Vi bläddrar igenom vår dotters önskelista och slås av omöjlighet. Hon fyller 12 år. Snittkostnaden per sak ligger på 3-4000 kr.
- ”Kan jag inte få både iPhone 14 Pro Max och väskan, så önskar jag mig väskan mest!”
Mobilen kostar 6500 kr på Swappie, väskan 5000 kr. Hon är 11 år. Hon kommer självklart inte få något sådant, vilket kommuniceras. Hysteri följer efter.
Vi har ingen historik av att ha gett överdrivet dyra presenter. I familjen är vi två normaltrasiga föräldrar med en gemensam månadsinkomst på ca 70.000 kr, med villa, bil och semestrar. Alltså inget att skriva hem eller till kungen om. Jag förstår såklart att hennes wanna-have konsumtionsbeteende drivs av sociala medier.
Jag är noga med aldrig prata med barnen om att vi inte ”har råd” utan mer att det är en fråga om prioriteringar. Barnen ska inte behöva känna hopplösheten kring det utan se det som en sporre att skaffa sig resurserna. Så har jag alltid tänkt. Nu är jag sugen på att sätta ett rejält hämmande glastak rakt över hjässan på henne. Inte för att hon ska känna att livet hon vill ha inte är möjligt, utan för att hon ska förstå att livet hon vill ha är fel.
Vi pratar mycket om sparande och ekonomi hemma, 10% sparkvot är en hygienfaktor. Hon har en veckopeng på 60 kr men sparar inget. Eller ja, hon investerar i hudvårdsprodukter från Normal och toppar från Gina. Hon får många tips och idéer på extrajobb hos mig och hos grannar men vill ej då det betalar för dåligt och är för tråkigt. Hon är dock Rain man när det kommer till datum för rea-perioder, poängkombinationer och rabatt-sajter där VI kan köpa grejer till henne något billigare.
Jag är inte orolig för detta egentligen, hennes personlighet (som allas i den åldern) utvecklas med stormsteg. Jag söker dock lite tips på kommunikation med ett barn med en fet GoWish-lista, med orimliga förväntningar, i stormsteg mot holiday season.
Som med det mesta är detta antagligen en fas, bland många andra, som hon kommer att glida igenom. Men man vill ju att hon ska plocka upp några lärdomar om ekonomi när hon slajdar igenom sina ganska goda medelklass-faser.
Helt hopplöst att prata med en majoritet av befolkningen om hejdlös överkonsumtion i samband med bemärkelsedagar och olika typer av tillställningar då present “måste” inhandlas.
Din dotter låter rätt normal för att vara en prepubertal kvinna år 2025 i landet Sverige, som fortfarande lever i en känsla av evig fred och konsumtionshets!
Har hon väl till synes vettiga föräldrar med sunda ideal kommer hon om några år med hög statistisk sannolikhet också utvecklats väl- med normala ekonomiska idéer och mål:wink:
Det där kommer gå över ganska fort när flickebarnet provat att sommarjobba med ansträngande och tråkiga arbetsuppgifter för slavlön. Inte lika kul att jobba två veckor för att kunna ”investera” i en väska.
Det där kommer de ju möta som en chock när de blir vuxna. Självklart kan man berätta att man inte har råd. Att man måste prioritera mat före en väska för 5K.
Barnen tycker att du gör dåliga prioriteringar. För då ger ni ju råd.
Jag har råd att köpa en väska för 5k OCH mat.
Men det är ju helt vansinnigt och kommer inte på fråga. Och då säger jag det till dottern min, utan omsvep. Det kan till och med hända att jag lakoniskt frågar om hon är dum i hela huvudet.
Jag börjar komma till sans med att det är detta som behövs i någon mån.
Med stort intresse och engagemang för privatekonom, uppfostran etc är det lätt att vilja vara pedagogisk och upplysande i varje interaktion om sakfrågan, där poängen varje gång landar i glittriga ögon som tacksamt besvarar visheten med ett ”tack älskade far” och städning av rum.
Min son är 9 år och tät som få, men vill att vi ska betala vartenda digitala skin eller slangbella för gör han det själv ”FINNS DET JU INGA PENGAR KVAR SEN!!”.
Det är lätt att prata om hur man ska hantera besvikna barn men jag tycker alltid det gör lite ont.
Problemet är som du snuddar vid, att hon inte förstår varför hon vill ha detta, vad hon egentligen behöver och att lyckan över mobilen bara kommer vara kortvarig. Generellt sett då.
Kan hon motivera förbi detta och det inte bara är sociala faktorer som spelar in osv, så är det en rimlig önskan.
Sedan är spara själv och göra misstaget bästa läxan.
Eftersom jag och min fru anser att saker erhållna utan egen insats ofta saknar värde hos mottagaren har vi alltid utgått från modellen att barnen får spara ihop till halva summan själv om de vill köpa något dyrare.
Det har fungerat bra för oss, barnen får lära sig att sätta mål och nå dessa, samtidigt som de kan dra en viss fördel av att leva i en familj med en god ekonomi.
Det kan jag tycka är en lite konstig inställning. Jag är förvisso ingen förespråkare för hejdlös konsumtion av högt och lågt, men om man vill leva ett liv där lyxiga produkter ingår är det väl inget fel i det. Däremot behöver man såklart vara medveten om att för att kunna finansiera ett sådant liv krävs med stor sannolikhet prioriteringar och hårt jobb.
Fast de flesta, särskilt här förmodligen, men även där ute i stort HAR råd att köpa en väska för 5k utan att behöva svälta. Så det är inte faktiskt frågan om “inte råd”, utan “inte prioritera”, och jag tror det är en viktig distinktion att lära sig. De jag känner som är uppväxta i sammanhang där “inte råd”, verkligen betydde, det finns, faktiskt, i absoluta termer, inte pengar till det, har fått med sig en rätt skadlig inställning till pengar: “Oj, nu har jag lite pengar, bäst jag köper något jag vill ha för dem på en gång, för imorgon kommer de förmodligen gå åt till något annat annars”. Rent bortsett från finansiell oro redan som barn. Så, om man faktiskt har pengar kan det nog vara klokt att välja sina ord lite bättre, så barnen inte sen får panik när de ser vad ett matinköp kostar, eller väljer att avstå att fråga om givande aktiviteter för att de “vet” att det inet finns pengar.
Vill man ha något helt överdrivet dyrt så får man väl jobba ihop det, hitta på nå jobb. Tvätta terassen eller whatever, så får hon jobba av väskan.
Jag var även som liten en sån som försöka få så mycket de bara gick, oftast lyckades det ju förståss inte och man var tvungen och arbeta av det, men ibland!!
Hon är ju gammal nog att kunna sitta med och få ett helhetsgrepp om familjens ekonomi och kan då förstå hur ett vuxenliv funkar utanför tiktok. vill hon inte det så är det ju ett val, men då är det också ni som kan svara med korta “-nej” om inget annat duger.
Min äldste var likadan då. Idag är han pappa upp i dagen i det att han hellre kollar om det finns alternativ innan han köper nytt och hellre investerar klokt än bränner allt på krogen.
Försök realisera hennes prioriteringar iform av riktiga konsekvenser, vissa lärdomar måste upplevas för att läras. Vi behöver tyvärr ofta mer än intellektuell förståelse för att verkligen befästa något.
Ge henne makten att prioritera som hon vill under kontrollerade former där hon tex får en viss summa som ska räcka en tid och även gå till essentiellt som ni normalt betalar. Prata om förutsättningarna och tryck på att när dina pengar är slut är dom slut.
Detta tror ja inte funkar, tvinga dom i jobb istället om de faktiskt vill ha saken. Ganska snart var kanske den saken inte så mycket värd ändå.
Vi pratar ju typ om samma sak, men ja gillar inte att “ge” något, man kan komma överens om vilkor och de är annat, men inte att “ge” något. Nu syftar jag på överdrivet dyra saker.
Det är ju också svårt att förstå konsekvenser om man regelbundet får gratis pengar, pengarna har inget värde.
Det ena utesluter inte det andra, att man behöver arbeta för saker och hur man kan och borde tänka och känna kring pengar och ekonomi är båda lärdomar som är fullständigt relevanta för att bli en välfungerande vuxen.
Jo nej, jag kanske formulerar mig aningen skumt kan ju hända varför hon faktiskt begär helt överdrivet dyra presenter är pågrund av att hon inte förstått sig på pengarnas värde, vad som faktiskt krävs för att få en sån summa pengar.
Inte alltför konstigt att hon testar er. Det är så gott som hennes jobb. I hennes synvinkel förlorar hon lite på att fråga gissar jag. Låter som du har rätt reaktion, det är nu hennes känsla för pengars värde kommer sättas för livet. Är din fru med på samma tanke som du? Annars blir det kämpigare.
Mitt medskick kring tankar om att lära henne är att tänka efter så ni koordinerat möter henne på hennes nivå. Dvs lägg saker på en nivå som hon de facto kan klara av, inte på den nivå ni tycker är rimligt för ett barn i hennes ålder. Den fällan gick vi i och det har bitvis gjort saker onödigt svårt. Rom byggdes inte på en dag etc.
Du har en poäng där. Växte upp med verkligen brist på pengar. Då hade vi inte råd, men jag har inte blivit en slösare. Ser till att resurserna finns, men jag ska börja med att ta om prioriteringar. Stoltast blir jag ändå när jag frågar äldsta som är 7 om han orkar vänta till blackfriday för att köpa BTD6 för mindre pengar och mer pengar till båtresan vill göra .
Det man inte vill är att barnen blir groomade. Gör så här så får du x pengar. Speciellt om de börja prata om den dyra väskan för 20K. Komplicerat. Man ska lära barnen handskas med pengar samtidigt som man inte vill att de bara funderar hur de ska skrapa ihop pengar för att köpa pryl x.
