Jag vet att det är många på detta forum som har lyckats väldigt bra ekonomiskt och har det bra ställt.
Dem av er som känner att ni passar in i denna kategori, hur har ni hanterat den eventuella diskrepansen mellan er egen ekonomi och de som står nära er (föräldrar, syskon etc.)?
Jag själv slåss en hel del med skuldkänslor gentmot de som står nära mig. Jag vet att jag själv har det mycket bättre ekonomiskt ställt, och vill inget mer än att hjälpa nära och kära att få ett bra liv.
Samtidigt vet jag att det är farligt att börja ge bort pengar, då det kan kännas väldigt konstigt och kan förändra en relation från geniun till mer komplicerad.
Jag har exempelvis funderat på att ge ett par av mina nära en julklapp med en buffert för att öppna ett LYSA-konto, samt en länk till avsnitt 99 med introduktion till RT. Men samma gäller här, vad händer om några närstående följer råden och sätter in pengar, och sedan kraschar marknaden och de blir arga/får panik och börjar sälja av.
Hör gärna från er andra hur ni hanterar och tänker kring denna typ av situatuioner.
Om jag förstår din fråga och situation så handlar det i grunden om att ha gjort en klassresa och själv kanske bo i en vit och fräsch lyxvilla med pool och sjöutsikt medan föräldrar och syskon bor kvar i eller nära radhuset i jävla fucking Åmål.
Det övergripande ekonomiska utfallet för en individ är kopplat dels till övergripande beslut om t.ex. utbildning dels till allmän god ordning och disciplin t.ex. inte vara alkoholist, syssla med betting eller ha slösaktiga vanor. Sedan finns det förstås saker man inte fullt ut rår över som att h en ok hälsa.
Om man själv lyckats bra genom klokt val av utbildning och framgångsrik karriär och man vill hjälpa övriga i släkten som inte gjort lika bra val men som inte har dålig disciplin vore det mest närliggande i min värld att försöka skapa gemensamma möjligheter i olika former. Det kunde till exempel handla om att skaffa en sommarstuga som alla i familjen kunde ges förfoganderätt till. Det skulle då indirekt avlasta dem ekonomiskt eftersom de inte skulle behöva betal dyrt för semesterresor.
Avråder bestämt från ett Lysakonto. I “bästa” fall känner de bara skuldkänslor när de börjar nalla från kontot. I sämsta fall känner de sig kränkta över att du indirekt ger dem pekpinnar på deras ekonomi.
Syskonen hade jag struntat i. Lite annorlunda om man har gamla föräldrar som är fattigpensionärer. Här tror jag att det är bättre med en engångsinsats. Behöver de byta bil eller glasögon eller vad som helst. Ge dem en rejäl hacka, så blir alla glada.
Till sist, strunta i allt vad skuldkänslor heter och känn dig glad och tacksam över din goda ekonomi i stället!
Jag ger bort pengar och lånar ut. Om jag har lyckats ekonomiskt kan jag väl dela med mig. Andra kanske har lyckats på annat sätt och kan dela med sig av det till mig istället. På så vis kan livet som är orättvist blir lite mer rättvist tänker jag.
Jag har inte så många kvar i livet men hjälpe nyligen ett syskon med en hel del pengar för att reda ut skuldproblem. Ett gemensamt arv där jag gav min andel för att hjälpa. Då kändes det lättare att separera så man inte blir ”bankakuten” att springa till i tid och otid.
Samtidigt så är jag lite cynisk. Vi har haft samma chanser och alla får väl stå sitt kast. Jag tänker som så att om det blir mega kris i framtiden så är det bättre att jag förvaltar pengarna och hjälper till en dag i framtiden. Större chans pengarna finns då
Klart man hjälper till om en släkting står på bar backe eller har SKV eller värre organisationen efter sig.
Så jag tycker inte att du ska ha dåligt samvete och inte ge pengar helt apropå. Däremot försök utbilda dina släktingar att och hur de bör spara.
Jag är frikostig med råd om någon ber om dem. Annars håller jag dem för mig själv. Däremot så ger jag väldigt sällan pengar. Ser jag att de behöver hjälp med något eller en grej som de inte har råd att köpa själva så kan jag köpa det.
För egen del så vill jag bara ha tid från andra, men många vill hellre ge något man i bästa fall inte behöver.
Undantaget från pengagåvor är till syskonbarn, antingen biologiska eller ingifta. De har fått lite större summor i samband med ”livshändelser”.
Jag har inte dåligt samvete överhuvudtaget. Jag har gjort medvetet mindre riskfyllda val som med tiden har gett ränta på ränta och då talar jag inte bara om värdepapper.
Jag lånar inte heller ut pengar, vare sig till vänner eller familj. Det blir bara tokigt av det.
Det beror sig på vilken relation man har och personlighet. Diskutera med dina nära och kära hur dom ser på saken. För oss är det viktigt med reciprocitet för att ingen skall känna sig trampad på. D.v.s man ger lika mycket som man får och man vet var gränserna går.
Inte alls kan man säga, jag har nämligen aldrig sett det som ett problem. Jag tänker mycket kring att alla har ansvar för sin egen ekonomi och att man är sin egen lyckas smed. Man gör olika val i livet och får då även ta de fulla konsekvenserna av valen. Jag hjälper gärna till med inspiration och tips kring hantering av ekonomin och motsvarande vid tillfälle men jag slutar där, vid hjälp till självhjälp. Jag har inget att skämmas för eller ha skuldkänslor över.
Det är väl egentligen det enda som är hållbart på sikt. Jag har aldrig hamnat i en sådan situation men om det handlar om liv och död är jag beredd att gå långt. Annars stöttning och goda råd. Men det är svårt att uttala sig kategoriskt. Jag ogillar att se någon lida.
Hur stora skillnader pratar vi om? Hade jag haft 100 miljoner och mina syskon ingenting så hade jag kanske känt att jag kan hjälpa till med köp av en bostad eller liknande. Men annars hade jag låtit dom vara så länge dom inte ber om hjälp.
Är du säker på att dina närstående ser på situationen på samma sätt? Att dom gjort dåliga val och har dålig självdisciplin? Så länge de inte lever på gatan så tror jag inte de är speciellt sugna på att ta emot allmosor på grund av sina “dåliga val” i livet, kan lätt bli förolämpande.
Då jag tror på personligt ansvar har jag inga skuldkänslor över att min ekonomi ofta är bättre än andras i jämförbar ålder.
Jag är väldigt tacksam över att vara så pass privilegierad som jag är och ibland kan jag känna att det är orättvist, men livet är orättvist och det finns inte mycket jag kan göra åt saken. Det finns många som har det bättre än mig också och jag hoppas inte att dem går runt och känner skuld över det.
Förövrigt hjälper jag inte andra ekonomiskt förens mina egna ekonomiska mål är uppfyllda, bortsett från att jag kanske bjuder av mina närmaste på lunch eller nåt ibland.
Jag tänker att det ändå finns en gräns för när det blir underligt/snålt om man inte hjälper närstående på något sätt, åtminstone om de lever liv med ordinära inkomster/kapital. Ännu mer så om de lever fattigt. Svårt att säga dock var gränsen går om släkten lever normala medelklassliv. Ett par hundra miljoner?
Jag känner en person med extremt mycket att ta av och där undrar man ju ibland varför man ska dela lika i alla sammanhang. Det blir underligt eftersom kostnader i förhållande till kapital procentuellt sett blir så enormt annorlunda.
Rent socialt är stora skillnader faktiskt rätt problematiska. Men då gäller det som sagt när man har rejäla förmögenheter så att man utan att blinka skulle kunna betala av syskonens villor och liknande, inte ”bara” kapital på 20-30 miljoner.
Jag känner inte en så stark skuldkänsla, för det är inte -jag- som gjorde att personerna runtom mig har det sämre.
Jag blir mer arg på samhället som låter sånt här ske, och att nästan ingen med makt som gemene man lyssnar på pratar om det (istället blir det en vänster-höger-sandlåda). De senaste åren har jag fått massa skattesänkningar, knappt betalat någon vinstskatt, staten betalar mig nu tusentals kronor i månaden i form av ränteavdrag… hade de här pengarna gått till de vänner jag har som har “normallön” hade jag kanske kunnat bjuda in dem på en pub eller restaurang utan att först behöva kolla upp hur mycket en öl eller mat kostar på stället.
Den ångest jag känner är mer att jag tycker det är jobbigt att jag inte kan prata om inköp osv. på samma sätt med de jag känner som har mindre pengar. Om någon tar med sig en flintastek och odrickbart 69-kronorsrödvin till knytkalaset kan jag liksom inte stoppa dem och ifrågasätta varför de inte köpte kött för 600 kr/kg och ett vettigt rödvin runt 150… Någon slags dubbelinverterad övremedelklassångest helt enkelt. Jag vet att det är “fel” det jag gör, samtidigt så TYCKER jag ju faktiskt som jag gör.
Donationer till vänner och bekanta tycker jag inte alls om. Så fort du tar en nota “för du har mest pengar” så förändras vänskapsrelationen/liknande i grunden.
Förstår problematiken, men detta är inte aktuellt. Jag jobbar för en kommun och mitt syskon är egenföretagare med en hyfsad lön. Tror vi båda räknar rikedom på andra sätt än med pengar (klyscha, jag vet) samtidigt som vi klarar oss ganska bra.
Problemet är snarare att jag har vissa vänner och släktingar som känner att de måste slänga iväg så mycket pengar på hotellet onödiga saker. Ibland tvingas man med på det, ibland får man komma på bortförklaringar.
Håller med många i de flesta fall, men inte när det gäller mina egna föräldrar. De har haft låga löner, jobbat långa dagar, belånat upp huset flera gånger genom åren för att kunna ta med oss barn på någon större resa vartannat år, och så vidare. Varje tusenlapp har känts.
Alla vi syskon har fått fina förutsättningar och har nu högpresterande jobb med bra lön. För mig är det självklart att hjälpa till ekonomiskt med stort och smått nu när de dessutom lever på en halvkass pension.
Det är inget de ber om förstås, de stolta stollarna, och jag har inte alls skuldkänslor. Men jag blir stolt och glad av att nu kunna lätta den börda som jag sett hos dem under hela min uppväxt.
Jag ser verkligen inte ner på någon som tycker annorlunda, jag tror sånt här är väldigt individuellt. Ville mest visa på ett annat perspektiv. För andra släktingar, eller vänner för den delen, tror jag inte det skulle kännas rätt att “bjuda” på pengar.
En annan vinkel är när ens syskon är helt ekonomiskt labila, tar lån på lån och långsamt låser in sig själva i det meningslösa ekorrehjulet UTAN att ens ha köpt sin egen bostad…
Ett av mina syskon tjänar mer än jag, men har ALDRIG några pengar över trots att denne bor i en liten etta med 2500kr i hyra. Själv sparar jag i genomsnitt 65% av lönen. Visst, vi är olika personligheter, hen är mycket mer social, inte minst i jobbet medans jag jobbar mer ensam. Att vara social kostar mer pengar, vilket jag har full förståelse för. Men att ta dåliga ekonomiska val VARJE GÅNG?
Mitt andra syskon är psykiskt sjuk sedan mååånga år och troligtvis skuldsatt för livet. Det handlar inte om låg intelligens utan mer om ett “det är synd om mig, jag har rätt till lika mycket som alla andra”-tänk.
Jag var själv där för 15 år sen men hade tur att träffa någon som kunde lära upp mig
Sen till själva grundfrågan, varför jag inte “skänker” till nära och kära? - Varför ska jag offra min dröm för att andra gör konstant dåliga ekonomiska val, och dessutom inte lyssnar på mina råd?
Nej, jag kan bjuda på mat nån gång eller sticka till dom några hundralappar i nödfall, men INTE mer än så. Hela relationen blir ju skev om jag tex skulle betala av deras lån (och samtidigt skjuta upp min egen pensionering med 5-10 år)
Visst, hade jag haft 25 miljoner så hade jag kanske gjort det som en engångs-allmosa, men annars inte.
Tycker det är en helt annan femma att hjälpa sina föräldrar på ålderns höst om de behöver det. Det skulle jag göra, men mina föräldrar klarar sig utmärkt på pengarna de har, mor min är nästan fattigpensionär men hinner inte göra av med pensionen och får skänka pengar tilll oss barn med jämna mellanrum för att inte för mycket pengar ska ligga på bank-kontot.
Det finns många bra saker med Sverige men en dålig sida är jantelagen och den massiva propagandan att företagande och finans är av ondo. Socialistisk media beskriver det alltid som ett nollsummespel. Du har tjänat pengar på någon annans bekostnad. (Samtidigt hyllas Lotto-vinnare ) 300 miljoner kinesisk medelklass uppryckt ur fattigdom räcker inte som empiri för kapitalismen goda krafter. Så mitt svar är att stänga av TV och fake news och inte göra något mer alls. Njut av framgången och var snäll mot dina nära och kära det räcker bra så.
men en dålig sida är jantelagen och den massiva propagandan att företagande och finans är av ondo. Socialistisk media beskriver det alltid som ett nollsummespel. Du har tjänat pengar på någon annans bekostnad. (Samtidigt hyllas Lotto-vinnare 
) 300 miljoner kinesisk medelklass uppryckt ur fattigdom räcker inte som empiri för kapitalismen goda krafter. Så mitt svar är att stänga av TV 
och fake news 
och inte göra något mer alls. Njut av framgången och var snäll mot dina nära och kära det räcker bra så. 