Jo jag håller med, men det är omöjligt om de inte förstår värdet av pengar. Får man tvätta 10 terasser där man kanske tjänar 50 cent per planka så börjar de snabbare gå in i hjärnan att de är ganska mycket pengar.
Så är det även jättesvårt att faktiskt följa en budget om man inte förstår värdet av pengar, räcker att se på lyxfällan för att inse hur svårt det faktiskt är, gäller både barn och vuxna.
Vi hade lite kul grej då vi var små, vi hade ett x antal hemuppgifter vi måsta göra varje vecka för att det hör till men då kom de ibland lite extra arbete som man kunde tjäna en slant på. Då hade vi förhandlingar hemma 
basically en budgivning mellan bröderna vem som kunde tänka sig göra det där för x summa. Bjöd någon under så var man ju tyvärr tvingad att bjuda lägre eller komma på lite kreativa sätt att kanske erbjuda ett mervärde Farsan va lite skadad företagare tror ja
Jag avundas inte detta med första på väg. Man säger nog bara nej. Jag fattade som barn att det fanns rika barn som fick den största legoborgen varje födelsedag. Jag lärde mig snabbt att mina mor och farföräldrar gav mig mycket fler och dyrare presenter om det handlade om något kreativt. Bolaget jag driver är delvis en följd av det stödet och att jag hade så mycket utrymme för konst som liten.
För mig var det nog mest stora legoset eller ”den stora dinosaurien” jag ville ha som var ”jättedyrt”. Efter typ 11 så fanns det inget jag ville ha som var särskilt dyrt, och efter 15/16 var det att köpa allt jag kunde tänkas vilja ha på egen hand.
Jag var helt förstummad när farsan köpte ett årskort på gymmet till mig när jag var 14. Kostade ju 3000kr, en för mig otänkbar förmögenhet. Även träningsintresset har hållit i alla dessa år, så de la pengar där det fanns värde!
Bra spelsmak har han också! BTD6 är grejer det!
Ur led är tiden. Inte ens jag har en så dyr jobbmobil. Det är inget ett barn behöver eller en väska för 5000kr. En realitycheck är rimligt. Jag var 12,5 år när jag fick ha hand om barnbidraget och då skulle jag betala alla kläder, frisör, biobesök mm. Då fick man spara för att ha råd med en vinterjacka. I julklapp önskade jag mig ett par jeans. Då lärde man sig pengars värde och att spara och planera. Det regnade inte ner några extra pengar.
Gick det inte en serie för några år sedan där BARNEN fick hela hushållets inkomst o skulle hantera ekonomin, har för mig det gick rätt illa i många fall då barnen ser sig själva som prio i många fall
Just väska, designerjackor m m finns dessutom skäl att tänka till ytterligare: Är det bra att mitt barn blir måltavla för personrån?
Jo det är viktigt att de har sånt, så ser rånarna att föräldrarna har råd med dyra advokater.
Min son fyllde 12 häromdagen. Han fick en telefon men betydligt billigare… helt utan gnäll för han vet att de valen möjliggör t ex resor som hans kompisar bara kan drömma om.
vi har hela tiden resonerat med honom så han lär sig prioritera och göra valen själv. Han valde t ex själv en betydligt billigare spelkonsol än kompisarna hade för fem år sen för då fick han råd med fler spel till (som dessutom var billigare). Han har växt upp med det tankesättet (“mamma om jag inte köper märkesjeansen xx utan tar andra som kostar hälften kan jag väl få Den coola tröjan med?”). Däremot vet jag inte om jag hade lyckats slå i honom det nu om jag inte gjort det från början. Mycket hormoner och vilja som snurrar nu.
Det här känns tyvärr igen, och är inte helt lätt att hantera.
En idé kan vara att diskutera med föräldrarna till barnens kompisar och se hur de resonerar, och försöka få till något som är hyfsat likvärdigt. För jag förstår att det är trist att komma med “fel” märken och annat i en ålder när man på riktigt upplever att sånt är viktigt.
Man kan inte påverka andra föräldrar, man hamnar bara på deras svartalista..
Du verkar ha problem med att kommunicera med föräldrarna till dina barns kompisar med det resonemanget. Jag har inga problem alls med att diskutera med dem hur de ser på barnuppfostran. Sen tänker jag inte att man nödvändigtvis behöver påverka dem utan man kan ju också lyssna och se hur de tänker. Om de säger att “nej vår 13-åring får absolut ingen iphone 16, det blir en billigare Samsung” så kan man följa den linjen och köpa en Samsung också.
Troligt är också att andra föräldrar brottas med samma problem och uppskattar en diskussion om hur man håller ner konsumtionshets.
Jag har inga ungar, men det känns som att där är en ganska stor skillnad på vad folk säger och vad folk faktiskt gör, men ja du har rätt ja är nog inte rätt person att uttala mig då ja inte har egna ungar.
Jag tror att ditt sätt är ett av flera sätt. Har man en sån fin relation med sin barns kompisars föräldrar så körnpå det. Men jag vill ändå våga påstå att det generella är ”skit i hur vi uppfostrar våra barn. Vem tror du att du är?”. Man påverkar sin familj och värderingarna.
Personligen är jag inte tillräcklig intresserad av hur andra uppfostrar sina barn.
min erfarenhet är att det har mindre med vad som är objektivt sant och mer med vad ens barn vill/känner. Dvs prata för all del med föräldrarna. Många är vettiga men de flesta är i min erfarenhet förvånansvärt ointresserade av att lägga energi på sina barns uppfostran, särskilt om de misstänker att det gör dem mindre populära. Dessutom bör man i min erfarenhet inte förvänta sig att ens barn agerar utefter verkligheten. “Alla i min klass har” betyder nog sällan att alla har. Det är i min erfarenhet oftast en lögn eller något man säger utan att ens bry sig om huruvida det är sant. Brasklapp att alla barn är unika.
Jag har och min erfarenhet är i linje med vad du säger.
Här är mitt förslag. Berätta för henne att ni kommer höja hennes veckopeng till 100kr i veckan OCH att hon kommer få väskan. Sen berätta att hon kommer få stå för halva väskan själv. .
Väskan kostar. 5000/52 =96 kr/vecka, varav hälften är 48 kr. Kvar blir då 100-48 = 52 kr per vecka.
Hon kan också välja att inte få väskan och behålla hela höjningen.
Pengar är till för att spenderas, nu eller i framtiden, inte sparas.
Jag har verkligen inga problem att göra barnen besviken och att säga nej. Det är sker nästan ryggradsmässigt. Mina barn tjatar aldrig om något som de vill ha. Knappt de ens nämner vad de vill ha vilket kan göra det lite besvärligt vid jul och födelsedag.
Jag tycker man förlorar på att fråga, böna och be. Man förlorar sin heder. Det är kränkande på något sätt. Detta kände jag även som barn vilket gjorde att jag inte bönade och bad om saker utan rentav höll inne med det jag ville ha. Tror mina barn är likadana på den punkten, på gott och ont.
Det där med att inte vilja jobba uppfattar jag som oroande. Är det där något vanligt och utbrett?
När jag var i den där åldern hade jag alla möjliga projekt för att tjäna pengar. Det handlade om att sälja saker generellt. Om det var roligt var ingenting jag direkt funderade på. Det var en självklarhet för mig att det var min uppgift att tjäna pengar själv.
När jag blev något äldre fick jag förutsättningarna mer klara för mig. Det faktum att man som ung fick dåligt betalt jämfört med något äldre blev tydligt. Det var en aning frustrerande men ledde inte till att jag slutade anstränga mig.
Kanske är en lösning att ha någon sorts upplägg där alla dyrare inköp ska finansieras med en egeninsats? Kanske är 1/3 en rimlig nivå. Ska något för 4500 kr köpas in som present ska det alltså först tjänas 1500 kr genom någon form av eget arbete.