Viktigt att inte låta sparandet gå till överdrift... Vad tänker du?

Såklart att det finns det undantag, men generella inställningen bland 50-talister och framåt verkar vara att de själva ska få ett arv från sina föräldrar som de planerar att konsumera upp men i sin tur inte kommer efterlämna något till sina barn.

1 gillning

Kanske bland de som hörs och syns? Vänners föräldrar och mina föräldrars vänner (50- och 60-talister) verkar sitta på rätt stora tillgångar de inte förbrukar i form av lågt eller obelånade hus. En del fonder och lite annat. De verkar vara rätt bra att strössla pengar på sina vuxna barn också.

Då umgås jag inte heller speciellt bland de allra rikaste i samhället utan mer med de som har föräldrar som jobbat till sig stora tillgångar själva.

Okej, då har vi helt enkelt olika upplevelser. Min uppfattning är iaf att dessa generationer är extremt självcentrerade och inte har en tanke på att föra vidare något till nästa generation. Har även vänner och bekanta där mor- och farföräldrar födda på 50-talet knappt visar intresse för att träffa sina egna barnbarn eftersom de är så ”upptagna” med sina egna liv. Vet inte om det är dålig uppfostran från deras 20-30-talsföräldrar, användandet av blybensin när de växte upp eller vad det kan vara som ligger bakom. Mycket YOLO på gamla dar i denna grupp.

Så se arvet som en bonus, om det finns kvar något.

1 gillning

Min åsikt om arv är att man inte ska vänta sig något. Föräldrar kan och ska, enligt min åsikt, leva upp pengarna som dom har tjänat/sparat ihop.
Men det kanske fungerar på annat sätt om vi talar om stora förmögenheter. Har ingen erfarenhet av den världen.

2 gillningar

Här har vi olika uppfattning, men jag kan ändå förstå logiken.

Vad anser du om arv de själva fått då, inte lämna något till nästa generation av detta heller?

Om man anser att barnen har rätt att få pengar från föregående generation(er), då är det mer rimligt att de får dem tidigare än först när man går bort. Med den genomsnittliga livslängden är de flesta 55+ när arvet kommer och det är egentligen inte då man behöver pengarna som mest.

Mer rimligt att lämna över sitt överflöd till nästa generation ungefär när man går i pension i så fall.

Pengar som går från en generation till nästa gör ingen lycklig. Detta är naturligtvis under förutsättning att arvingarnas ekonomi är “normal” och vi inte talar om extrema situationer.

Men annars kan man ju använda sina föräldrars arv till sina barn under sin egen levnadstid. Tex:
“Vi gör denna resan tillsammans och minns samtidigt er mormor som hjälpte oss med pengarna.” eller “Denna insats till lägenheten är en gåva från din morfar som dog innan han fick träffa dig.”
Kanske lite för sentimentalt men du förstår andemeningen. :slightly_smiling_face:

Absolut. Vi har ju flera trådar nu på forumet där detta blir uppenbart.

1 gillning

Först skriver du detta.

Sen detta :wink: Så du förstår ju hur pengar som går till nästa generation gör en lycklig. Poängen är ju att man kan använda pengarna som går i arv till att få det bättre här och nu, sedan bygger man upp kapitalet igen till nästa generation som upprepar proceduren igen.

Behöver ju inte vara samma pengar som ligger och ruttnar utan att någon rör dem, utan de ska ju såklart arbeta och/eller komma till användning. Men sedan får man göra samma sak för efterkommande.

1 gillning

Jag tror inte jag är unik på något sätt. Mina föräldrar är i födda 1949 (På gränsen till alla 100% belånade som är födda från 1950 - 1979 enligt dig) De har inga lån på lägenheten med marknadsvärde på ca 5,5 mkr.

2 gillningar

Personligen kan jag knappt se arvet som bonus ens en gång. Det kommer förhoppningsvis så sent i mitt liv att det inte kommer göra någon skillnad för mig ändå. Givet att jag kan uppfylla ens hälften av mina ekonomiska mål. Just nu är det bullrun, men det kommer nog svänga mycket de kommande åren…

Men jag är rätt övertygad om att mina päron inte klarar att sätta sprätt på sina tillgångar, de är helt enkelt inte skapta så.

1 gillning

@Robert101 @Nightowl

Bara att gratulera er på individnivå, men fortfarande inget jag skulle räkna med för gemene man.

1 gillning

Jag får nog ställa mig på Guldfebers sida här. Jag har samma uppfattning. Då rör jag mig främst bland Stockholms medelklass, kanske ska tilläggas.

Lyckas de komma åt värdet i sina bostäder och hinna spendera upp detta? Samt gäller detta folk överlag som aldrig sparat en krona i sitt liv och inte kan hålla i pengar så att de bara bränner arvet i farten eller gäller det även folk som har sparat ihop ett eget kapital?

Bostäderna har naturligtvis använts som bankomat under 20 års tid där man successivt ökat på belåningen för att köpa bilar, båtar, resor etc. tills reglerna om att man då utlöser ett amorteringskrav kom. Andra har cashat ut helt och hyr istället bostäder på orter med låga priser som ligger ~45 minuter från centralorterna, vilket inte spelar någon roll när man inte längre behöver ta sig in till ett arbete. Andra hyr en lägenhet inne i stan.

En faktor jag sett är att många delar på sig och ska ”ut på nya äventyr” när det blir dags för pension, och då bränns det pengar som om det inte fanns någon morgondag.

Allt detta är ju såklart helt fine, det är upp till var och en, men det är själva inställningen att man nästan gör det till ett självändamål att absolut inte lämna något överhuvudtaget till nästa generation som stör mig.

Ingen aning om dessa personer byggt upp ett kapital förövrigt, så djupt har jag inte diskuterat frågan, men de är väl som folk är mest - dvs. deras största ”investering” är huset de bor/bodde i.

Intressant diskussion. Mina föräldrar är födda i början av 40-talet, jag på 60-talet och mina barn på 90-talet. Det händer att jag diskuterar arvet efter mig med mina barn (dock aldrig med mina föräldrar). De kan skoja om att jag nog hinner bränna pengarna själv och jag svarar att jag inte vill något hellre än att få spendera dem tillsammans med familjen.

När den dagen kommer då jag får del av ett arv tänker jag att det kommer vara barnen som har mest nytta av de pengarna. Mycket kan såklart hända innan dess, och vem vet om det ens blir i den turordningen arv ska fördelas, men min ambition är definitivt att ”hoppa över” mig själv. Det beror inte på att jag är rik på pengar, utan mer att jag har det jag behöver.

1 gillning

Kan verka lite motsägelsefullt MEN detta var svaret på två olika frågor.
Den första delen är om man ska använda sina pengar eller lämna till arv och där tycker jag att man själv ska använda dom som jag nämnde tidigare.

Den andra delen är om man själv har mottagit ett arv, ska man då spendera det eller lämna över det till sina arvingar och där tycker jag man kan använda det för att minnas de som pengarna kom från. Fortfarande anser jag att dom (de första generationen) skulle ha använt pengarna under sin livstid men det alternativet finns ju inte längre :slight_smile:

Så i korthet.:
Jag anser att det är bättre att spendera dina pengar när du lever (utan att gå över sina tillgångar) och om du vill ge dina arvingar något så vänta inte tills du är död.

1 gillning

Ett arv kan vara frukten av flera generationers ansträngningar. Jag vill inte ha på mitt samvete att vara den svaga länken i kedjan som blåste alla pengarna.

Man kan utnyttja avkastningen av arvet och förhoppningsvis öka på det. Det är gott nog. Och sen säkerställa att det går vidare i släktledet så att även kommande generationer kan få samma fördel som jag själv har haft.

3 gillningar

Jag tänker så här, är det dina pengar gör vad du vill med dem vare sig du vunnit på lotto, arv, lön eller investerat. Men är man medveten om ränta på ränta och hur en pengamasking funkar så är ju det givna svaret att investera.

1 gillning