Denna tråd liknar de som handlar om man ”behöver” spara till barnen men med en liten twist så skapar en egen tråd.
Jag har fått ungefär totalt 1,5-2mnkr av mina föräldrar vid olika tillfällen (när mina mor- och farföräldrar gått bort, sålda bostäder etc). Detta i kombination med att jag själv levt ganska enkelt en period i mitt liv gjort att vi kunnat köpa ett relativt sett dyrt hus (både i inköp och driftkostnad).
Det som gnager i mig är dock att i och med att vi bor i vårt stora/dyra vårt hus så kan jag inte spara lika mycket pengar som tidigare. Totalt sparar jag bara ett par tusen i månaden (exkl amortering, underhåll etc). Kan såklart spara mer, lever inte på existensminimum, men för att kunna leva på ett sätt som vi vill så blir det ett par tusen över.
Jag har ett eget sparande på typ 700k som tillsammans med månadssparande kanske blir ett par miljoner om sisådär 20 år. Men ger jag bort dessa har jag själv inget kvar förutom huset.
Poängen är väl att jag känner att jag tar från mitt barn iom att inte kunna ge samma sak till henne som jag själv fått. Jag tror jag hade känt annorlunda om jag själv hade sparat ihop pengarna, men det har jag ju inte.
Å andra sidan så har mina föräldrar haft en fantastisk bostadskarriär och deras föräldrar var betydligt mer välbetalda (motsvarande) än vad både mina föräldrar och jag och min sambo är.
Min sambo känner inte på samma sätt då hon inte fått något av sina föräldrar. Å andra sidan lever ju hon ett liv hon inte skulle kunna utan mina förutsättningar.
Vi sparar barnbidraget men det kommer inte ge i närheten av vad jag fick.
Någon som känner igen sig i tankarna eller tänker annorlunda?
Kommer du bo kvar när barnet flyttar hemifrån, eller får du loss kapital då ?
Om syftet är att ditt barn skall kunna köpa första bostad kan du belåna din bostad när den dagen kommer.
Jag vill inte att mina föräldrars givmildhet stannar med/hos mig. Jag vill att deras generositet avspeglas i generationer så jag arbetar för att kunna ge mina barn samma trygga start som mina föräldrar gav mig.
Och blir det barnbarn i framtiden så vill jag även hjälpa dom MEN det är en framtida fråga som även bör involvera barnbarnens föräldrar och deras tankar/önskemål och inte bara mina önskemål.
Personligen tycker jag inte man behöver tänka så mycket på barnen när de blivit vuxna och flyttat hemifrån.
Visst är det trevligt om man har möjlighet att hjälpa till lite då och då och framförallt med första bostaden men att känna att man ska kunna överföra en eller flera miljoner innan man själv ligger i graven tycker jag känns skevt.
Räcker gott om barnen kommer ärva en slant så de får en trevlig ålderdom…
Jag köper det helt om det vore min egen förtjänst att pengarna finns. Och jag tycker inte att alla borde sträva efter att ge barnen miljoner på bekostnad av sig själv. Men det känns egoistiskt att inte dela med mig av det jag fått.
Jag känner inte behovet att det ska vara det beloppet jag fick plus ränta på ränta i 20 år (det skulle ju kunna bli 10+mnkr). Men motsvarande samma belopp känns ”rättvist”.
Så du kommer ge pengar när du får ut arv efter dina föräldrar eller när ni säljer huset och köper nått mindre. På samma vis som dina föräldrar gjorde? Eller tänker du att du skall spara ihop till samma stöd(som dina föräldrar inte gjorde?)
Äpplen jämförs med päron här känns det. Poängen var inte att du fick pengar för att dina föräldrar aktivt sparade till dig. Du fick pengar för att de fick ett plötsligt oväntat inflöde av kapital.
Vill du replikera det så låt dina barn ta del av ditt arv efter dina föräldrar. Att spara till dem är inte jämförbart, om än positivt.
Förstår jag det rätt, du vill vara lika generös mot dina barn som dina föräldrar varit mot dig
men du är inte beredd att leva som de, dvs ha mindre utgifter är inkomster av olika slag?
Som jag ser det får du antingen ändra din önskan om att vara generös eller ändra dina utgifter/inkomster
Jaha men då får du väl dra ner på dina utgifter eller flytta till ett billigare boende låter det som…
Du säger att det gnager och du vill dela med dig redan nu. Låter som du redan bestämt dig för hur du vill att det ska vara så då är det ju bara att lösa det.
MEN själv tycker jag inte att du ska känna att det blir orättvist gentemot dina barn ifall du inte öser dem med pengar medans du lever och vill bo som du gör och unna dig det du vill unna dig. Vetskapen om att du kommer lämna efter dig ett bra arv borde vara tillfredsställande.
Kan du fråga dina föräldrar vilken uppoffring det egentligen var att ge dig se där pengarna? Om de inte visste vad de skulle göra med dem är det ju inte en jämförbar uppoffring som du gör.
Lyft dina tankar med dem. De kommer förmodligen inte döma dig. De ville ju dig väl med gåvan, inte skänka dig skuld och skam. Dottern blir väl lika glad för tiotusen, 100.000 eller en miljon? Iaf om du inte byggt upp några särskilda förväntningar hos henne. Det är rätt abstrakta belopp när man nyss blivit myndig.
Man behöver kanske inte kopiera exakt samma mängd vid exakt samma ålder, utan portionera ut lite mer någon gång när det passar henne eller dig extra bra
Ja, egentligen är det ju lätt att antingen inte vara generös (iaf inte lika generös) eller dra ner på utgifter. Men ser det mer som ett moraliskt dilemma och det är där mina tankar går.
Ingen av mina föräldrar gjorde någon uppoffring för att ge mig och mina syskon pengar, så det är ju som vissa av er sagt en tydlig skillnad. De fick själva pengar i arv och även om de ökat sina utgifter som pensionärer med resor etc så finns det mer än tillräckligt kvar.
Jag har inte gett eller kommer å ge samma förutsättningar som man själv haft… Jag fick ytterst lite saker eller pengar av mina föräldrar, men fick där i mot kunskap å läran att kunna tjäna egna pengar istället…
Jag har gett i stort sätt väldigt mycke till mitt barn som jag själv inte hade eller fick… Även lärt barnet att man bör göra sitt bästa för att kunna tjäna bra å samtidigt spara till de man vill ha…
Då ger ju du mer än du själv fick och det är ju toppen.
Och alla vill väl ge de bästa förutsättningar för sina barn. Dock skiljer det sig lite vad man tycker. Vissa vill att barnen ska tjäna ihop sina egna pengar (även om de skulle kunna få) för det kommer ge dem bäst förutsättningar. Andra vill curla. Jag vill väl väl lägga mig någonstans mittemellan. Och nu när jag skriver detta så är det väl där mitt fokus bör ligga snarare än att titta på exakt vad jag själv fått. Som flera av er skrivit……
Det låter som om du köpt ett för dyrt hus för att klara av det du vill.
Du får nog kanske acceptera att du får belåna ditt hus i framtiden för att hjälpa dina barn, och att du därmed kanske inte kan bo kvar efter din pensionering.
Klassresor nedåt är kanske inte kul, men ett fungerande samhälle kräver nog tyvärr att inte enbart klassresor uppåt är möjliga. Allt handlar ju också om relativa jämförelser med sin nutid - du har ju t.ex. råd att ha alla världens skivor i din ficka (spotify), en livskvalitet din mormor inte hade.
Du får helt enkelt börja tjäna mer pengar för att uppfylla dina mål. Alternativt att du börjar räkna på ditt framtida kassaflöde och när du kommer att ärva dina föräldrar etc.
Med lite risk att jag “kapar tråden”, så slänger jag in ett par tankar.
Jag önskar att ge mitt barn (Ja, det blir bara ett) bättre förutsättningar än jag själv haft. Jag vill lära henne något jag själv aldrig fick lära mig, sparande, ränta på ränta, etc.
Det är det absolut viktigaste jag kan lära henne (när det kommer till ekonomin)
Vill aldrig att hon skall tvingas stjäla mat för att slippa gå hungrig, så därav sparas barnbidraget (+) till henne. Jag ser inte pengarna som hennes. Kommer det en tid då vi behöver nyttja dem, så gör vi det, men tanken är att hon skall få ta del av dem när vi anser att hon är villig att lära sig handskas med pengar.
Jag vill ge henne kunskapen i första hand, allt annat är en eventuell bonus.
Fin peng till barnen tänker jag:
