Mitt tips, för vad det nu kan vara värt är att - om du vill hjälpa, ge dom pengarna som gåva. No strings.
Lån till närstående kan betydda att man sen inte kan fira jul ihop för att någon känner skuld, eller obehag inför att mötas.
Men ge inte pengar till mat, spel, dryck, lyx, shoppingberoende. Sånt blir bara värre av mer pengar. Och allt blir värre.
Men ett fritt bidrag till närståendes kontantinsats för lägenhet etc… now we are talking.
1 gillning
När jag läser svaren här får jag intrycket av att ni är lite uppblåst självgoda. Nästan alla ni som har svarat utgår ifrån er själva som att ni sitter på en pedestal och har en fantastiskt upphöjd position med guld och gröna skogar vilket ni jämför med mindre privilegierat folk runtomkring er.
De flesta utav er har nått sin position genom att gnata och en nästan extrem inställning med militärisk disciplin avseende er ekonomiska hantering av lån, ränta och avgifter. Ni är typiskt logiska personligheter med en stor analytisk förmåga och era kromosomer kan inte förstå hur faster väljer att köpa en dyr handväska istället för att göra sig av med en dyr och onödig kredit. Ekonomi är ert intresse eller kanske till och med er livsstil som genomsyrar mycket av det som ni tar er för.
Så länge ekonomi inte handlar om överlevnad kommer du aldrig kunna hjälpa eller distribuera din framgång till nära och kära och inte ens då kommer dom kunna ge dig den tacksamhet som du tycker dig förtjäna och ifall deras val gjorde dig besviken innan så kommer dom fortsätta att göra dig besviken efter räddningen. Ni delar inte samma synsätt, ni tänker inte ens på samma sätt.
Det ända som du kan åstadkomma genom att hjälpa en person i din närhet är att deras köpkraft och kreditbetyg förbättras men hur har du då i grunden faktiskt hjälpt personen i fråga? Konsumtion och god ekonomi är inget självändamål, inte ens en nödvändighet. Jag behöver inte vara ekonomiskt framgångsrik för att existera i en dräglig tillvaro, våra basala behov kan uppnås med ett egen tillverkat fiskespö.
Den trygghet och stolthet som du har uppnått genom att sitta skönt på tronen är bara möjlig genom att det faktiskt finns skillnader. Hade alla haft det lika bra som dig så hade känslan av trygghet och den upphöjda positionen uteblivit rent kemikalistiskt i din hjärna.
Jag blev lycklig för första gången när jag skaffade hund och rätta kvinna vid min sida. En stor jäkla mördarhund med dåligt rykte. Min relation med min hund skapar mer lycka än vad mitt företag och min ekonomiska framgång någonsin har gjort. Det låter kanske knäppt men plötsligt blev allt annat sekundärt, jag började längta tills dagarna skulle ta slut så jag kunde komma hem till damen och hunden. Från arbetsnarkoman till 8-17. Vilken besvikelse det blev för mig då jag insåg att min goda ekonomi aldrig skulle kunna uppnå det som en skiten byracka kan göra. Från att drömma om nästa Porsche till att göra enkla utflykter i naturen med min hund. Där någonstans förstod jag att det inte spelar någon roll om jag är rik eller fattig, det är inte det som kommer avgöra huruvida jag vaknar upp med ett leende på läpparna eller inte. Således ser jag inget stort värde i att rädda någon ekonomiskt i min närhet.
Mitt råd till mina nära och kära är välja en väg som gör dom lyckliga, för vissa är det att jaga räntekostnader på bolånet, för andra är det att åka på galna resor som är meningslösa och förödande för ekonomin. Vi är där vi är för att vi är dom vi är.
Allt gott 
7 gillningar
Många bra svar och diskussioner i tråden!
För att utveckla så är mina nära inte alls dåliga med pengar, eller har tagit dåliga val i livet. Tvärtom är de smarta och motiverade och har gjort bra ifrån sig. De bor inte i något råtthål och har absolut så de klarar sig väl.
Däremot finns det ändå en stark känsla av att vilja dela med mig till mina närmsta, men som någon nämnde här kanske inte ex. ett LYSA-konto med buffert landar helt rätt.
Bra input i tråden som jag även tänkt på tidigare är två kategorier;
1; Hjälp till större insatser om det verkligen behövs. Exempelvis om ett yngre syskon saknar X belopp för att kunna köpa sin egen lägenhet, och annars måste vänta i flera år till.
2; Att ge bort upplevelser till familjen. Exempelvis bjuda med nära och kära på weekends, sommarsemester, ett bra restaurangbesök eller liknande.
1 gillning
Arbete är det som gör att man uppskattar rikedom. För att kunna njuta måste du genomgå och lyckas med en prövning.
Om du hjälper någon att köpa en lägenhet så förtar du möjligheten ifrån en ung person att KÄMPA och till slut njuta av sitt egna första boende med vetskapen att dom slet som djur med att uppnå sina mål. Att vänta flera år med att köpa bostad är sunt och karaktärsbyggande.
Att övervinna utmaningar skapar bra och kapabla människor och det ska man inte underskatta att ha i släkten.
6 gillningar
Välkommen till forumet! Inte för att vara spydig, men du verkar ha en egen pedestal. Det här är ett forum, inte en sekt - folk tycker olika och det är okej. Har det inte redan framkommit att det finns många sätt att se på saken?
1 gillning
Intressanta svar och åsikter i tråden. Men jag måste säga att det finns många andra perspektiv och sätt att se på familjen.
På mitt jobb så kommer väldigt många av de anställda från länder utanför Europa. Många skickar hem pengar till familjen, eftersom de har det så mycket bättre ekonomiskt jämfört med familjen hemma.
Varför ser de så annorlund på saken jämfört med många svar i den här tråden? Jag tror det beror på dels insikten att tur i ekonomisk framgång är en större faktor än vad många vill inse, och dels för att skillnaderna mellan inkomsterna är så hög. Det vill säga, de kan göra en betydande skillnad med sina gåvor.
I min familj har vi det ungefär lika ekonomiskt, så jag har inte behövt tampas personligen med frågan 
Tack!
Du har helt rätt, jag är bara människa och jag hymlar inte med mina tillkortakommanden. Ordet är fritt och ingen behöver ansluta till den här sekten. Kul att jag kunde provocera fram en reaktion i alla fall.
Jag är lite narcissistisk lagd emellanåt, du får ha överseende med det.
Eh uppblåst självgoda? Klart att man utgår från sig själv om man skriver hur man själv resonerar.
Jodå det går att förstå. Ingen människa är 100% rationell, vi styrs av känslor och kemi i grunden.
Det där tror jag inte på. Jag sitter inte på någon tron och jag ser definitivt inte ner på andra människor. Jag utgår från mina egna behov när jag tänker på ekonomisk trygghet, jag jämför inte med andra. Andra behöver alltså inte ha det sämre för att jag ska ha det bra. Jag kommer från enkla förhållanden med en ensamstående mamma med liten ekonomi, det är inget man glömmer. Möjligen har detta då varit en drivkraft eftersom jag fick lära mig att vara sparsam redan som barn. Att tjata om märkeskläder, dyra prylar eller resor fanns inte på kartan, och jag har heller inte haft några behov. Jag tänker inte annorlunda idag. Som barn noterade jag att många i skolklassen hade dyra kläder och berättade om sina utlandsresor när skolan började efter sommarlovet. Ekonomiskt låg jag då sämre till men samtidigt har jag heller aldrig saknat något. Idag har jag råd att åka jorden runt flera gånger om men jag gör det inte, jag har inte behovet. Möjligen finns det något kvar från barndomstiden om att jag kanske tycker att det är onödig lyx men det spelar ingen roll, jag har ändå inte behovet. Jag umgås privat med folk i alla möjliga samhällsklasser. Från välbeställda akademiker till folk som behöver vända på slantarna varje månad för att lönen ska räcka. Jag har lite svårt att förstå varför de hamnat där och inte tar sig ur men det spelar ju ingen roll, vi kan vara vänner ändå och det är inget vi behöver diskutera.
Noterar att du skriver hund före kvinna. Hund är nog det sista jag skulle skaffa i livet, jag gillar inte hundar men jag ser ju att många andra gör det. Alla är olika.
När du skriver om uppblåst självgoda, piedestal och tron så är det något som du verkar vilja klistra på oss. Varför? Det känns onödigt och antagligen är det något hos dig som gör att du ser ner på de som du tror ser ner på andra. Men ser de/vi verkligen ner på andra? Jag gör det inte i alla fall.
4 gillningar
Jag går på magkänsla när det gäller att dela med mig - men en analys av mitt beteende ger ett par ledtrådar till hur magen tänker:
- Ren nöd - ytterst sällan vi ser det idag, men jag har nästan bokstavligen snubblat över vrak som är så svaga att de inte kan tigga. Stötte på en gammal gumma på julafton som samlade tomglas i bitande kyla och snö, barhänt. Innan jag visste ordet av hade jag tömt fickorna, tror hon fick 700, har sällan cash men denna gången. En annan gång hittade jag en fingerlös gubbe som gömde sig inne på McDonalds för kylan, han fick mat och pengar. Osv osv, några dussin insatser av vardagshjälp när man minst anar det - ingen tanke, bara handling - rädda den som drunknar. Jag ger för övrigt endast och sällan mat till tiggare så de triggar inte min hjälpreflex.
- Gynna potential - att ge det som krävs för att någon skall komma vidare eller över en tröskel - kan vara pengar, tid, kunskap, kontakter, material. Jag har dock stött på så många “entreprenörer” där min hjälp skulle gjort noll skillnad - bränna upp pengar - de personerna har varit tvungna att slipa bort sin naivitet innan jag skulle kunna göra någon skillnad.
- Inte fördärva, speciellt barn och ungdom - jag har familj, vänner och bekanta som skapat sig förmögenheter på de mest skilda sätt, eller ärvt - kan nog räkna minst 10 miljardärer i kretsen. De som klarat sig bäst och fått avkomma som oftast mår bra och står på egna ben är serieentreprenörernas barn. Pengar som ärvts eller kommer från finanstrolleri har haft en tendens att påverka barnen negativt, slutat med missbruk, självmord, gold diggers, legala bråk, och svårigheter att leva normala liv utan ständiga pengatransfusioner från släkten. Det är inte pengar barnen behöver utan mindset och uppfostran - de egna pengarna kommer sedan därifrån. Att undvika bortskämdhet och upplevd meningslöshet är essentiellt enligt mig, men skapa förutsättningar kan man gott investera i, för livet.
- Gynna hälsa. Livet är kort och kan upphöra när som helst, eller vara en lång plåga där kroppen eller huvudet sviker. Att ge bort skidresor - hälsa, socialt häng, guld på många sätt. Ge bort privat sjukvård och preventiva screenings. Tråkigt men viktigt.
- Samvaro och minnen - gemensamma resor och gärna exceptionella middagar - man minns en mångstjärnig Michelin-upplevelse många år efteråt, lätt värt 30 fina middagar av lägre kvalitet.
Sorry för wall-of-text. Kom hem igår från besök hos en kraftigt dement ingift släkting, stenrik, fyra heltidspersonal ute på skärgårdsön för att ta hand om honom, och hans fru som har lika mycket i kassavalvet spar inte en krona/euro för att göra livet lättare för mannen men pengar kan inte skapa mirakel. Vi har haft många givande diskussioner om hur undvika alla trubbel som pengarna faktiskt fört med sig på det personliga planet. Jag drar lärdom så gott jag kan.
Executive summary: du kan inte ta med dig stålarna, men ingen vits att slösa bort på trams. Så frön som gror, i många dimensioner.
I mitt fall så är vi unga och är fortfarande i en fas där vi mest investerar, vi har mer pengar än vår familj och vänner, men det är ju ingenting som märks så mycket ännu i vårt leverne.
I de fall det märks och dyker upp så diskuteras det ibland med vänner o familj och vi har varit ganska öppna med vad vi tycker man ska göra och har tipsat om RT, Lysa osv i flera år, men de kommer aldrig till skott.
Jag tror inte det kommer bli någon större skillnad även om 20-30 år om vi skulle vilja sluta jobba, vi kommer nog aldrig lägga massa pengar på väldigt dyra boenden, båtar eller bilar. Vi kommer snarare bara sluta jobba och gå hemma och odla morötter. Och har vi för mycket pengar så kommer vi nog bara skänka bort det en del.
Vi tror inte på material lycka.
2 gillningar
Människor är olika. Jag skulle lätt kunna njuta om någon bara gav mig en miljard!
1 gillning
Om du har mycket mer pengar än andra så ja, det gör du.
Det gäller att särskilja “sitta på en tron” med att “klankar ner på andra som inte sitter på sin tron”.
Äh, vad är det för fel på det? Varför moralisera om någon tycker X är bättre än Y? Jag tycker det låter ganska ärligt av Baba_Nuel.
1 gillning
“ibland kan jag känna att det är orättvist, men livet är orättvist och det finns inte mycket jag kan göra åt saken”
Hmm, detta ställer jag mig lite frågande till.
Om någon har en obotlig sjukdom och kommer att dö inom en snar framtid så är det en korrekt analys att det inte finns mycket att göra åt saken.
Men om du har en släkting som har som mål att åka till Argentina på sin bucket list innan han dör, och allt som saknas för detta är pengar, så kan du ju lösa den här personens problem på en sekund - om man så ville.
Intressant post.
Jag tror att många på RT glömmer att det här forumet har en ganska nischad community - ni kanske inte har det i åtanke, men det är lite att jämföra med forum för bilintresserade eller ett forum för datorspelsintresserade. På ett bilintresserat forum sitter man också och beklagar sig över att ens nära och kära är helt ointresserade av sitt intresse och man önskar att de kunde känna samma sorts passion som man själv gör.
Samma sak är det med pengar. Det finns helt enkelt väldigt många människor i vårt avlånga land som tycker det är tråkigt att tänka på långsiktigt sparande varje dag, många lever för stunden med vetskap om att allt kan hända och att man kan dö imorgon om man har otur - Memento Mori, som ordspråket lyder.
2 gillningar