Att en 12-åring inte är särskilt pigg på att jobba skulle jag knappast betrakta som ett skäl till oro. I den åldern varierar det mycket från barn till barn.
7 gillningar
Jag är tacksam för all input. Dels för bra tips och dels för att vi sitter i en båt som fler verkar sitta i, på ett eller annat sätt.
Jag och min fru tycker i stort sett samma sak även om hon ganska snabbt går till att vi inte “har råd”. Hon hade det ganska knapert som barn. Men jag försöker väga upp det med att tala om just prioriteringar, och lever med insikten att det är dom många samtalen, stora som små, som påverkar.
Det är intressant med den här oviljan att extraknäcka hemma eller i trädgården, att det är för jobbigt tråkigt och dåligt betalt. Men det är nog ett symtom på vad som nog hela diskussionen är ett symtom på: brist på insikt om pengars värde. Egentligen är det inte så konstigt när man är ett barn. Som 11 åring är man ju precis i starten av ett vuxen- och identitetsskapande, men också i groparna att börja förstå världen. Jag tänker nog att man inte ska dra för stora växlar på enskilda diskussioner, men ändå ha insikten att vad vi gör med detta långsamt kommer att forma hennes förståelse för pengar.
7 gillningar
Min 7åring förstår att pappa och mamma byter sin tid och kunskap mot pengar. Så hela värdeöverföringskedjan är känd. Personligen tror jag att barn förstår pengar tidigt om man inte döljer hur pengarna kommer in. Håller dock med att man inte ska dra för stora växlar, men se att det ärvpositiv att hon tar upp det. Att inte ha råd är ett enkelt sätt att förklara att ni inte har 1 miljard isf på banken. För då hade ni ju kunnat prioritera en burberryväska till henne eller varför inte två.
1 gillning
Inget nytt. Jag ville inte heller jobba och lyckades undvika jobb tills jag var över 20 år. Även om har jobbar nu så vill jag fortfarande inte jobba vilket lustigt nog är själva drivkraften till att jobba då målet med jobbet är fire.
2 gillningar
Frågan var menad främst på övergripande nivå. Jag var själv relativt företagsam som ung. Min nivå var högre än många andras men ändå inte onormal. För mig var dessa aktiviteter direkt kopplade till att mina föräldrar inte hade råd eller möjlighet att köpa saker på samma sätt som en del kompisars föräldrar. Jag tog så att säga frågan i egna händer.
Om ungdomar mer generellt blivit lata, bortskämda och passiva uppfattar jag det som ett problem. Att sedan inte precis alla gillar att springa runt ochkränga prylar till höger och vänster är givet.
Min son som är sju år noterar reklam för den senaste modellen av IPhone och kommenterar att den är dyr. Jag föregår med gott exempel genom att även själv köpa och använda begagnade saker och har svarat att skillnaden i kvalitet ofta inte är så stor. Den senaste modellen är dyr men även modelllen som är tre år gammal är bra och kan göra det mesta.
3 gillningar
De sommarjobb som jag hade som ung var rent faktiskt tämligen lukrativa. Eftersom jag inte hade några fasta kostnader kunde alla pengar gå till att köpa roliga prylar, typ av ny stereo. Jag har pratat med min sjuårige son om detta. När man är ung kan man få ganska bra med pengar och lägga allt på bara en grej. Dessutom lärde man sig en hel del genom att ha enklare jobb. Särskilt om man jobbar i mer priviligierade yrken och branscher är det en bra merit att ha staplat konservburkar på COOP eller torkat bajs på något äldreboende.
2 gillningar
Så kan säkert vara men jag värderade fritid/ledighet/sommarlov högre än prylar vilket jag gör än idag
Staplar konservburkar hemma. Mycket givande. =)
Våra barn har i ganska tidig ålder (12-13 år) fått hela barnbidraget och får då stå för det mesta själva, som kläder, nöjen och abonnemang osv. Dock skjuter vi till när det handlar om mer praktiska kläder som vinterkläder osv. Har aldrig haft någon speciell tanke på det här med pengar i barnens perspektiv och saker och ting, känns inte som de velat ha överdrivet dyra saker men det handlar nog mer att de har sett hur vi föräldrar är.
Har inget konstruktivt att säga i tråden egentligen förutom att det blir nog bra med din dotter. 
1 gillning
Vår 13-åring vill alltid ha snordyra saker - som aaaaalla har. Vid närmare undersökning visar det sig att aaaalla i själva verket är folk på YouTube…
Hursom: vi vuxna brukar dela in önskemålen i det som är rimligt och det som är orimligt. Jag tycker t ex att det är fullständigt orimligt att en 13-åring ska ha en sprojlans ny iPhone - det finns inget universum där jag tycker det är rimligt. Om det däremot är ngt jag tycker är rimligt, t ex ny gamingdator så sätter vi en summa vi tycker är rimligt för hans ålder och behov att köpa en dator för och sen får han en satt delsumma av den som han själv behöver spara ihop till genom att spara födelsedagspengar/jobba hemma (i somras fick han t ex rengöra ett stort staket som tog någon vecka). Det jag också har noterat som bonus är att genom att ha den här fördröjd-tillfredsställelse-approachen så faller en hel del önskemål bort längs vägen, dvs det som var sååååå viktigt för 6 månader sen är numer ett minne blott..
I nuläget är min son en fruktansvärd slösa och frukten av vår inställning kan jag inte säga att jag direkt ser idag men jag tänker att vi någonstans hamrar in en grund som han får med sig när han blir äldre så vi jobbar på 
Han är tonåring och vi får vara lite rimliga även i våra förväntningar på honom.
I stort pratar vi också mycket om värderingar/rimlighet (nej, mamma och pappa tycker inte det är rimligt att barnen har en dyrare vinterjacka än vi har osv) och också prioriteringar i stort och smått (ja, att äta på McDonalds en gång är ingen stor summa men gör vi det varje helg så blir det typ 25000 på ett år och där rök Liseberg eller vad det nu kan tänkas vara) - pengar är inte en outsinlig källa utan det man väljer att lägga pengar på får konsekvenser någon annanstans. Lite så
14 gillningar
Har du några bra öppningsrepliker att bjuda på för hur du brukar approachera föräldrarna till alla osnutna ungar på lågstadiet som påverkar ens eget barn genom att flasha sina onödigt dyra mobiler eller skrävla om sina materialistiska tillgångar, semesterresor och annat?
Jag ville definitivt inte jobba som 12 åring. Kanske runt 16-17 kände jag ett starkt behov av att ha ett sommarjobb mellan terminerna. Det fanns fortfarande ingen vilja att jobba, egentligen tvärtom, men jag tänkte mig att mina föräldrar skulle tycka jag var lat eller fördrev tid oproduktivt om jag inte jobbade. Det blev oftast 2-3 veckor per sommar och jag slapp kritiken jag fruktade. När jag som vuxen frågat om de kände som jag trodde svarar de ”Nej, det är väl gött att vara ledig hela sommaren om man gått i skolan hela året?”. Jag kunde alltså kommit undan, men ångrar inte erfarenheten av att söka jobb, och hade även varenda krona jag tjänade från de somrarna att leva på första året jag startade eget.
Ovilja att jobba vid 12 känns jättenormalt.
4 gillningar
Jag håller med dig och människor är olika. Min äldsta t ex lägger tyvärr hellre betydligt mer energi på böna/be/kräva/hota än på att göra det arbete som skulle gett henne det ja hon är ute efter.
Min gissning är att det är en läggningsfråga som till viss del har att göra med just synen på heder/skam. Dvs hur mkt bryr jag mig om vilket intryck andra har/får av mig. Spelar det roll eller inte. Är det viktigt att göra rätt för mig eller tar jag gärna ändå om jag kan. En betydande andel i samhället tillhör tyvärr sistnämnda skaran. Det är varför bidrag måste skärpas upp.
3 gillningar
Jag tycker det där är väldigt intressant eftersom det är så tydligt mellan olika barn. Det här med heder/skam påverkar mycket hur ett barn beter sig och är som person. Tror också att det är väldigt genetiskt. Jag känner igen mig själv väldigt mycket hos mina barn och har därmed börjat reflektera över hur jag var som barn och hur jag är nu. Jag har väldigt svårt att be andra om hjälp, leva på andra, tjata, bli bjuden, hyllas offentligt osv. Precis så är även mina barn.
Det är ju smidigt som förälder med sådana barn och man behöver skämmas för andra men det är ju också något som hämmar dem vilket så klart är tråkigt på sätt och vis. Man vill ju att barnen ska vara sig själva och att de kan uttrycka sig som de vill utan att känna sig begränsade av skam.
1 gillning
Att sälja jultidningar, pandaprylar eller andra saker är väl fullt normalt. Att ”inte vilja jobba” och koppla det till ålder uppfattar jag som mer konstigt. Sedan kanske man bor i ett otryggt område och inte känner sig bekväm med att gå runt själv när det är mörkt ute. Ekonomin har också blivit sämre för många vilket kan begränsa potentialen, förstås beroende på vilken social klass som dominerar lokalt.
Resonemanget ovan är lite teoretiskt men borde ganska lätt kunna översättas till hur en ung person kan tycka och känna.
Att vara väldigt ung borde mer generellt vara en fördel när det gäller att sälja saker. Jag tror jag var 9 år när jag började. Mycket handlar ju om att vara typ söt och att folk köper något för att vara snälla, inte för att de behöver varan.
Icke-pk åsikt; jag vill mina barn ska vara lagom begränsade av skam. Inte för mkt, men heller inte för lite. Det är i mitt tycke än av de primära felen dagens föräldrar begår, och i mitt tycke är det av ondo både för deras barn, för de som kommer leva sina liv i närheten av deras barn, och för samhället.
Dock i ett samhälle där majoriteten av föräldrar inte lärt sina barn hänsyn/skam så är det ju tyvärr ett allt större handikapp att vara undantaget.
2 gillningar
Det är sant att skam är något som reglerar hur vi beter oss och fungerar tillsammans med andra. En viktig beståndsdel för att det ska funka socialt med andra. Har man för stor förmåga att känna skam blir det svårt att ta för sig, njuta av live, leva i sin personlighet och kan lätt bli utnyttjad och överkörda av andra. Å andra sidan är de som har noll skam troligen rätt odrägliga och har svårt att bli omtyckta av andra så ja.. Du har nog rätt i att skamkänsligheten bör vara “lagom”
5 gillningar
Jag har tre erfarenheter/tankar om detta med jobb och barn/ungdomar.
En är att barn som inte upplever ett tillräckligt stort behov av pengar/prylar är inte så intresserade av att jobba. De kan vilja ha saker men de vill det inte tillräckligt mycket. När behovet är tillräckligt stort (oftast drivet av det sociala) då vill de jobba. Så man kan behöva vänta in att det verkliga behovet uppstår.
En annan är att om diskrepansen mellan det de vill ha och det de kan tjäna på sitt jobb är alltför stor, då tappar de motivationen att jobba. Får de tex 75 kr i timmen för att klippa gräset och de vill ha en dator för 15000 då funkar inte pengar så väl som motivation för att jobba. Då kan man fundera på om man kan stödfinansiera eller på annat sätt underlätta, om man vill att barnet ska jobba.
En tredje är att det enligt min erfarenhet funkar absolut bäst med jobb utanför familjen, dvs inte gräsklippning eller måla staket hemma. Så rekommenderar att man försöker hitta tex ett barnvaktsjobb åt sina barn eller gräsklippning hos grannen, eller liknande. Det gnisslar en del enligt min erfarenhet när man ska komma överens inom familjen och risken är att det slarvas mer. Barnen är alltså ofta mer motiverade om det handlar om ett mer ”riktigt” jobb.
8 gillningar
Instämmer i alla tre punkterna.
När det gäller reklam för senaste IPhone eller någon speldator i toppklass så borde mycket handla om att vägleda barnen. Genom reklamen får de veta allt om de dyraste produkternas egenskaper. Att det sedan går att köpa en begagnad eller enklare modell som också har bra egenskaper får de inte veta av reklamen. Om man tittar på olika ”mirakel-egenskaper” och via ChatGPT reder ut om de verkligen behövs så kan man ganska snabbt få saker att bli mer realistiska.
Man bör ju välja rätt tillfälle tänker jag när man har tid att prata, men jag brukar fråga om de har samma bombardemang av önskemål om dyra iphones, märkeskläder, restaurangmat mm som jag får hemma? Och då kan man fråga hur de ser på saken.
Om det visar sig att de säger att “jo min X frågar också men då har vi sagt att telefonen får kosta max så mycket pengar” eller liknande. Och så man kan dela sina egna tankar också. Då om/när barnen kommer dragandes med argumenten om att “alla andra” har en Iphone 19 så kan man plocka upp det som andra föräldrar har sagt.
Tanken är alltså inte att direkt försöka påverka andra att köpa mindre dyra grejor.
1 gillning