det kanske är bättre att jag själv är ägare eller delägare av barnens första lägenheter snarare än att ge bort som gåva. Är detta en dum idé? Och hur fungerar detta egentligen oftast med bostadsrätter? Jag förstår ju att stadgarna kan variera, men att man ofta måste vara bosatt på adressen för att få äga. Vad är vanliga lösningar?
Går själv i samma tankar och det jag förstått att många gör är att ta ett lån på sitt befintliga boende för att hjälpa barnet med bostad. Sedan kan lånet överföras på barnet när det har en stabil ekonomi. Många brf:er godkänner delat ägande av person som inte bor i lägenheten om man är släkt. Det gör i alla fall min brf men det kan man behöva kolla med mäklaren/styrelsen.
Det enda samägande som föreningen enligt lag måste acceptera är äkta makar och sambor. Det finns medlemmar som har gått in som medlåntagare och kan dela sina erfarenheter.
Jag köpte lägenhet åt dottern i Malmö med mäklarens ord att dottern kan äga 10% och det räcker för föreningen. Detta visade sig dock inte stämma när köpet hade gått igenom, jag var tvungen att stå skriven på den i så fall eller hon äga 50%. Styrelsen var snälla och gjorde ett undantag för att mäklaren givit fel information men det är ju mitt ansvar att titta upp så gör det i förhand! (Bättre än vad jag gjorde…)
Jag tycker det bästa vi kan göra är trycka de att få ett jobb och kanske hjälpa hitta en hyresrätt , rum eller vad det nu passar. Så får dem börja lära sig läxor av vad det är att bo själv. Längre fram vill man, kanske man kan hjälpa till med första köpet med insatsen.
Jag förstår vad du säger. Jag tror inte att min fru skulle acceptera att vi hjälpte till så lite, eftersom vi förmodligen kommer ha möjlighet att hjälpa till mer.
Fast samtidigt, första gången de bor hemifrån blir det väl förmodligen något hyrt, men det beror ju lite på läget. Envisas de med Stockholmstrakten så kan de ju vara svårt att hyra. Jag kommer ju försöka få barnen att söka sig iväg från Stockholm, men åtminstone ena barnet har jag en känsla av att det blir svårt.
Jag tänkte lite att jag kunde förena nytta med nöje och kanske investera i en lägenhet och låta något barn bo där, men det här med bostadsrättens dominans ställer ju till det lite.
Håller helt med! Min plan är att mina barn får snällt bo i studentkorridor, hyresrätt och sen när de börjar bli vuxen ”på riktigt” så bidrar vi med en del i handpenningen men inte hela för en del vill jag att de sparar ihop till själv.
Jag köpte en lägenhet till min son på 20 år för ett år sedan, i Stockholmstrakten. Har satt mig som ägare till 80% och sonen på resten. Han stod för ca 15% av kostnaden (förvisso via barnspar…). Min avsikt är att ge honom resten av lägenheten som gåva om ett par år.
Många synpunkter om att man ”inte ska skämma bort”, ”att man gör en otjänst” osv (bl a här på forumet) och funderade en hel del fram och tillbaka på om han skulle få ta lån själv och att jag supporterade med en del. Landade i att inte gå den vägen. Jag är tacksam att jag har en ekonomi som tillåter att jag kan hjälpa på den nivån och glad att jag tog det beslut jag gjorde.
Ibland känns det inte som att man har något val. Min dotter bodde i över 1 år i olika rejält sunkiga lägenheter 2a hand och studentrum med ännu värre delade kök. Till slut gick hon inte ens ut i köket…
Efter mycket om och men skrapade hon sina bankkonton med sparande i botten. Jag gjorde likaså och så lånade jag resten så vi kunde köpa en 1a. Vi delar ägandet 90/10 men hon betalar lånet (till mig) och avgiften själv. Efter studierna hoppas vi hon får en bra lön för hon måste överta lånen eller sälja, och betala tillbaka delar av vad jag lagt in kontant.
Lillasyster kommer inte kunna få samma deal men jag kan hjälpa till där med.
Jag förundras över föräldrar som väljer att avstå att hjälpa sina barn, fast de kan det. Sure, det är en sak om det finns god tillgång på studentbostäder eller vanliga hyresrätter, eller åtminstone någon slags möjlighet att skaffa en sådan, men det gör det ju inte i Sverige på de flesta orter. Att tvinga sitt barn att ge sig in på ocker-andrahandsmarknaden med sannolika flyttar var 6-12e månad är så oerhört korkat. Det är väl bättre att barnet kan fokusera på sina studier än att ha magont över sitt boende? De kommer fatta vilket privilegium detta är då de kommer se både en och annan kurskamrat krasha av ångest över sin bostadssituation ändå.
Jag sparar till mina barn på deras egna konton. De är 13 och 15 så när det är dags för dem att köpa första egna bostaden så kommer de förhoppningsvis att ha tillräckligt med pengar för att lägga upp insatsen till en trivsam bostadsrätt.
Min ambition är att barnen ska äga sina bostäder själva. Jag ska stå i bakgrunden och bara hjälpa dem med att hantera bostaden och ägandet om det behövs. Jag tänker mig att det är lärorikt att få hantera ägandet av sin bostad själva och alla frågor kopplat till det. Gör de misstag så är det bättre att de gör det med en lägenhet för 1,5 miljoner än en villa för 5 miljoner. Jag tror det är en bättre idé än att vara inblandad i ägandet själv.
Behöver de hjälp med att betala bostaden så kan jag kanske bidra med mer pengar. Kanske en större engångssumma eller månatligt stöd. Det får vi se då.
Det här att barnen riskerar att bli bortskämda och inte lära sig ta ansvar om de får pengar i vuxen ålder är visserligen en rimlig tanke, men min inställning är att vi är en familj och hjälper varandra på de sätt vi kan. Mina pengar är inte bara till för mig, utan för barnen också. Att lära sig ta ansvar får de göra på annat sätt - t.ex. genom att jag ställer upp tydliga förväntningar om att man ska ta eget ansvar i kombination med att jag finns med som stöd när det behövs. Som @fredrik123 säger så är det också bra om mina barn kan fokusera på det som är viktigt i livet när de är unga vuxna - t.ex. studierna, jobbet, driva eget företag och bilda familj. Inte håller på och strula med bostäder.
Det beror väl lite på var man bor i landet men bäst är nog att börja med en hyresrätt. Man ställer sig i kö när man är fyllda 18 hos både offentliga och privata hyresvärdar i de städer som känns intressanta
Hyresrätt är utomordentligt lämpligt för den som är ung. Hyran är det maximala du ska betala varje månad och påverkas inte av ränteläget eller regeringens lek med amorteringar. Du behöver ingen nämnvärd buffer och kan fråga vice värden om du har problem. Du lär dig snabbt om att rensa avlopp och annat vettigt…
När du sedan ska plugga, hittar kärleken eller byter jobb kan du med lätthet byta boende.
Bostadsrätt är ett bra nästa steg, men knappast vettigt för en ungdom som just flyttat hemifrån. En Bostadsrätt medför stort eget ansvar gällande alla ytskikt inom lägenheten så även ev badrumsrenoveringar och annat “kul”.
En Bostadsrätt kräver att du har i alla fall en buffert på 50 000kr för oförutsedda utgifter såsom vitvaror, vattenläckor och annat.
Avgiften är dessutom högst beroende av ränteläget och föreningens underhållsplan. En bostadsrätt för en 18-åring är lika vettig som att ge en BMW eller Tesla som EPA till en 16-åring…
Du är vidare fast tills du lyckats sälja, och som ungdom kan man vilja flytta snabbare än de 7år man ska bo kvar för att inte (statistiskt sett) riskera förlust. Men att tvingas sälja med förlust pga plugg, arbetslöshet, kärlek…det kan bli en dyr läxa.
Hus eller radhus blir slutligen lämpligt när man vill bilds familj och är väl etablerad med jobb och karriär.
Visst, avviker helt från normen här på forumet då mina föräldrar aldrig bidragit med ett öre.
Jag flyttade när jag gått ut gymnasiet till en skabbig korridor (överlevde det med? Otroligt!) och sedan till en hyresrätt. Bodde i olika hyresrätter i många år och kunde då jobba på olika orter och spara pengar.
Lärde mig mycket vettigt av det med och kunde som följd köpa en bostadsrätt där jag, trots låg lön, betalade hela handpenningen själv via sparande även i Stockholms-regionen. Tack vare erfarenhet och kunskap kunde jag dessutom göra en bra affär då det inte var “pappa betalar” som var min paroll. Bara eget arbete.
Och det är bra. Som ung ska man leva, testa saker, utmanas och också få ha de lite obekvämt. Bättre ha erfarenhet av saker när man är 18-23, få brev från inkasso eller kronofogden och måsta klara sig själv än leva i en gräddfil och bli beroende av andra.
Jag tror inte på varken curling eller helikopter, tror inte på att man ska skydda barnen från verkligheten. Man växer i utmaning och erfarenheter stärker. Om jag varit bortskämd från dag 1 hade jag aldrig kommit dit jag är idag, mina erfarenheter har gjort mig stark.
Jag hjälper barnen med råd, praktiskt hjälp och handledning men de måste också få lära sig leva. Det är ingen katastrof att allt inte är perfekt, tvärt om.
“Pappa betalar” är en björntjänst. Lär dem värdet av att arbeta och spara (och investera), det är oändligt mycket mer värt.
Våra barn har efter avslutade universitetsstudier köpt bostadsrätter själva utan inblandning av “mammapappabank”.
Det fanns barnsparande från oss samt mor/farföräldrar som räckte till handpenning.
Banken krävde fast anställning ett visst antal månader, men sedan var det inga problem att få lån.
Under högskoletiden gick det att få studentrum i korridor och senare egen studentlägenhet.
CSN-lån togs.
Tack för ditt svar! Och jag förstår vad du säger.
Råd finns åt så många håll. Det finns superrika som ser stora summor pengar som skadliga för barnen och istället ger bort det mesta. Samtidigt tror jag att de flesta av oss vill låta barnen ta del av arvet. Och då kommer vi till ett annat råd man ofta hör: vänta inte till du dör för att dela med dig av arvet, utan börja när barnen fortfarande är unga vuxna.
I vårt fall handlar det ändå i dagsläget om drygt femtio miljoner i nettoförmögenhet mellan min fru och mig. Det mesta är väldigt konservativt sparat och vi har relativt små likvida tillgångar (över fem miljoner i relativt likvida tillgångar som aktier fonder och kontanter, men ändå relativt sett lite).
Vi har två bilar (billiga bilar), vilket vi är helt ensamma om i vår bekantskapskrets, alla andra har en eller noll, så där sticker vi ut. Men i övrigt ser vi ganska fattiga ut, vilket är bra.
Men det är jag i grunden funderar över är hur ger jag mina barn på ett rimligt sätt ekonomiskt stöd när de är vuxna utan att de behöver vänta tills jag dör.
Jag har sparat hela barnbidraget åt min barn (5 & 7 år gamla) sedan de föddes. Tanken är att de inte ska vara medvetna om att det finns pengar öronmärkta till de, men planen är såklart att pengarna ska gå till framförallt en insats till ett boende.
Att ge de som klumpsumma kommer aldrig vara aktuellt, däremot erkänner jag att det är en tunn linje mellan att hjälpa och skapa förutsättningar för sina barn och att “skämma” bort de.
